Skrivet 2011-11-03 Klockan 22:55:00

Idag har jag bott i Frankrike i exakt två månader. Det känns som "redan" och "bara" på samma gång. Har det redan gått två månader? Det är en femtedel av tiden jag ska vara här! Dessutom är det snart jul, tiden bara springer iväg. Samtidigt känns det som bara, har jag bara varit här i två månader? Är det säkert att det inte är mer? Det är så mycket som har hänt. Eller ja, sådär supermycket har jag kanske inte hunnit med, om man tänker utflykter, shopping, muséer och sevärdheter. Men det hinner hända mycket på två månader. Framförallt så har jag lärt känna barnen och kommit in i familjen och vanorna. Under dessa två månader har jag lekt och spelat spel med barnen, busat och skrattat, skrikit och bråkat, tröstat och kramat. De har lärt känna mig och vågar bråka lite med mig. Inte som i början när allt var nytt och spännande och både jag och barnen tassade på tå runt varandra, rädda för att irritera eller verka otrevlig. 

Det som känns riktigt bra är i alla fall franskan. Och nej, tro inte alls att jag pratar flytande franska nu, för det gör jag absolut inte. Däremot är det som att en "spärr" har släppt och jag vågar prata mycket mer nu. I början var jag rädd för att göra fel, rädd för att bli missförstådd, rädd för att folk skulle skratta åt min dåliga franska. Innan jag sa något tänkte jag noga igenom hur jag skulle formulera mig. Om jag hade möjlighet slog jag gärna upp nyckelorden i min ordbok. Hade jag inte tid eller möjlighet att jag det höll jag mig till korta meningar, ibland bara enstaka ord följt av "s'il te plaît". Nu pratar jag på som bara den. Det blir fel hela tiden. Jag använder fel tempus och fel person på verben och uttalar orden konstigt, men det gör inte så mycket, för det mesta lyckas jag göra mig förstådd ändå. Går det inte första gången så försöker jag igen. Ibland märker jag själv att jag säger fel och rättar mig själv. Oftare uppmärksammar barnen mina fel och rättar mig. Det känns inte alls jobbigt att bli rättad av 11- och 6-åringar, de säger det ju i all välvilja, för att hjälpa mig. Jag tror att, även om skolan är jättebra, så är det av barnen jag lär mig mest. Det är av dem jag lär mig vardagsspråket och sådana vanliga, lätta ord som jag själv är förvånad över att jag inte kan (till exempel, kniv, gaffel, handduk, skolväska, huvudkudde). Det är i alla fall roligt att prata nu, när jag inte längre känner mig rädd för att göra fel. Dock är jag fortfarande lite nervös när jag pratar med folk jag inte känner, till exempel i affärer. 

Jag har börjat umgås lite mer med några av mina klasskompisar. Det finns inga svenskar i min klass, vilket jag tycker är ganska bra för då kan jag inte "fuska" och prata svenska när mina franska ord inte räcker till. Vi pratar franska med varandra även utanför klassrummet och det är riktigt bra träning. Det blir ett annat slags prat jämfört med när jag pratar med barnen hemma. När vi träffas vill vi prata om sådant som intresserar oss och jag måste anstränga mig lite mer för att uttrycka mina åsiker. Det är väl relativt enkelt att säga till någon att borsta tänderna eller fråga vad de har gjort i skolan. Svårare är det att själv berätta vad boken man läser handlar om, varför man gillar en viss skådespelare eller förklara vad högskoleprovet är. 

Imorgon är första lektionen efter lovet. Det ska bli kul. Jag gillar verkligen skolan här, framför allt för att min lärare är så bra. Jag vet att jag säkert har sagt det tidigare, men jag tycker att det är så fantastiskt att hon kan få franska grammatik att verka någorlunda begriplig fastän hon bara pratar franska. Jag tycker att det är nog svårt på svenska. Men hon lyckas verkligen få oss att förstå. Dessutom har hon en väldigt bra regel i sitt klassrum; vi får bara prata franska, inget annat språk. Det är givetvis bra för att då är man tvungen att försöka förklara och hitta nya vägar när man saknar ett ord. Dessutom finns det ett tillägg till regeln; om man trots allt pratar ett annat språk måste man ta med choklad till hela klassen nästa gång. I min klass på 12 personer finns det fem tyskar. Detta innebär att de ganska ofta råkar säga något ord på tyska till varandra. Jag tror att det här med chokladen från början var ett skämt från lärarens sida. Men en dag var det två tyskar som pratade tyska med varandra "tack för att ni tar med choklad nästa lektion" sa läraren skämtsamt och nästa lektion kom båda två med choklad. Sedan dess har vi ätit choklad nästan varje vecka. Mums! Ibland är det väldigt förmånligt att ha så många tyskar i sin klass. 

Jag hade visserligen skola idag också, men det var "civilisations-lektionen". Varje vecka har jag två vanliga lektioner och en civilisation där det är meningen att vi ska lära oss lite om fransk kultur och hur det är att leva i Paris. De lektionerna är inte så jätteroliga just nu, vi håller på att skriva tidningsartiklar. Det är nog svårt att strukturera upp en bra artikel på svenska, med en snitsig rubrik och intressant ingress. Nu ska vi dessutom gör det på franska, det är ganska svårt vill jag lova. Men vi lär väl oss mycket av det hoppas jag. Kul är det i alla fall inte, och det märks att det är fler som tycker det. För varje torsdag är det färre och färre elever som dyker upp på lektionen. 

När jag vaknade imorse upptäckte jag att jag, förutom 15 nya myggbett (när har de franska myggorna tänkt dö egentligen?), också hade fått mig en förkylning. Jag har klarat mig så länge att jag hade hunnit börja känna mig säker. Alla runt omkring mig har varit förkylda i omgångar, men själv har jag knappt varit snuvig. Men nu är det min tur alltså. Ont i halsen och rinnande näsa är vad jag lider av. Det är inte så farligt, jag hoppas att det stannar vid det här och inte blir värre. 

Utanför mitt fönster öser regnet ner som om himlen har öppnat sig. Det har spöregnat mer eller mindre hela tiden sedan 17-tiden. Vi hade ganska tur idag tur, jag hämtade yngsten från skolan 16.30 och var tillbaka kanske kvart i fem, så vi hann precis innan regnet. Jag hoppas att det inte regnar såhär imorgon när jag ska till skolan, det är inte kul att cykla i regn. Särskilt inte om man inte har några regnbyxor. Vad tänkte jag egentligen när jag lämnade dem hemma? Jag har i alla fall köpt mig ett paraply, det bör väl hjälpa ganska bra mot regnet annars får jag gå till butiken och klaga...

Nu ska jag stänga av datorn och krypa till sängs och försöka kurera min förskylning med en god natts sömn.

Bonne nuit! :)