En eftermiddag i Saint-Germain-en-Laye
Skrivet 2011-11-19 Klockan 23:15:30
Igår var det skola igen. Roligt som vanligt. Efteråt gick jag en av skolans guidade turer, den här gången i Le Quartier du Marais. Jag hade tyvärr inte kameran med mig så ni får inte se några bilder därifrån. För länge, länge sedan var det området ett träsk, därav namnet (marais betyder "träsk" på franska). Vi gick och tittade på många "hôtel", inte hotell som man kan hyra ett rum i, utan stora stora byggnader med innegårdar. I dessa "hôtel" bodde vanligtvis bara en familj. Ja, det kanske inte var så bra förklarat, men det var inte så viktigt. Husen var fina i alla fall. I Marais finns också det svenska institutet och Café suédois. Det har jag besökt en gång tidigare, det var inget som guiden berättade om på turen.
Igår kväll träffade jag Marie-Christine (från Österrike) och Eva (från Tyskland) för en kopp varm choklad på L'Avenue här i Maisons-Laffitte. De är au pairer båda två och bor här i ML. Vi pratade engelska med varandra och jag upptäckte till min fasa att min engelska håller på att förfalla. Jag måste hela tiden stanna upp och leta efter orden och jag har en starkare brytning än vad jag tycker mig ha haft tidigar (eller också har jag inte tänkt på det förrut). Dessutom blandar jag hela tiden in franska ord när jag pratar engelska. Det är väl för att jag pratar franska all annan tid. Om jag ska återberätta för någon på engelska vad jag och barnen har gjort är det jättesvårt. Jag vill berätta på franska för jag pratade ju franska i den situationen.
Det är förrsesten väldigt svårt att växla mellan franska och engelska. Det rör hela tiden ihop sig i huvudet. I fredags pratade jag (på franska) med Sören i min klass innan lektionen hade börjat. Han berättade att han skulle åka till Kanade med "Work & Travel" efter jul. "Å men va kul", tyckte jag. "Ska du söka jobb själv eller får du det genom Work & Travel?" och uttalade "work and travel" med en kraftig franska brytning. Det lät hemskt! Men det är svårt att stoppa in ett engelskt ord i en fransk mening, ljuden är så olika i det två språken, det blir bara fel.
Igår afton hade jag en lite uttalslektion med barnen. Eller rättare sagt, barnen hade en uttalslektion med mig. 11-åriga flickan försökte lära mig skillnade mellan "moi" ((jag, mig) eller "mois" som betyder månad och uttalas exakt likadant) och "moins" (minus). Först tyckte jag bara att det lät likadant men efter ett tag började jag höra skillnade. "Moins" hade ett mer nasalt ljud. Sedan var det bara att lära sig uttalade det själv. Och det visade sig inte vara så "bara". Det var faktiskt svårt. Jag lyckades få till det några gånger i alla fall och barnen tyckte att jag var riktigt duktig.
Idag har jag besökt ett slott i Saint-Germain-en-Laye tillsammans med tre andra tjejer; Blanka och Karolina, båda från Tjeckien, och Ester från Spanien. Eller ja, vi besökte väl inte riktigt slottet. Vi promenerade i den stora parken utanför och sedan besökte vi turist-/souvenirshopen och toaletterna. Men vi hade riktigt trevligt. Vi pratar franska med varandra och det är jättebra träning. De andra är väldigt duktiga på att prata och jag har lärt mig flera nya uttryck av dem.
Slottet i Saint Germain-en-Laye
Här promenerade vi.
Efter slottparksbesöket var Blanka tvungen att åka in till Paris. Det låter väl kanske inte så farligt, det finns ju värre ställen att vara på en lördagseftermiddag. Jag skriver ändå "tvungen" för Blanka hade nog hellre stannat i Saint-Germain-en-Laye med oss. Hon skulle nämligen träffa sin kusin man och dennes pappa. De är både fransmän och hon var nervös över att behöva prata franska med dem. Vi peppade henne så klart och jag tror att det gick bra, för hon är riktigt duktig på att prata franska. Men det är klart, som hon själv sa, det är svårare att prata franska med någon som har det som modersmål. Det borde kanske inte vara det, men det är det. Det är mycket enklare när vi au pairer pratar med varandra. Jag tror att det beror på att man inte känner samma press att man måste säga rätt och kunna allt, för man vet att de andra inte heller pratar perfekt franska.
När vi hade sagt hej då till Blanka och önskat henne lycka till, begav jag, Karolina och Ester oss iväg på jakt efter Gustaf (en svensk affär som ligger i Saint-Germain-en-Laye). Jag hade skrivit ner adressen, men hade ingen vidare koll på hur vi skulle ta oss dit. Jag fick fråga om vägen två gånger innan vi hittade rätt. Butiken var jättemysig! Jag gick mest runt i matdelen och tittade på alla godsaker (knäckebröd, havrefras, polarbröd, sill, Västerbottensost, hjortronsylt) som fanns där. Ester och Karolina gick runt och försökte uttala de svenska namnen. "Smörgåsgurka" låter ganska roligt när det uttalas av en spanjorska. Jag skulle sedan försöka förklara vad det var för något och att man åt det på leverpastejmackor. Det gick väl inte så jättebra eftersom jag inte kom ihåg vad "lever" heter på franska. Strax därefter hittade jag Arboga leverpastej i en kyl där och försökte på nytt förklara vad det var. Jag försökte med ordet "foie" (det betyder lever, jag slog upp det när jag kom hem), men de förstod inte vad jag menade (kan säkert ha berott på att jag uttalade det fel) så det slutade med att jag stod och pekade på min mage och försökte rita en lever för att de skulle förstå. Till slut kom kvinnan som jobbade i butiken fram och hjälpte mig att förklara vad det var. Tusen tack till henne! Hon var fransyska, men mannen som jobbade i butiken (jag tror att det var hennes make) var svensk. Karolina och Ester frågade mig hur man sa "bonjour" och"au revoir" på svenska, så de sa hej när vi gick in i butiken och hej då när vi gick därifrån. Därefter promenerade vi genom stan mot RER:en. Det var verkligen mysigt där (på gågatan alltså, inte RER:en). På vägen tillbaka gick vi förbi en bokaffär, jag saktade nog omedvetet in på stegen för att hinna se in lite grann. Ester verkade tänka samma sak som jag, för hon frågade om vi inte kunde gå in och titta lite grann. Jag tycker alltid att det luktar så gott i bokhandlar av de nya böckerna och nu har jag hittat en till som gör det. "Jag tycker om", sa Ester och pekade på sin näsa när vi kommit in i butiken. Det blir mycket kroppsspråk när vi inte kan språket så bra. Men det är underbart, för vi förstår varandra ändå.
På vägen hem steg jag av i Le Vésinet och gick en liten sväng till den norska kyrkan som finns där. Det hade nämligen en liten julmarknad där. Det var första gången jag var där, men det gick lätt att hitta dit. Det var en väldigt liten marknad med lite fika och glögg, och en massa fisk och luse-kofter. Jag gick bara ett varv där och kollade innan jag åkte vidare hemåt.
Nu har jag inget mer att skriva. Eller jo, förresten, en grej bara. I onsdags så jag "Phineas och Ferb" på franska. (Ni vet, det där barnprogrammet där de gör massa saker och så försöker deras storasyster berätta det för mamman. Inte världens bästa förklarin men om ni har sett det så vet ni vad jag menar.) Det var ganska roligt, i det här avsnittet var de i rymden, om ni nu ville veta det. Men Doktor Doofenshmirtz hade inte lika fin tysk brytning som han har i den svenska versionen. (Jag har ju blivit van vid att höra franska med tysk brytning eftersom det går så många tyskar i min klass.) Jag märker i alla fall att jag förstår mer och mer när jag ser franska tv-program. Det är väl också lämpligt att börja med barnprogram, för där pratar de inte så fruktansvärt fort som de gör annars.
Nej, nu ska jag sticka lite grann på min halsduk och sedan sova.
Bonne nuit! :)
Igår var det skola igen. Roligt som vanligt. Efteråt gick jag en av skolans guidade turer, den här gången i Le Quartier du Marais. Jag hade tyvärr inte kameran med mig så ni får inte se några bilder därifrån. För länge, länge sedan var det området ett träsk, därav namnet (marais betyder "träsk" på franska). Vi gick och tittade på många "hôtel", inte hotell som man kan hyra ett rum i, utan stora stora byggnader med innegårdar. I dessa "hôtel" bodde vanligtvis bara en familj. Ja, det kanske inte var så bra förklarat, men det var inte så viktigt. Husen var fina i alla fall. I Marais finns också det svenska institutet och Café suédois. Det har jag besökt en gång tidigare, det var inget som guiden berättade om på turen.
Igår kväll träffade jag Marie-Christine (från Österrike) och Eva (från Tyskland) för en kopp varm choklad på L'Avenue här i Maisons-Laffitte. De är au pairer båda två och bor här i ML. Vi pratade engelska med varandra och jag upptäckte till min fasa att min engelska håller på att förfalla. Jag måste hela tiden stanna upp och leta efter orden och jag har en starkare brytning än vad jag tycker mig ha haft tidigar (eller också har jag inte tänkt på det förrut). Dessutom blandar jag hela tiden in franska ord när jag pratar engelska. Det är väl för att jag pratar franska all annan tid. Om jag ska återberätta för någon på engelska vad jag och barnen har gjort är det jättesvårt. Jag vill berätta på franska för jag pratade ju franska i den situationen.
Det är förrsesten väldigt svårt att växla mellan franska och engelska. Det rör hela tiden ihop sig i huvudet. I fredags pratade jag (på franska) med Sören i min klass innan lektionen hade börjat. Han berättade att han skulle åka till Kanade med "Work & Travel" efter jul. "Å men va kul", tyckte jag. "Ska du söka jobb själv eller får du det genom Work & Travel?" och uttalade "work and travel" med en kraftig franska brytning. Det lät hemskt! Men det är svårt att stoppa in ett engelskt ord i en fransk mening, ljuden är så olika i det två språken, det blir bara fel.
Igår afton hade jag en lite uttalslektion med barnen. Eller rättare sagt, barnen hade en uttalslektion med mig. 11-åriga flickan försökte lära mig skillnade mellan "moi" ((jag, mig) eller "mois" som betyder månad och uttalas exakt likadant) och "moins" (minus). Först tyckte jag bara att det lät likadant men efter ett tag började jag höra skillnade. "Moins" hade ett mer nasalt ljud. Sedan var det bara att lära sig uttalade det själv. Och det visade sig inte vara så "bara". Det var faktiskt svårt. Jag lyckades få till det några gånger i alla fall och barnen tyckte att jag var riktigt duktig.
Idag har jag besökt ett slott i Saint-Germain-en-Laye tillsammans med tre andra tjejer; Blanka och Karolina, båda från Tjeckien, och Ester från Spanien. Eller ja, vi besökte väl inte riktigt slottet. Vi promenerade i den stora parken utanför och sedan besökte vi turist-/souvenirshopen och toaletterna. Men vi hade riktigt trevligt. Vi pratar franska med varandra och det är jättebra träning. De andra är väldigt duktiga på att prata och jag har lärt mig flera nya uttryck av dem.
Slottet i Saint Germain-en-Laye
Här promenerade vi.
Efter slottparksbesöket var Blanka tvungen att åka in till Paris. Det låter väl kanske inte så farligt, det finns ju värre ställen att vara på en lördagseftermiddag. Jag skriver ändå "tvungen" för Blanka hade nog hellre stannat i Saint-Germain-en-Laye med oss. Hon skulle nämligen träffa sin kusin man och dennes pappa. De är både fransmän och hon var nervös över att behöva prata franska med dem. Vi peppade henne så klart och jag tror att det gick bra, för hon är riktigt duktig på att prata franska. Men det är klart, som hon själv sa, det är svårare att prata franska med någon som har det som modersmål. Det borde kanske inte vara det, men det är det. Det är mycket enklare när vi au pairer pratar med varandra. Jag tror att det beror på att man inte känner samma press att man måste säga rätt och kunna allt, för man vet att de andra inte heller pratar perfekt franska.
När vi hade sagt hej då till Blanka och önskat henne lycka till, begav jag, Karolina och Ester oss iväg på jakt efter Gustaf (en svensk affär som ligger i Saint-Germain-en-Laye). Jag hade skrivit ner adressen, men hade ingen vidare koll på hur vi skulle ta oss dit. Jag fick fråga om vägen två gånger innan vi hittade rätt. Butiken var jättemysig! Jag gick mest runt i matdelen och tittade på alla godsaker (knäckebröd, havrefras, polarbröd, sill, Västerbottensost, hjortronsylt) som fanns där. Ester och Karolina gick runt och försökte uttala de svenska namnen. "Smörgåsgurka" låter ganska roligt när det uttalas av en spanjorska. Jag skulle sedan försöka förklara vad det var för något och att man åt det på leverpastejmackor. Det gick väl inte så jättebra eftersom jag inte kom ihåg vad "lever" heter på franska. Strax därefter hittade jag Arboga leverpastej i en kyl där och försökte på nytt förklara vad det var. Jag försökte med ordet "foie" (det betyder lever, jag slog upp det när jag kom hem), men de förstod inte vad jag menade (kan säkert ha berott på att jag uttalade det fel) så det slutade med att jag stod och pekade på min mage och försökte rita en lever för att de skulle förstå. Till slut kom kvinnan som jobbade i butiken fram och hjälpte mig att förklara vad det var. Tusen tack till henne! Hon var fransyska, men mannen som jobbade i butiken (jag tror att det var hennes make) var svensk. Karolina och Ester frågade mig hur man sa "bonjour" och"au revoir" på svenska, så de sa hej när vi gick in i butiken och hej då när vi gick därifrån. Därefter promenerade vi genom stan mot RER:en. Det var verkligen mysigt där (på gågatan alltså, inte RER:en). På vägen tillbaka gick vi förbi en bokaffär, jag saktade nog omedvetet in på stegen för att hinna se in lite grann. Ester verkade tänka samma sak som jag, för hon frågade om vi inte kunde gå in och titta lite grann. Jag tycker alltid att det luktar så gott i bokhandlar av de nya böckerna och nu har jag hittat en till som gör det. "Jag tycker om", sa Ester och pekade på sin näsa när vi kommit in i butiken. Det blir mycket kroppsspråk när vi inte kan språket så bra. Men det är underbart, för vi förstår varandra ändå.
På vägen hem steg jag av i Le Vésinet och gick en liten sväng till den norska kyrkan som finns där. Det hade nämligen en liten julmarknad där. Det var första gången jag var där, men det gick lätt att hitta dit. Det var en väldigt liten marknad med lite fika och glögg, och en massa fisk och luse-kofter. Jag gick bara ett varv där och kollade innan jag åkte vidare hemåt.
Nu har jag inget mer att skriva. Eller jo, förresten, en grej bara. I onsdags så jag "Phineas och Ferb" på franska. (Ni vet, det där barnprogrammet där de gör massa saker och så försöker deras storasyster berätta det för mamman. Inte världens bästa förklarin men om ni har sett det så vet ni vad jag menar.) Det var ganska roligt, i det här avsnittet var de i rymden, om ni nu ville veta det. Men Doktor Doofenshmirtz hade inte lika fin tysk brytning som han har i den svenska versionen. (Jag har ju blivit van vid att höra franska med tysk brytning eftersom det går så många tyskar i min klass.) Jag märker i alla fall att jag förstår mer och mer när jag ser franska tv-program. Det är väl också lämpligt att börja med barnprogram, för där pratar de inte så fruktansvärt fort som de gör annars.
Nej, nu ska jag sticka lite grann på min halsduk och sedan sova.
Bonne nuit! :)
Barnvaktsvecka
Skrivet 2011-11-17 Klockan 23:04:56
Äntligen är veckan slut! Eller nja, inte slut, det är ju bara torsdag. Men min arbetsvecka är nästan slut. Det känns som helg på torsdagkväll för då vet jag att jag har bara fredagen kvar att jobba. Ikväll var barnen dessutom väldigt snälla och medgörliga. Början av veckan var inte lika rolig.
Corinne hade en grej med jobbet så hon åkte hemifrån på måndag morgon och kom inte hem förrän runt nio-tiden på tisdagkväll. Det innebar att jag var barnvakt på kvällen både i måndags och i tisdags. På måndagsförmiddagen bakade jag bröd och på eftermiddagen strök jag kläder (ja, det tog hela eftermiddagen). Jag tyckte att bröden blev jättegoda, men ingen av barnen ville ha det till fika den dagen. Vi hade massa annat bröd (baguette, vit formfranska) som de åt istället. Yngsten ville inte alls göra sin läxor och vi hade världens strid innan jag till slut fick honom att sätta sig och börja med dem. Han gjorde regellbundna avbrott för att gnälla och springa och kasta sig i soffan. Jag fick bita mig i tungan för att inte tappa humöret och skrika åt honom, det hjälper ändå inte. Dessutom får jag en riktigt ful svensk brytning när jag är arg. (Jag vet att jag pratar med svensk brytning annars också, men det hör jag inte själv. Men när jag blir arg och ska säga åt barnen på skarpen blir min franska så pass dålig att till och med jag hör att jag bryter på svenska.) Äldsta dottern har varit hemma de senaste 1,5-2 veckorna och i måndags var hon snäll och erbjöd sig att göra middagen. Det var väldigt uppskattat för då behövde jag inte bekymra mig om det.
I tisdags slapp jag bråka med lillen om hans läxor, för han är ledig på onsdagar och brukar göra läxorna till torsdagen då, oftast med sin mamma. Skolan på tisdag var rolig som vanligt. Jag har sagt det hundra gånger förrut, men måste ändå säga det igen; min lärare är verkligen hur bra som helst! Så nu vet ni det, om det nu var någon som hade missat det i mina tidigare inlägg. På kvällen lagade jag köttfärsås och spagetti till middag. Den här gången hade jag i en burk krossade tomater som jag hittade i ett av köksskåpen. Köttfärssåsen blev riktigt god, mycket bättre än förra gången, om jag får säga det själv. Barnen tyckte också om det. Tvillingarna tog båda en extra portion och flickan tackade mig efter middagen och sa att hon tyckte att det var gott. Yngsten var inte på humör och smakade bara pyttelite, följt av en grimas. Jag tror att han tyckte om det egentligen, men han hade bestämt sig redan innan för att det inte var gott, då kunde han ju inte ändra sig... Äldsta dottern kom hem sent så hon åt middag efter oss, men jag tror att hon tyckte om det också. Hon åt det nämligen till lunch på onsdagen också. Jag tror att hon även åt det som nattamat onsdagnatt, för jag hörde bestickskrammel från hennes rum och när jag idag (torsdag) skulle ta fram och värma rester till mig efter skolan, var spagettin och köttfärssåsen slut.
Onsdagen är den dag som alla au pairer fasar för. Då är nämligen barnen lediga från skolan, vilket innebär barnpassning en hel dag... Jag har det dock bättre än de flesta. Tvillingarna har skola på förmiddagen, de är bara lediga på eftermiddagen. Dessutom är Corinne ledig på onsdagar så jag behöver inte ta hand om barnen helt själv. Igår följde jag som vanligt yngsten till logopeden på förmiddagen. Sedan hem och äta lunch och vidare till hans tennisträning. Efter den gjorde han sina läxor med Corinne och efter det dekorerade de hans tårta. Det var nämligen hans födelsedag igår. Lillen är numera 7 år! Jag hörde hur Corinne frågade vad han vill ha i tårtan, sylt eller kanske chokladkräm? "Vi skär den mitt itu och sedan lägger vi fyllningen där." Han ville dock bara ha honung så vi åt sockerkaka med honung och florsocker på. Det var gott det, ganska annorlunda från tårtorna jag brukar äta, men det är ju kul att variera sig lite. Han fick en Tintin-pysselbok i present av mig. Jag hade svårt att hitta en present till honom och var osäker på om han skulle tycka om den, men jag hade inte behövt oroa mig. Så fort han rivit bort papperet så pass att han kunde se vad det var utbrast han glatt: "Å, det är Tintin som vi såg på bio!" På kvällen skulle Corinne på konsert så jag var barnvakt igen, tredje kvällen i rad. Först följde jag flickan till tandläkaren medan pojkarna stannade hemma med sin storasyster. Hon var dessutom snäll och förberedde middagen. Vi åt middag under relativt ordande former, men det hela urartade lite grann när 7-åringen bara hade en lite bit pizza kvar. "Ät upp nu så att vi får ta våran efterrätt," uppmanade hans storasyskon, varpå han åt extra långsamt för att provocera samt av någon anledning gnuggade sin pizzabit mot ansiktet. Detta upprepades sedan med plastöverdraget till yoghurten (ni vet sådana här småförpackningar yoghurt). Stämningen var närmast hysterisk när hans storasyskon försökte att hålla sig för skratt, skrek och knuffade i varandra och jag som försökte överrösta dem och säga åt dem att sitta still och lugna ner sig. Så småning om tog även den kvällen slut och jag somnade utmattad och sov tungt hela natten.
Idag har jag också haft skola, civilisationslektion den här gången. Jag missade mitt tåg och nästa var försenat, vilket innebar att jag kom ca 10 minuter sent till min lektion. När jag kom in i klassrummet höll mina klasskompisar just på att prata med läraren om att de inte tyckte att lektionerna var så roliga och att de gärna ville göra något annat. Det verkade som att hon tog till sig av kritiken, men det slutade ändå med en likadan lektion som förrut. Det vill säga, vi som var klara med våra artiklar gjorde ingeting i 2 timmar. Vi satt bara och pratade. Även de som hade arbete att göra gjorde inte så mycket. Artiklarna skulle bli rättade av läraren, men hon kunde ju bara hjälpa en i taget och i en klass på tjugo personer blir det mycket väntade.
Vid fikat idag var barnen lite halvgnälliga och småbråkade med varandra. Jag skar upp de sista bröden (i första påsen, det finns två till i frysen) från mitt brödbak och barnen högg direkt varsitt bröd. Nu åt de i alla fall och tyckte att det var gott. Det beror mycket på vilket humör de är på om de gillar maten eller inte. Jag tyckte att bröden att hunnit bli lite torra, men de tror jag inte att barnen kände, så mycket nutella som de hade på. Efter fikat var det dags för läxor och det gick ovanligt bra. Tvillingarna gick till sina respektive rum och gjorde sina läxor utan att bråka/busa med varandra. Lillen gjorde sina läxor utan att gnälla en enda gång och jag överröste honom med alla uppmuntrande ord jag kunde komma på. Efter att läxorna var färdiga satte vi oss och ritade. Efter ett tag kom 11-åriga pojken också ner och satte sig att rita med oss. Lillen hämtade en bok där man kunde läsa om hur julen firas i olika länder. "Så här ser tomten ut i Sverige", sa han och visade mig en bild. Det var en bild på en "gårdstomte" med röd luva och en lykta i handen. Jag fick riktig julkänsla när jag såg den. Sedan ville han göra ett julpyssel som han såg i boken. Här nedan ser ni reslutatet.
Söt, eller hur? Den skulle egentligen ha ett ägg som huvud, men jag sa att han kunde rita ansiktet direkt på rullen, och det blev nog så bra tycke jag.
Ikväll skulle ha blivit min fjärde barnvaktskväll den här veckan, jag är alltid barnvakt torsdagar för Corinne har sin teckningskurs då, men Corinne kom hem tidigare. Jag hade redan gjort middag, en pannkaka stod i ugnen när hon kom hem. Hon värmde på lite soppa från igår så vi åt först grönsakssoppa och sedan pannkaka. Pannkakan blev jättegod! Innan jag åkte till Frankrike lagade jag pannkaka med mormor och skrev ner receptet, det var det receptet jag använde idag. Dock var jag tvungen att prata lite med mamma först för att fråga upp lite detaljer. Jag hade nämligen skrivit att pannkakan skulle gräddas i "XXX grader i XX min". Fråga mig inte varför. Allt gick ändå bra till slut (vad skulle jag har gjort utan facebook och Skype?) och alla tyckte att det var gott. Pannkakan severades dessutom med mammas hemmagjorda hjortronsylt, det kan inte bli annat än super! Yngsten åt och tyckte att det var gott (seger!) äldsta dotterna tyckte också om det. Hon hade inte smakat sylten tidigare, men tyckte att den var jättegod. Burken är nästan slut nu. 11-åriga pojken gillade inte hjortronen så han åt pannkakan med lingonsylt från Ikea istället. 11-åriga flickan tackade mig även idag för maten och sa att det var jättegott. På kvällen hade jag lite uttalsövningar med henne (det var alltås jag som skulle öva uttal). Hon försökte lära mig skillnaden mellan "moi" (mig, jag), "mois" (månad) och "moins" (minus). De två första uttalas likadant, medan den tredje låter lite mer nasalt i slutet. Jag försökte och försökte, hon sa orden och jag härmade henne, men det blev sällan rätt. Jag hade svårt att höra skillnaden. Till slut lyckades jag ändå fatta att jag skulle prata lite mer genom näsan för att lyckas säga "minus" rätt. "Ja, vi pratar lite genom näsan", instämde 11-årige pojken, som vid det här laget hade anslutit sig till oss och hunnit skratta lite åt mina svårigheter. Corinne skjutsade sin äldsta dotter till hennes skola på kvällen så jag såg till att barnen borstade tänderna och gick och la sig i tid.
Nu är det bara fredagen kvar och sen är det helg, jippi! Jag har inte skrivit någon om förra helgen, men jag kan helt kort berätta att jag var med i en pepparkakshus-dekorations-tävling på svenska kyrkan i lördags. Det var jättekul men tyvärr vann inte vårat hus. Det kom tvärtom på delad jumboplats. Men vi var lika glada för det. Här kommer en bild på vårat hus och en bild på det vinnande bidraget.
Jag skulle ha tagit en bild från sidan på vinnar-huset, för det var verkligen jättefint. De hade delat non-stop på hälften och satt dem i ett mönster, typ en stjärna eller en blomma.
Apropå pepparkakshus, det är inte långt kvar till jul nu! Om drygt en vecka är det redan första advent. För första gången känner jag att jag inte längtar hem och att det gärna kunde få dröja lite längre tid innan jag ska hem. Det känns verkligen som "redan". Borde jag inte ha lärt mig mer franska än såhär efter två och en halv månad? När kommer det där berömda "klicket" när man känner att man kan språket? Jag är dessutom lite nervös. Jag ska nämligen hälsa på Jespers franskaklass och prata lite. Det var mitt eget förslag, men nu känner jag mig ändå lite stressad över det. Ja ja, det ska nog gå bra. Jag ska maila hans lärare någon dag framöver och fråga om hon vill att jag pratar om något särkskilt.
Nu ska jag lägga mig och sova. Jag är alltid supertrött på kvällen och jag hade tänkt lägga mig tidigar idag. Det gick ju inte så bra det. Jag får sova extra gott för att kompensera det.
Bonne nuit! :)
Äntligen är veckan slut! Eller nja, inte slut, det är ju bara torsdag. Men min arbetsvecka är nästan slut. Det känns som helg på torsdagkväll för då vet jag att jag har bara fredagen kvar att jobba. Ikväll var barnen dessutom väldigt snälla och medgörliga. Början av veckan var inte lika rolig.
Corinne hade en grej med jobbet så hon åkte hemifrån på måndag morgon och kom inte hem förrän runt nio-tiden på tisdagkväll. Det innebar att jag var barnvakt på kvällen både i måndags och i tisdags. På måndagsförmiddagen bakade jag bröd och på eftermiddagen strök jag kläder (ja, det tog hela eftermiddagen). Jag tyckte att bröden blev jättegoda, men ingen av barnen ville ha det till fika den dagen. Vi hade massa annat bröd (baguette, vit formfranska) som de åt istället. Yngsten ville inte alls göra sin läxor och vi hade världens strid innan jag till slut fick honom att sätta sig och börja med dem. Han gjorde regellbundna avbrott för att gnälla och springa och kasta sig i soffan. Jag fick bita mig i tungan för att inte tappa humöret och skrika åt honom, det hjälper ändå inte. Dessutom får jag en riktigt ful svensk brytning när jag är arg. (Jag vet att jag pratar med svensk brytning annars också, men det hör jag inte själv. Men när jag blir arg och ska säga åt barnen på skarpen blir min franska så pass dålig att till och med jag hör att jag bryter på svenska.) Äldsta dottern har varit hemma de senaste 1,5-2 veckorna och i måndags var hon snäll och erbjöd sig att göra middagen. Det var väldigt uppskattat för då behövde jag inte bekymra mig om det.
I tisdags slapp jag bråka med lillen om hans läxor, för han är ledig på onsdagar och brukar göra läxorna till torsdagen då, oftast med sin mamma. Skolan på tisdag var rolig som vanligt. Jag har sagt det hundra gånger förrut, men måste ändå säga det igen; min lärare är verkligen hur bra som helst! Så nu vet ni det, om det nu var någon som hade missat det i mina tidigare inlägg. På kvällen lagade jag köttfärsås och spagetti till middag. Den här gången hade jag i en burk krossade tomater som jag hittade i ett av köksskåpen. Köttfärssåsen blev riktigt god, mycket bättre än förra gången, om jag får säga det själv. Barnen tyckte också om det. Tvillingarna tog båda en extra portion och flickan tackade mig efter middagen och sa att hon tyckte att det var gott. Yngsten var inte på humör och smakade bara pyttelite, följt av en grimas. Jag tror att han tyckte om det egentligen, men han hade bestämt sig redan innan för att det inte var gott, då kunde han ju inte ändra sig... Äldsta dottern kom hem sent så hon åt middag efter oss, men jag tror att hon tyckte om det också. Hon åt det nämligen till lunch på onsdagen också. Jag tror att hon även åt det som nattamat onsdagnatt, för jag hörde bestickskrammel från hennes rum och när jag idag (torsdag) skulle ta fram och värma rester till mig efter skolan, var spagettin och köttfärssåsen slut.
Onsdagen är den dag som alla au pairer fasar för. Då är nämligen barnen lediga från skolan, vilket innebär barnpassning en hel dag... Jag har det dock bättre än de flesta. Tvillingarna har skola på förmiddagen, de är bara lediga på eftermiddagen. Dessutom är Corinne ledig på onsdagar så jag behöver inte ta hand om barnen helt själv. Igår följde jag som vanligt yngsten till logopeden på förmiddagen. Sedan hem och äta lunch och vidare till hans tennisträning. Efter den gjorde han sina läxor med Corinne och efter det dekorerade de hans tårta. Det var nämligen hans födelsedag igår. Lillen är numera 7 år! Jag hörde hur Corinne frågade vad han vill ha i tårtan, sylt eller kanske chokladkräm? "Vi skär den mitt itu och sedan lägger vi fyllningen där." Han ville dock bara ha honung så vi åt sockerkaka med honung och florsocker på. Det var gott det, ganska annorlunda från tårtorna jag brukar äta, men det är ju kul att variera sig lite. Han fick en Tintin-pysselbok i present av mig. Jag hade svårt att hitta en present till honom och var osäker på om han skulle tycka om den, men jag hade inte behövt oroa mig. Så fort han rivit bort papperet så pass att han kunde se vad det var utbrast han glatt: "Å, det är Tintin som vi såg på bio!" På kvällen skulle Corinne på konsert så jag var barnvakt igen, tredje kvällen i rad. Först följde jag flickan till tandläkaren medan pojkarna stannade hemma med sin storasyster. Hon var dessutom snäll och förberedde middagen. Vi åt middag under relativt ordande former, men det hela urartade lite grann när 7-åringen bara hade en lite bit pizza kvar. "Ät upp nu så att vi får ta våran efterrätt," uppmanade hans storasyskon, varpå han åt extra långsamt för att provocera samt av någon anledning gnuggade sin pizzabit mot ansiktet. Detta upprepades sedan med plastöverdraget till yoghurten (ni vet sådana här småförpackningar yoghurt). Stämningen var närmast hysterisk när hans storasyskon försökte att hålla sig för skratt, skrek och knuffade i varandra och jag som försökte överrösta dem och säga åt dem att sitta still och lugna ner sig. Så småning om tog även den kvällen slut och jag somnade utmattad och sov tungt hela natten.
Idag har jag också haft skola, civilisationslektion den här gången. Jag missade mitt tåg och nästa var försenat, vilket innebar att jag kom ca 10 minuter sent till min lektion. När jag kom in i klassrummet höll mina klasskompisar just på att prata med läraren om att de inte tyckte att lektionerna var så roliga och att de gärna ville göra något annat. Det verkade som att hon tog till sig av kritiken, men det slutade ändå med en likadan lektion som förrut. Det vill säga, vi som var klara med våra artiklar gjorde ingeting i 2 timmar. Vi satt bara och pratade. Även de som hade arbete att göra gjorde inte så mycket. Artiklarna skulle bli rättade av läraren, men hon kunde ju bara hjälpa en i taget och i en klass på tjugo personer blir det mycket väntade.
Vid fikat idag var barnen lite halvgnälliga och småbråkade med varandra. Jag skar upp de sista bröden (i första påsen, det finns två till i frysen) från mitt brödbak och barnen högg direkt varsitt bröd. Nu åt de i alla fall och tyckte att det var gott. Det beror mycket på vilket humör de är på om de gillar maten eller inte. Jag tyckte att bröden att hunnit bli lite torra, men de tror jag inte att barnen kände, så mycket nutella som de hade på. Efter fikat var det dags för läxor och det gick ovanligt bra. Tvillingarna gick till sina respektive rum och gjorde sina läxor utan att bråka/busa med varandra. Lillen gjorde sina läxor utan att gnälla en enda gång och jag överröste honom med alla uppmuntrande ord jag kunde komma på. Efter att läxorna var färdiga satte vi oss och ritade. Efter ett tag kom 11-åriga pojken också ner och satte sig att rita med oss. Lillen hämtade en bok där man kunde läsa om hur julen firas i olika länder. "Så här ser tomten ut i Sverige", sa han och visade mig en bild. Det var en bild på en "gårdstomte" med röd luva och en lykta i handen. Jag fick riktig julkänsla när jag såg den. Sedan ville han göra ett julpyssel som han såg i boken. Här nedan ser ni reslutatet.
Söt, eller hur? Den skulle egentligen ha ett ägg som huvud, men jag sa att han kunde rita ansiktet direkt på rullen, och det blev nog så bra tycke jag.
Ikväll skulle ha blivit min fjärde barnvaktskväll den här veckan, jag är alltid barnvakt torsdagar för Corinne har sin teckningskurs då, men Corinne kom hem tidigare. Jag hade redan gjort middag, en pannkaka stod i ugnen när hon kom hem. Hon värmde på lite soppa från igår så vi åt först grönsakssoppa och sedan pannkaka. Pannkakan blev jättegod! Innan jag åkte till Frankrike lagade jag pannkaka med mormor och skrev ner receptet, det var det receptet jag använde idag. Dock var jag tvungen att prata lite med mamma först för att fråga upp lite detaljer. Jag hade nämligen skrivit att pannkakan skulle gräddas i "XXX grader i XX min". Fråga mig inte varför. Allt gick ändå bra till slut (vad skulle jag har gjort utan facebook och Skype?) och alla tyckte att det var gott. Pannkakan severades dessutom med mammas hemmagjorda hjortronsylt, det kan inte bli annat än super! Yngsten åt och tyckte att det var gott (seger!) äldsta dotterna tyckte också om det. Hon hade inte smakat sylten tidigare, men tyckte att den var jättegod. Burken är nästan slut nu. 11-åriga pojken gillade inte hjortronen så han åt pannkakan med lingonsylt från Ikea istället. 11-åriga flickan tackade mig även idag för maten och sa att det var jättegott. På kvällen hade jag lite uttalsövningar med henne (det var alltås jag som skulle öva uttal). Hon försökte lära mig skillnaden mellan "moi" (mig, jag), "mois" (månad) och "moins" (minus). De två första uttalas likadant, medan den tredje låter lite mer nasalt i slutet. Jag försökte och försökte, hon sa orden och jag härmade henne, men det blev sällan rätt. Jag hade svårt att höra skillnaden. Till slut lyckades jag ändå fatta att jag skulle prata lite mer genom näsan för att lyckas säga "minus" rätt. "Ja, vi pratar lite genom näsan", instämde 11-årige pojken, som vid det här laget hade anslutit sig till oss och hunnit skratta lite åt mina svårigheter. Corinne skjutsade sin äldsta dotter till hennes skola på kvällen så jag såg till att barnen borstade tänderna och gick och la sig i tid.
Nu är det bara fredagen kvar och sen är det helg, jippi! Jag har inte skrivit någon om förra helgen, men jag kan helt kort berätta att jag var med i en pepparkakshus-dekorations-tävling på svenska kyrkan i lördags. Det var jättekul men tyvärr vann inte vårat hus. Det kom tvärtom på delad jumboplats. Men vi var lika glada för det. Här kommer en bild på vårat hus och en bild på det vinnande bidraget.
Jag skulle ha tagit en bild från sidan på vinnar-huset, för det var verkligen jättefint. De hade delat non-stop på hälften och satt dem i ett mönster, typ en stjärna eller en blomma.
Apropå pepparkakshus, det är inte långt kvar till jul nu! Om drygt en vecka är det redan första advent. För första gången känner jag att jag inte längtar hem och att det gärna kunde få dröja lite längre tid innan jag ska hem. Det känns verkligen som "redan". Borde jag inte ha lärt mig mer franska än såhär efter två och en halv månad? När kommer det där berömda "klicket" när man känner att man kan språket? Jag är dessutom lite nervös. Jag ska nämligen hälsa på Jespers franskaklass och prata lite. Det var mitt eget förslag, men nu känner jag mig ändå lite stressad över det. Ja ja, det ska nog gå bra. Jag ska maila hans lärare någon dag framöver och fråga om hon vill att jag pratar om något särkskilt.
Nu ska jag lägga mig och sova. Jag är alltid supertrött på kvällen och jag hade tänkt lägga mig tidigar idag. Det gick ju inte så bra det. Jag får sova extra gott för att kompensera det.
Bonne nuit! :)
Utan choklad i tre dagar försmäktar jag på denna ö
Skrivet 2011-11-10 Klockan 21:05:07
Jag har nu anpassat mig ganska väl till den franska matkulturen och tycker att choklad är en självklar del av kostcirkeln. Men jag har varit duktig och inte ätit choklad på tre dagar! Om man inte räknar med chokladkexen jag åt till fika igår och idag, vilket jag inte gör. Räknar med kexen alltså. Dock inser jag ju att det inte är så värst nyttigt att äta choklad varje dag, så jag försöker skära ner på det lite. Jag vill helst komma hem i någorlunda samma storlek som när jag for.
På tal om choklad, när jag gick in på Casino idag möttes jag av en vägg av just choklad. Just innanför ingången stod det massor av chokladkartonger vackert staplade. Mörk, ljus, mjölk, praliner, allt möjligt. Chokladtomtar och kinderägg och allt däremellan. Det är julgodiset som kommit fram. Oj, vad sugen jag blev! Jag nöjde mig dock med att bara gå ett varv och titta och sen skyndade jag mig en våning ner och köpte knäckebröd istället.
Barnen har just åkt iväg till sin pappa över helgen och jag är ensam hemma för tillfället. Det är långhelg i helgen, den 11 november är en ledig dag i Frankrike. Det är en minnesdag för att hedra dem som dog i världskrigen. Det var också den 11 november 1918 som första världskriget tog slut. Ja, det var dagens historialektion det.
Planerna för helgen är lite vaga. Imorgon ska jag träffa några au pairer här i Maisons-Laffitte och ta en kaffe (mest troligt varm choklad för min del) och på lördag ska jag till svenska kyrkan och dekorera pepparkakshus inför julbasaren. Annars får vi se vad jag hittar på.
Appropå pepparkakshus; det är snart jul! Jag har lyssnat på julmusik den senaste veckan och börjar komma i stämning. Det är bara det att vädret här inte är så juligt. Snö lär jag inte få se förrän jag kommer hem. Äldsta dotterna har varit hemma från sin internatskola den senaste veckan. Jag berättade för henne att vi hade haft neremot minus 30 grader förra julen. "Quoi?!" Hon undrade om vi gick i skolan fast det var så kallt. Jag svarade att nja, det var ju jullov så då var vi ju hemma. Men om det var 30 minus en vanlig vardag gick vi till skolan, den stängde inte bara för att det var kallt och snö. Hon bara skakade på huvudet. "Om det är under 0 grader så rör jag mig inte, aldrig att jag skulle gå till skolan om det var minus 30!" Här har de som kallast i januari, men snö kommer det nog inte att bli så mycket av då heller. Just nu har vi vackert höstväder här. Runt elva grader på morgnarna, uppemot 15 kan vi ha mitt på dagen om det är sol. Löven är alldeles knallorange, men nu börjar de flesta ha fallit av. Det kan blåsa ganska kyligt här, och det känns stundom som att det är bra mycket kallare än vad termometern visar. Hur som helst är det bra mycket varmare än de novembrar jag har varit med om hittills i mitt liv.
Här kommer en fransk låt som jag har fastnat för. Den spelas om och om igen på min iPod för tillfället (blandat med lite julsånger, så klart). Jag tycker att musikvideon är jättesöt!
Efter skolan i fredags hade jag tänkt gå på en guidad tur i Monmartre. Min lektion slutade kl 13.15 och turen började kl: 14.00. Jag hade med mig lite matsäck och satte mig i solen på trappan utanför Operan för att äta. Sedan satt jag kvar en stund och lyssnade på musik och njöt av solskenet. Jag hade ju gott om tid, och metron var ju bara på andra sidan gatan. Och plötsligt, utan att jag visste hur det hade gått till, var klockan kvart i två! Skynda, skynda! För er som inte har varit på metro/RER-stationen Opera/Auber kan jag berätta att den är stor. Jättestor. Man måste gå världens labyrint för att komma fram till rätt metro och RER. Därför tog det lite tid innan jag hade hittat mitt tåg och var påväg mot Monmartre. Jag satt och räknade hur många minuter det tog mellan varje stopp och insåg snabbt att jag inte skulle hinna i tid. På de guidade turer jag hade varit på tidigare hade guiden alltid väntat ca 10 minuter för att se om det var någon som kom lite sent. Jag hoppades att han skulle göra det den här gången också. Det kanske han gjorde också, men det vet inte jag för jag kom fram 14.11. Okej, men de kanske inte har hunnit så långt, tänkte jag och skyndade mig ut från metron för att se om det stod en massa elever och en guide i blå halsduk utanför (jag har gått skolans guidade turer förrut och det har alltid varit samma guide i samma blåa halsduk). Det gjorde det inte. Jaha, vad gör jag nu då? Jag ville inte åka hem, nu hade jag ju tagit mig hit för att gå på den här turen. Småsvärande för mig själv gick jag i alla fall upp mot Sacre Coeur. Om man ska se Monmartre måste man se Sacre Coeur. Förr eller senare kommer de att gå förbi där, tänkte jag. Jag hade riktigt tur. När jag kom upp för gatan såg jag direkt en stor grupp elever som stod samlade runt guiden i blå halsduk nedanför trapporna till Sacre Coeur. Jag skyndade mig ikapp dem och fick till slut en guidad tur i Monmartre. Det är verkligen en jättemysig stadsdel. Jag missade som sagt början av turen, men Sophia i min klass var också med på turen och hon berättade att Monmartre inte tillhörde Paris från början. Det märktes att det varit en egen lite stad. Det fanns ett fint litet torg fullt med gatukonstnärer och massor av söta restauranger och caféer. Guiden tog oss till gator som var mindre "turistiga", dit fransmännen brukar gå och priserna är lite bättre (lägre). Turen hette "I Amelie Poulins spår", så vi fick se lite olika platser som fanns med i filmen "Amelie från Monmartre" och även från några andra franska filmer.
I lördags träffade jag tre tjejer från min klass; Blanka, Sophia och Leah. Vi åkte till en stor loppmarknad i Saint-ouen. Det var mitt förslag att åka dit, men väl där tyckte jag inte att det var så kul. Det var hur stort som helst och fullt av folk som gick omkring och ville sälja märkeskopior av väskor och klockor. Sophia hittade i alla fall en väska som hon köpte (inte från de som gick omkring, utan i en affär). Därefter delade vi på oss, Sophia och Leah åkte till Katakomberna och jag och Blanka till Tuilerierna.
På söndagseftermiddagen åkte jag till kyrkogården Père Lachaise med svenska kyrkan. Vi skulle få en guidad visning där, men tyvärr lämnade guiden oss efter bara 10-15 minuter. Vi vandrade runt där ändå och tittade på gravarna efter diverse berömdheter. Det var riktigt höstväder. Mulet och blåsigt, löven virvlade runt oss där vi gick. Som tur var fick vi inget regn i alla fall. Père Lachaise är en enorm kyrkogård. Innan guiden lämnade oss hann hon berätta att det finns ca 70 000 gravar där, och i varje grav kan det ligga upp till 12 personer. Det var lätt att tro när man väl vär där. Vi gick omkring där i över en timme och vi hann ändå bara se en liten del.
En man som höll sin frus porträtt i händerna.
Edith Piafs grav
En gammal fransk journalist som på något sätt har blivit en fruktbarhetssymbol. Det är tydligen vanligt att kvinnor tar sig in på kyrkogården nattetid för att besöka den här graven och lägga sig på den, det ska visst göra så att man blir mer "fruktbar". Det är inte något jag hittar på, jag lovar, titta vad nött statyn är på vissa ställen...
Nu kommer jag inte på något mer att skriva så det får vara allt för den här gången. Jo, förresten, min förkylning är borta. Så nu är jag pigg och kry igen!
Bonne nuit tout le monde! :)
Jag har nu anpassat mig ganska väl till den franska matkulturen och tycker att choklad är en självklar del av kostcirkeln. Men jag har varit duktig och inte ätit choklad på tre dagar! Om man inte räknar med chokladkexen jag åt till fika igår och idag, vilket jag inte gör. Räknar med kexen alltså. Dock inser jag ju att det inte är så värst nyttigt att äta choklad varje dag, så jag försöker skära ner på det lite. Jag vill helst komma hem i någorlunda samma storlek som när jag for.
På tal om choklad, när jag gick in på Casino idag möttes jag av en vägg av just choklad. Just innanför ingången stod det massor av chokladkartonger vackert staplade. Mörk, ljus, mjölk, praliner, allt möjligt. Chokladtomtar och kinderägg och allt däremellan. Det är julgodiset som kommit fram. Oj, vad sugen jag blev! Jag nöjde mig dock med att bara gå ett varv och titta och sen skyndade jag mig en våning ner och köpte knäckebröd istället.
Barnen har just åkt iväg till sin pappa över helgen och jag är ensam hemma för tillfället. Det är långhelg i helgen, den 11 november är en ledig dag i Frankrike. Det är en minnesdag för att hedra dem som dog i världskrigen. Det var också den 11 november 1918 som första världskriget tog slut. Ja, det var dagens historialektion det.
Planerna för helgen är lite vaga. Imorgon ska jag träffa några au pairer här i Maisons-Laffitte och ta en kaffe (mest troligt varm choklad för min del) och på lördag ska jag till svenska kyrkan och dekorera pepparkakshus inför julbasaren. Annars får vi se vad jag hittar på.
Appropå pepparkakshus; det är snart jul! Jag har lyssnat på julmusik den senaste veckan och börjar komma i stämning. Det är bara det att vädret här inte är så juligt. Snö lär jag inte få se förrän jag kommer hem. Äldsta dotterna har varit hemma från sin internatskola den senaste veckan. Jag berättade för henne att vi hade haft neremot minus 30 grader förra julen. "Quoi?!" Hon undrade om vi gick i skolan fast det var så kallt. Jag svarade att nja, det var ju jullov så då var vi ju hemma. Men om det var 30 minus en vanlig vardag gick vi till skolan, den stängde inte bara för att det var kallt och snö. Hon bara skakade på huvudet. "Om det är under 0 grader så rör jag mig inte, aldrig att jag skulle gå till skolan om det var minus 30!" Här har de som kallast i januari, men snö kommer det nog inte att bli så mycket av då heller. Just nu har vi vackert höstväder här. Runt elva grader på morgnarna, uppemot 15 kan vi ha mitt på dagen om det är sol. Löven är alldeles knallorange, men nu börjar de flesta ha fallit av. Det kan blåsa ganska kyligt här, och det känns stundom som att det är bra mycket kallare än vad termometern visar. Hur som helst är det bra mycket varmare än de novembrar jag har varit med om hittills i mitt liv.
Här kommer en fransk låt som jag har fastnat för. Den spelas om och om igen på min iPod för tillfället (blandat med lite julsånger, så klart). Jag tycker att musikvideon är jättesöt!
Efter skolan i fredags hade jag tänkt gå på en guidad tur i Monmartre. Min lektion slutade kl 13.15 och turen började kl: 14.00. Jag hade med mig lite matsäck och satte mig i solen på trappan utanför Operan för att äta. Sedan satt jag kvar en stund och lyssnade på musik och njöt av solskenet. Jag hade ju gott om tid, och metron var ju bara på andra sidan gatan. Och plötsligt, utan att jag visste hur det hade gått till, var klockan kvart i två! Skynda, skynda! För er som inte har varit på metro/RER-stationen Opera/Auber kan jag berätta att den är stor. Jättestor. Man måste gå världens labyrint för att komma fram till rätt metro och RER. Därför tog det lite tid innan jag hade hittat mitt tåg och var påväg mot Monmartre. Jag satt och räknade hur många minuter det tog mellan varje stopp och insåg snabbt att jag inte skulle hinna i tid. På de guidade turer jag hade varit på tidigare hade guiden alltid väntat ca 10 minuter för att se om det var någon som kom lite sent. Jag hoppades att han skulle göra det den här gången också. Det kanske han gjorde också, men det vet inte jag för jag kom fram 14.11. Okej, men de kanske inte har hunnit så långt, tänkte jag och skyndade mig ut från metron för att se om det stod en massa elever och en guide i blå halsduk utanför (jag har gått skolans guidade turer förrut och det har alltid varit samma guide i samma blåa halsduk). Det gjorde det inte. Jaha, vad gör jag nu då? Jag ville inte åka hem, nu hade jag ju tagit mig hit för att gå på den här turen. Småsvärande för mig själv gick jag i alla fall upp mot Sacre Coeur. Om man ska se Monmartre måste man se Sacre Coeur. Förr eller senare kommer de att gå förbi där, tänkte jag. Jag hade riktigt tur. När jag kom upp för gatan såg jag direkt en stor grupp elever som stod samlade runt guiden i blå halsduk nedanför trapporna till Sacre Coeur. Jag skyndade mig ikapp dem och fick till slut en guidad tur i Monmartre. Det är verkligen en jättemysig stadsdel. Jag missade som sagt början av turen, men Sophia i min klass var också med på turen och hon berättade att Monmartre inte tillhörde Paris från början. Det märktes att det varit en egen lite stad. Det fanns ett fint litet torg fullt med gatukonstnärer och massor av söta restauranger och caféer. Guiden tog oss till gator som var mindre "turistiga", dit fransmännen brukar gå och priserna är lite bättre (lägre). Turen hette "I Amelie Poulins spår", så vi fick se lite olika platser som fanns med i filmen "Amelie från Monmartre" och även från några andra franska filmer.
I lördags träffade jag tre tjejer från min klass; Blanka, Sophia och Leah. Vi åkte till en stor loppmarknad i Saint-ouen. Det var mitt förslag att åka dit, men väl där tyckte jag inte att det var så kul. Det var hur stort som helst och fullt av folk som gick omkring och ville sälja märkeskopior av väskor och klockor. Sophia hittade i alla fall en väska som hon köpte (inte från de som gick omkring, utan i en affär). Därefter delade vi på oss, Sophia och Leah åkte till Katakomberna och jag och Blanka till Tuilerierna.
På söndagseftermiddagen åkte jag till kyrkogården Père Lachaise med svenska kyrkan. Vi skulle få en guidad visning där, men tyvärr lämnade guiden oss efter bara 10-15 minuter. Vi vandrade runt där ändå och tittade på gravarna efter diverse berömdheter. Det var riktigt höstväder. Mulet och blåsigt, löven virvlade runt oss där vi gick. Som tur var fick vi inget regn i alla fall. Père Lachaise är en enorm kyrkogård. Innan guiden lämnade oss hann hon berätta att det finns ca 70 000 gravar där, och i varje grav kan det ligga upp till 12 personer. Det var lätt att tro när man väl vär där. Vi gick omkring där i över en timme och vi hann ändå bara se en liten del.
En man som höll sin frus porträtt i händerna.
Edith Piafs grav
En gammal fransk journalist som på något sätt har blivit en fruktbarhetssymbol. Det är tydligen vanligt att kvinnor tar sig in på kyrkogården nattetid för att besöka den här graven och lägga sig på den, det ska visst göra så att man blir mer "fruktbar". Det är inte något jag hittar på, jag lovar, titta vad nött statyn är på vissa ställen...
Nu kommer jag inte på något mer att skriva så det får vara allt för den här gången. Jo, förresten, min förkylning är borta. Så nu är jag pigg och kry igen!
Bonne nuit tout le monde! :)
Franska novembermyggor och regn
Skrivet 2011-11-03 Klockan 22:55:00
Idag har jag bott i Frankrike i exakt två månader. Det känns som "redan" och "bara" på samma gång. Har det redan gått två månader? Det är en femtedel av tiden jag ska vara här! Dessutom är det snart jul, tiden bara springer iväg. Samtidigt känns det som bara, har jag bara varit här i två månader? Är det säkert att det inte är mer? Det är så mycket som har hänt. Eller ja, sådär supermycket har jag kanske inte hunnit med, om man tänker utflykter, shopping, muséer och sevärdheter. Men det hinner hända mycket på två månader. Framförallt så har jag lärt känna barnen och kommit in i familjen och vanorna. Under dessa två månader har jag lekt och spelat spel med barnen, busat och skrattat, skrikit och bråkat, tröstat och kramat. De har lärt känna mig och vågar bråka lite med mig. Inte som i början när allt var nytt och spännande och både jag och barnen tassade på tå runt varandra, rädda för att irritera eller verka otrevlig.
Det som känns riktigt bra är i alla fall franskan. Och nej, tro inte alls att jag pratar flytande franska nu, för det gör jag absolut inte. Däremot är det som att en "spärr" har släppt och jag vågar prata mycket mer nu. I början var jag rädd för att göra fel, rädd för att bli missförstådd, rädd för att folk skulle skratta åt min dåliga franska. Innan jag sa något tänkte jag noga igenom hur jag skulle formulera mig. Om jag hade möjlighet slog jag gärna upp nyckelorden i min ordbok. Hade jag inte tid eller möjlighet att jag det höll jag mig till korta meningar, ibland bara enstaka ord följt av "s'il te plaît". Nu pratar jag på som bara den. Det blir fel hela tiden. Jag använder fel tempus och fel person på verben och uttalar orden konstigt, men det gör inte så mycket, för det mesta lyckas jag göra mig förstådd ändå. Går det inte första gången så försöker jag igen. Ibland märker jag själv att jag säger fel och rättar mig själv. Oftare uppmärksammar barnen mina fel och rättar mig. Det känns inte alls jobbigt att bli rättad av 11- och 6-åringar, de säger det ju i all välvilja, för att hjälpa mig. Jag tror att, även om skolan är jättebra, så är det av barnen jag lär mig mest. Det är av dem jag lär mig vardagsspråket och sådana vanliga, lätta ord som jag själv är förvånad över att jag inte kan (till exempel, kniv, gaffel, handduk, skolväska, huvudkudde). Det är i alla fall roligt att prata nu, när jag inte längre känner mig rädd för att göra fel. Dock är jag fortfarande lite nervös när jag pratar med folk jag inte känner, till exempel i affärer.
Jag har börjat umgås lite mer med några av mina klasskompisar. Det finns inga svenskar i min klass, vilket jag tycker är ganska bra för då kan jag inte "fuska" och prata svenska när mina franska ord inte räcker till. Vi pratar franska med varandra även utanför klassrummet och det är riktigt bra träning. Det blir ett annat slags prat jämfört med när jag pratar med barnen hemma. När vi träffas vill vi prata om sådant som intresserar oss och jag måste anstränga mig lite mer för att uttrycka mina åsiker. Det är väl relativt enkelt att säga till någon att borsta tänderna eller fråga vad de har gjort i skolan. Svårare är det att själv berätta vad boken man läser handlar om, varför man gillar en viss skådespelare eller förklara vad högskoleprovet är.
Imorgon är första lektionen efter lovet. Det ska bli kul. Jag gillar verkligen skolan här, framför allt för att min lärare är så bra. Jag vet att jag säkert har sagt det tidigare, men jag tycker att det är så fantastiskt att hon kan få franska grammatik att verka någorlunda begriplig fastän hon bara pratar franska. Jag tycker att det är nog svårt på svenska. Men hon lyckas verkligen få oss att förstå. Dessutom har hon en väldigt bra regel i sitt klassrum; vi får bara prata franska, inget annat språk. Det är givetvis bra för att då är man tvungen att försöka förklara och hitta nya vägar när man saknar ett ord. Dessutom finns det ett tillägg till regeln; om man trots allt pratar ett annat språk måste man ta med choklad till hela klassen nästa gång. I min klass på 12 personer finns det fem tyskar. Detta innebär att de ganska ofta råkar säga något ord på tyska till varandra. Jag tror att det här med chokladen från början var ett skämt från lärarens sida. Men en dag var det två tyskar som pratade tyska med varandra "tack för att ni tar med choklad nästa lektion" sa läraren skämtsamt och nästa lektion kom båda två med choklad. Sedan dess har vi ätit choklad nästan varje vecka. Mums! Ibland är det väldigt förmånligt att ha så många tyskar i sin klass.
Jag hade visserligen skola idag också, men det var "civilisations-lektionen". Varje vecka har jag två vanliga lektioner och en civilisation där det är meningen att vi ska lära oss lite om fransk kultur och hur det är att leva i Paris. De lektionerna är inte så jätteroliga just nu, vi håller på att skriva tidningsartiklar. Det är nog svårt att strukturera upp en bra artikel på svenska, med en snitsig rubrik och intressant ingress. Nu ska vi dessutom gör det på franska, det är ganska svårt vill jag lova. Men vi lär väl oss mycket av det hoppas jag. Kul är det i alla fall inte, och det märks att det är fler som tycker det. För varje torsdag är det färre och färre elever som dyker upp på lektionen.
När jag vaknade imorse upptäckte jag att jag, förutom 15 nya myggbett (när har de franska myggorna tänkt dö egentligen?), också hade fått mig en förkylning. Jag har klarat mig så länge att jag hade hunnit börja känna mig säker. Alla runt omkring mig har varit förkylda i omgångar, men själv har jag knappt varit snuvig. Men nu är det min tur alltså. Ont i halsen och rinnande näsa är vad jag lider av. Det är inte så farligt, jag hoppas att det stannar vid det här och inte blir värre.
Utanför mitt fönster öser regnet ner som om himlen har öppnat sig. Det har spöregnat mer eller mindre hela tiden sedan 17-tiden. Vi hade ganska tur idag tur, jag hämtade yngsten från skolan 16.30 och var tillbaka kanske kvart i fem, så vi hann precis innan regnet. Jag hoppas att det inte regnar såhär imorgon när jag ska till skolan, det är inte kul att cykla i regn. Särskilt inte om man inte har några regnbyxor. Vad tänkte jag egentligen när jag lämnade dem hemma? Jag har i alla fall köpt mig ett paraply, det bör väl hjälpa ganska bra mot regnet annars får jag gå till butiken och klaga...
Nu ska jag stänga av datorn och krypa till sängs och försöka kurera min förskylning med en god natts sömn.
Bonne nuit! :)
Idag har jag bott i Frankrike i exakt två månader. Det känns som "redan" och "bara" på samma gång. Har det redan gått två månader? Det är en femtedel av tiden jag ska vara här! Dessutom är det snart jul, tiden bara springer iväg. Samtidigt känns det som bara, har jag bara varit här i två månader? Är det säkert att det inte är mer? Det är så mycket som har hänt. Eller ja, sådär supermycket har jag kanske inte hunnit med, om man tänker utflykter, shopping, muséer och sevärdheter. Men det hinner hända mycket på två månader. Framförallt så har jag lärt känna barnen och kommit in i familjen och vanorna. Under dessa två månader har jag lekt och spelat spel med barnen, busat och skrattat, skrikit och bråkat, tröstat och kramat. De har lärt känna mig och vågar bråka lite med mig. Inte som i början när allt var nytt och spännande och både jag och barnen tassade på tå runt varandra, rädda för att irritera eller verka otrevlig.
Det som känns riktigt bra är i alla fall franskan. Och nej, tro inte alls att jag pratar flytande franska nu, för det gör jag absolut inte. Däremot är det som att en "spärr" har släppt och jag vågar prata mycket mer nu. I början var jag rädd för att göra fel, rädd för att bli missförstådd, rädd för att folk skulle skratta åt min dåliga franska. Innan jag sa något tänkte jag noga igenom hur jag skulle formulera mig. Om jag hade möjlighet slog jag gärna upp nyckelorden i min ordbok. Hade jag inte tid eller möjlighet att jag det höll jag mig till korta meningar, ibland bara enstaka ord följt av "s'il te plaît". Nu pratar jag på som bara den. Det blir fel hela tiden. Jag använder fel tempus och fel person på verben och uttalar orden konstigt, men det gör inte så mycket, för det mesta lyckas jag göra mig förstådd ändå. Går det inte första gången så försöker jag igen. Ibland märker jag själv att jag säger fel och rättar mig själv. Oftare uppmärksammar barnen mina fel och rättar mig. Det känns inte alls jobbigt att bli rättad av 11- och 6-åringar, de säger det ju i all välvilja, för att hjälpa mig. Jag tror att, även om skolan är jättebra, så är det av barnen jag lär mig mest. Det är av dem jag lär mig vardagsspråket och sådana vanliga, lätta ord som jag själv är förvånad över att jag inte kan (till exempel, kniv, gaffel, handduk, skolväska, huvudkudde). Det är i alla fall roligt att prata nu, när jag inte längre känner mig rädd för att göra fel. Dock är jag fortfarande lite nervös när jag pratar med folk jag inte känner, till exempel i affärer.
Jag har börjat umgås lite mer med några av mina klasskompisar. Det finns inga svenskar i min klass, vilket jag tycker är ganska bra för då kan jag inte "fuska" och prata svenska när mina franska ord inte räcker till. Vi pratar franska med varandra även utanför klassrummet och det är riktigt bra träning. Det blir ett annat slags prat jämfört med när jag pratar med barnen hemma. När vi träffas vill vi prata om sådant som intresserar oss och jag måste anstränga mig lite mer för att uttrycka mina åsiker. Det är väl relativt enkelt att säga till någon att borsta tänderna eller fråga vad de har gjort i skolan. Svårare är det att själv berätta vad boken man läser handlar om, varför man gillar en viss skådespelare eller förklara vad högskoleprovet är.
Imorgon är första lektionen efter lovet. Det ska bli kul. Jag gillar verkligen skolan här, framför allt för att min lärare är så bra. Jag vet att jag säkert har sagt det tidigare, men jag tycker att det är så fantastiskt att hon kan få franska grammatik att verka någorlunda begriplig fastän hon bara pratar franska. Jag tycker att det är nog svårt på svenska. Men hon lyckas verkligen få oss att förstå. Dessutom har hon en väldigt bra regel i sitt klassrum; vi får bara prata franska, inget annat språk. Det är givetvis bra för att då är man tvungen att försöka förklara och hitta nya vägar när man saknar ett ord. Dessutom finns det ett tillägg till regeln; om man trots allt pratar ett annat språk måste man ta med choklad till hela klassen nästa gång. I min klass på 12 personer finns det fem tyskar. Detta innebär att de ganska ofta råkar säga något ord på tyska till varandra. Jag tror att det här med chokladen från början var ett skämt från lärarens sida. Men en dag var det två tyskar som pratade tyska med varandra "tack för att ni tar med choklad nästa lektion" sa läraren skämtsamt och nästa lektion kom båda två med choklad. Sedan dess har vi ätit choklad nästan varje vecka. Mums! Ibland är det väldigt förmånligt att ha så många tyskar i sin klass.
Jag hade visserligen skola idag också, men det var "civilisations-lektionen". Varje vecka har jag två vanliga lektioner och en civilisation där det är meningen att vi ska lära oss lite om fransk kultur och hur det är att leva i Paris. De lektionerna är inte så jätteroliga just nu, vi håller på att skriva tidningsartiklar. Det är nog svårt att strukturera upp en bra artikel på svenska, med en snitsig rubrik och intressant ingress. Nu ska vi dessutom gör det på franska, det är ganska svårt vill jag lova. Men vi lär väl oss mycket av det hoppas jag. Kul är det i alla fall inte, och det märks att det är fler som tycker det. För varje torsdag är det färre och färre elever som dyker upp på lektionen.
När jag vaknade imorse upptäckte jag att jag, förutom 15 nya myggbett (när har de franska myggorna tänkt dö egentligen?), också hade fått mig en förkylning. Jag har klarat mig så länge att jag hade hunnit börja känna mig säker. Alla runt omkring mig har varit förkylda i omgångar, men själv har jag knappt varit snuvig. Men nu är det min tur alltså. Ont i halsen och rinnande näsa är vad jag lider av. Det är inte så farligt, jag hoppas att det stannar vid det här och inte blir värre.
Utanför mitt fönster öser regnet ner som om himlen har öppnat sig. Det har spöregnat mer eller mindre hela tiden sedan 17-tiden. Vi hade ganska tur idag tur, jag hämtade yngsten från skolan 16.30 och var tillbaka kanske kvart i fem, så vi hann precis innan regnet. Jag hoppas att det inte regnar såhär imorgon när jag ska till skolan, det är inte kul att cykla i regn. Särskilt inte om man inte har några regnbyxor. Vad tänkte jag egentligen när jag lämnade dem hemma? Jag har i alla fall köpt mig ett paraply, det bör väl hjälpa ganska bra mot regnet annars får jag gå till butiken och klaga...
Nu ska jag stänga av datorn och krypa till sängs och försöka kurera min förskylning med en god natts sömn.
Bonne nuit! :)
