Skrivet 2012-06-25 Klockan 20:55:58

Nu är det 6 dagar kvar. Nej, det är inte min hemresa jag räknar ner till, utan till min 20-årsdag. Nu lever jag alltså mina sista dagar som tonåring. Det känns lite konstigt må jag säga. 20 är ju ändå rätt speciellt, lite som att jag blir vuxen på riktigt riktigt. Tiden går så fort nu förtiden tycker jag, och jag har alltid så mycket för mig här att jag inte har hunnit tänka så mycket på att det snart är min födelsedag. Eller det är nog inte riktigt sant, jag har tänkt på det men det har liksom inte riktigt gått in. Hur är det möjligt att jag snart har levt i två decennium?! Min födelsedag kommer jag i alla fall att fira här i Paris, vi får se vad vi hittar på. Än så länge är inget spikat, men förhoppningsvis blir det fint väder till helgen så att vi kan ha en picknick vid Seine. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta, jag har gjort så mycket sedan jag skrev sist. Dessutom har jag varit ganska duktig på att försumma min dagbok också. Jag började skriva dagbok när jag kom hit till Frankrike för jag ville skriva ner allt som hände här för att kunna läsa den igen om 10, 20 och 30 år och minnas vad jag gjorde. Men jag har inte skrivit så ofta där heller. Jag har dock tagit ganska mycket kort, förhoppningsvis kan jag senare titta på mina foton och minnas allt roligt jag gjort här. 

Vad har hänt här, i korta drag:
* Köpt frukost på Café de la Paix och ätit den i Tuilerierna tillsammans med Victoria. Det var riktigt mysigt, och den dagen var det dessutom sommarväder. Vi valde frivilligt att sätta oss i skuggan kl 9 på morgonen, för att det annars skulle ha blivit för varmt. (Var är det vädret nu? De senaste veckorna har det bara regnat och regnat. Inte vad jag förväntade mig av den parisiska våren.) 
* I slutet på maj kom Johanna, Hanna och Emelie och hälsade på mig. Paris visade sig från sin bästa sida, med värme och strålande sol. Vi turistade och besökte Notre Dame, Eiffeltornet (det gjorde de utan mig, jag har redan varit upp dit tillräckligt många gånger), åt kebab i en liten park vid Pont Neuf, åt Falafel i Place des Vosges, åt glass på Amarino och hade picknick vid Seine. 
* Jag besökte Katakomberna helt själv. Ganska modigt av mig tycker jag. Det var väldigt intressant att se. Katakomberna ligger under Paris (under jord, alltså) och där finns benen efter ca 6 miljoner fransmän från gamla kyrkogårdar i Paris. 

Nu hinner jag inte skriva mer för jag ska iväg och se på bio. Det är "Fête de cinéma" i dagarna och det betyder bio för 2,50 euro! 

À bientôt! :)

Skrivet 2012-06-06 Klockan 23:58:05

Idag är det Sveriges nationaldag, vilket firas med barnpassning och en Sverigekaka. Dessutom är det på dagen en månad tills jag ska lämna Paris. Den 6 juli tar jag mitt pick och pack och flyttar tillbaka till Skellefteå. Och ska jag vara ärlig känns det sådär.

Jag vill inte lämna staden Paris och mina vänner här. De senaste helgerna har varit helt underbara och jag trivs verkligen här. Dock är inte livet som au pair alltid en dans på rosor. Det var ju den där lilla detaljen som stavas b-a-r-n som stör mitt näst intill perfekta liv här. Eftersom det är onsdag idag har jag jobbat heldag, inget konstigt med det. Corinne var hemma större delen av dagen så det var relativt lugnt här, yngsten gjorde läxorna utan att klaga allt för mycket. På eftermiddagen bakade jag en Sverigekaka (sockerkaka med en slags vaniljfyllning). Mamma brukar göra sådana sockerkakor, men jag hade ingen aning om att de kallades Sverigekakor. Jag kallade den oftast den-där-sockerkakan-med-god-fyllning. Som bonus gjorde jag dessutom ett mönster i florsockret som jag strödde ovanpå. Barnen var väldigt imponerade och tyckte att kakan både var fin och smakade gott. Yngsten tog till och med en andra bit, fast då åt han bara fyllningen och hävdade sedan att han var alldeles för mätt för att äta upp själva kakan. 


Min Sverigekaka. 

Allt gick bra hela dagen och jag tänkte att jag nog skulle komma att sakna barnen lite grann ändå, sedan när jag åker tillbaka till Sverige. 7-åringen fick mig att tänka om. Jag var barnvakt ikväll för mamman skulle gå ut. Hon for iväg strax efter fem. Jag och barnen kollade på film, tog en liten cykeltur (jag har fått en ny cykel för bromsarna på "min" gamla har gått sönder), barnen duschade och jag lagade mat (=värmde pizza och skar upp tomater). Middagen var relativt lugn med bara några enstaka dispyter syskonen emellan. Efterrätt: Sverigekaka och en aprikospaj som Corinne hade gjort tidigare på dagen. Tandborstning och sedan läggdags för barnen. Jag läste en godnattsaga för yngsten. "Snälla Lina, kan du läsa ett kapitel till?" Självklart kunde jag det, klockan var inte för mycket och han frågade så snällt. Jag läste även ett tredje kapitel innan jag sa god natt till honom och sedan sa åt tvillingarna att gå i säng. 

Därefter började det gå utför, och jag har ingen aning om varför. 7-åringen ville inte sova och gjorde allt han kunde för att irritera mig och sina syskon. För att göra en lång historia kort: han skrek alla svordomar han kunde, gjorde "le doigt d'honneur", slogs, sparkades och kastade grejer omkring sig. När jag stängde in honom på hans rum, han sparkade och slog han på dörren. Så fort jag släppte handtaget öppnades dörren och ut flög diverse pennor, kaplaklossar och tillslut hans täcke. "Det här behåller jag", sa jag och höll upp hans täcke högt över huvudet. Det fick honom äntligen att sluta, och han bönade och bad om att få tillbaka det. Då när han äntligen lyssnade på mig passade jag på att prata med honom, jag skällde ut honom ordentligt, sa att jag absolut inte accepterade hans beteende och frågade om han inte hade något att säga till mig. Fick till slut ur honom ett motvilligt "pardon" och gav därefter tillbaka hans täcke, stoppade om honom, sa god natt och har sedan dess inte hört ett ljud från hans rum. 

Efter den hemska avslutningen på dagen behövde jag få prata av mig så jag ringde till Victoria som tack och lov hade tid att prata. Hon hade inte heller haft en så bra dag. Vi pratade i nästan en timme och det var riktigt skönt att få vräka ur sig allt och bara klaga på alla franska barn. Det är så skönt att kunna prata om det med någon som verkligen vet hur det är. 

Och nu tror ni som läser den här bloggen att jag är barnvakt till ett monster och inte till ett barn. Precis så kändes det ikväll, men jag är orättvis om jag säger att han är så jämt. För det är verkligen inte sant. Han, och hans syskon, kan verkligen vara så snälla och underbara ibland. Det är bara det att jag minns tydligare de stunder när de är så där odrägliga och elaka som yngsten var ikväll. Men för att förtydliga: det är inte så här jämt. Jag hade inte stannat här i 9 månader om barnen hade uppfört sig sådär hela tiden. 

Bara en månad kvar nu alltså. Det är bäst att jag avslutar det här inlägget nu så att det fortfarande är sant när det publiceras. Det blev ett ganska deppigt inlägg den här gången, vilket inte stämmer överens med hur jag känner mig. Eller just nu är jag ganska irriterad, men det är på grund av hur barnen har uppfört sig i kväll. Annars trivs jag så bra här. Jag vill inte lämna Paris och åka tillbaka till Sverige. Jag saknar er, min familj och mina vänner där hemma. Men jag har ett helt liv här nu, jag vill inte lämna det. Men det är inte för evigt. Jag SKA tillbaka till Paris i framtiden, det är helt säkert. 

Bonne nuit! :) 

Skrivet 2012-05-19 Klockan 22:07:33

Idag har det regnat. Mycket. Det här var inte vad jag väntade mig av våren i Paris. Jag hann i alla fall få mig lite D-vitamin mitt på dagen. Jag och Blanka hade en liten picknick med ost och baguette i Parc Monceau, och medan solen sken var det riktigt härligt att ligga där i gräset och läsa/halvsova. Sedan täcktes hela himlen av gråa moln som lovade regn. Vi bestämde oss därför för att packa ihop våra grejer och promenera till närmsta Starbucks. Det blev en trevlig promenad genom 8:e arrondissementet, med ett kort stopp i en bokhandel vi såg på vägen (Paris är så otroligt vackert, hur ska jag någonsin kunna lämna den här staden? Jag kan inte riktigt begripa att det bara är 7 veckor tills jag åker härifrån). Strax var vi framme vid tågtationen Saint-Lazare och satte oss på det Starbucks som låg alldeles intill. Efter att ha flyttat runt ett par gånger mellan de olika borden allteftersom det blev ledigt, hittade vi tillslut de perfekta platserna. Ett par stora fåtöljer bredvid fönstret, på lagom avstånd från den iskalla luftkonditioneringen. Vi stannade där ganska länge, Blanka studerade historia inför ett intagninsprov till ett universitet i Tjeckien, jag läste en bok och skrev lite dagbok (jag är ungefär lika ofta i min dagbok som här på bloggen...). Ibland gjorde vi små uppehåll i våra små sysslor för att betrakta regnet som öste ner utanför fönstret och för att diskutera fransmännens oförmåga att parkera sina bilar på ett normalt sätt. De ställer bara bilen där de passar dem och slår sedan på varningsblinkersen: problemet löst!


Den vita bilen som ni ser på bilden har alltså parkerat mitt i en korsning precis framför ett övergångsställe. Inget konstigt med det. 

Då och då tittade också Blanka upp från sin bok och slängde ur sig ett namn/årtal/datum och frågade om det sa mig något. Ofta gjorde det inte det och då berättade hon vad den personen hade gjort eller vad som hade hänt den dagen. Så jag har också lärt mig lite historia idag. Hon höll för tillfället på att läsa om tiden mellan världskrigen och utbrast plötsligt; "Lina, ditt land irriterar mig mer och mer!" 
"Vadå?" undrade jag såklart. "Vad har vi gjort?"
"Först var ni inte med i något av världskrigen." (Hon fick just veta att vi inte var med i andra, då vi för några dagar sedan pratade om franska helgdagar. 8 maj är en röd dag i både Frankrike och Tjeckien eftersom de firar slutet på andra världskriget. Hon blev lite förvånad när hon hörde att det inte är en helgdag i Sverige, "men vi var inte med i det kriget, förklarade jag. "Oj, det visste jag inte. Men jag har inte hunnit fram till andra världskriget än. Jag läser fortfarande om mellankrigstiden".) "Och sedan klarade ni er ganska bra under börskrachen 1929 när Frankrike, Tjeckien och massa andra länder hade det jättesvårt." 
Det är ganska interessant att höra om historien från en annan synvinkel än den svenska. Jag har också lärt mig lite grann om Tjeckiens historia nu den senaste tiden, förut visste jag nästan ingeting om deras roll i världskrigen. 

Igår var det en klämdag för yngsten, torsdagen var ju en helgdag och skolan var sedan stängd på fredagen. Detta innebar att jag skulle jobba heldag, något jag hade fasat för hela veckan. Först hade Corinne sagt att tvilligarna också skulle vara ledig, men det var de inte. Något jag är glad över, för annars tror jag att barnen hade bråkat sig genom dagen. Andra glada överraskningen var att Corinne var hemma på förmiddagen, så jag behövde knappt göra något alls då. Hon for iväg vid 11-tiden och sa att hon skulle komma hem i slutet på eftermiddagen. Jag lagade lunch till mig och Stan och sedan lekte vi ute hela eftermiddagen. Jag kan säga er att den här au pairen var lagom slut när det var dags för fika. Flera timmars fotbollsspelade med en jätteboll, studsmattehoppande, gropgrävande, cyklande och kurragömma-lekande tar på krafterna. Men vi hade jätteroligt tillsammans. När yngsten inte har läxor att göra som stressar och irriterar honom är han världens mysigaste. Mina jeans bar spår av dagens lek, de som varit blå på morgonen var alldeles sandfärgade på smalbenen efter vårt bollspelande. Corinne kom hem strax före 19 på kvällen. Inte riktigt vad jag skulle kalla "slutet på eftermiddagen", men det franska tidsperspektivet är inte detsamma som mitt. 

Imorgon ska jag vara barnvakt på eftermiddagen. Vanligtvis är jag alltid helt ledig på eftermiddagen, men imorgon ska Corinne iväg någonstans och frågade om jag kunde hjälpa henne på eftermiddagen. Jag frågade vilka tider jag skulle jobba. "Från 13-tiden till slutet på eftermiddagen, alltså vid 18.30-19.00-tiden." Snälla säg att jag inte är den enda som tycker att kl 19 inte hör till eftermiddagen utan till kvällen? Jaja. Förhoppningsvis ska Victoria komma hit och hålla mig sällskap ett par timmar imorgon. Det vore roligt, för det känns så tråkigt att hela min lediga dag kommer att försvinna imorgon. Jag kommer inte att hinna åka in till Paris på förmiddagen, då måste jag stiga upp så himla tidigt. Det känns inte heller värt att åka in på kvällen, mina kompisar kommer att åka hem relativt tidigt eftersom de också jobbar på måndag. Det tar så lång tid att ta sig in till Paris att jag kommer att hinna träffa dem max en timme. 

Jag borde egentligen har gjort mina läxor idag medan Blanka pluggade till sitt prov, jag har en skrivuppgift som ska lämnas in på tisdag. Men jag orkade inte. Det får bli imorgon kväll istället. 

Nog skrivet för idag. Bonne nuit et à bientôt! :)

Skrivet 2012-05-17 Klockan 23:00:17

Efter påtryckningar från min kära mamma har jag nu satt mig för att författa ett inlägg hit till bloggen. Jag hade egentligen börjat på ett förra veckan, men inte orkat skriva klart det. Ni får läsa det halvfärdiga utkastet i alla fall, så att jag har något att publicera. Det här är vad jag hade hunnit skriva: 

Hejsan! Jag tänkte bara berätta att jag fortfarande lever och mår bra här hos fransoserna. Att skriva här på bloggen står på min att-göra-lista sedan en månad tillbaka, men jag har varken haft tid eller ork. De senaste tre helgerna har jag inte varit i Paris, utan ute på äventyr på annat håll, därav tidbristen. Att jag inte har orkat beror väl också på det, jag har knappt haft tid att packa upp väskan innan jag åkt iväg på nästa lilla resa och har därmed inte hunnit ta det lugnt och varva ner. Men jag klagar inte! Jag har haft superkul den senaste månaden! 

Allt började väl med min familjs besök här i Paris. I sex dagar fick jag rå om dem och det var hur mysigt som helst. De hyrde en (pytte)liten lägenhet i Montmartre och jag sov hos dem nästan alla nätterna. Vi hade lite otur med vädret när de var här, det var kallt och regnigt ett par av dagarna, men jag tror att vi såg solen någon eftermiddag. Programmet var fyllt till brädden och jag tror att vi hann med nästan allt vi hade planerat. Lördag, söndag och måndag ägnade vi åt sight-seeing, tisdagen blev shoppingdag. Jag hade rollen som guide och det var riktigt roligt att få visa runt familjen och vara den som visste precis vart vi skulle och hur vi skull gå eller åka för att ta oss dit. Att jag dessutom fick vara tolk och imponera lite med mina franskakunskaper var inte heller helt fel. 

Jag hade egentligen tänkte berätta mer detaljerat, och i kronologisk ordning, vad vi gjorde i Paris. Detta struntar jag i av två orsaker; dels är jag alldeles för trött och dels var det en månad sedan familjen var här så detaljerna är inte lika tydliga längre. Därför kommer nu en kort huller-om-buller-resumé av familjen Zakrisson-Lundqvists dagar i Paris. 

Som alla andra turister besökte det parisiska landmärket Eiffeltornet. (Bara för att förtydliga; mamma, pappa, Jesper och Edvin var turister. Jag, som bott här sedan 8 månader tillbaka, var förstås inte turist utan guide!) Hurtiga som vi var tog vi trapporna så högt det gick (två våningar) och åkte sedan hiss den sista biten. Uppe på toppen var det ganska kyligt, vinden gjorde sitt bästa för att visa att det minsann inte var vår än. På vägen ner köpte vi varsinn våffla med nutella för att få i oss något varmt. Oj, vad gott det var! När vi kommit ner på marknivå igen väntade en guidad båttur på Seine. Det var kul att se Paris från en helt annan vinkel och ganska intressant att höra lite historia och bakgrund kring de olika byggnaderna. Dock tror jag att Edvin inte hade lika kul. Den förinspelade guidningen gick att höra på sex olika språk, svenska var inte ett av dem. Förhoppningsvis uppskattade han åkturen och utsikten i alla fall. 

Turistposer framför Eiffeltornet.

Båttur på Seine

På bilderna ser ni; mamma och pappa uppe i Eiffeltornet, Edvin i en park i väntan på att få gå upp i Notre Dame de Paris och en stor påse lösviktsgodis som mina föräldrar hade med till mig. 

De senaste fyra stycken skrev jag alltså för ca en vecka sedan (bilderna har jag lagt till nu). Jag hade så mycket mer jag ville berätta att jag bara sparade det så där och hade tänkt skriva klart dagen efter. Men så blev det alltså inte. Jag vet att alla säger till mig att skriva kortare inlägg och skriva lite varje dag istället. Det vore egentligen mycket bättre, både för er som kikar in här på bloggen ibland, så att ni slipper ägna hela kvällen åt att läsa mina romaner, och även för mig så att jag kan berätta lite i taget och inte känner mig tvungen att försöka skriva ner en månads händelser i ett enda inlägg. Dock fungerar det inte för mig. Jag tycker att det är jättekul att skriva här, när jag väl har börjat vill jag bara fortsätta. Och det är där problemet ligger. Jag kan inte sluta skriva när jag väl har börjat, vilket jag vet mycket väl. Därför blir jag ofta lite lat och tänker att jag inte har tid eller ork att skriva ikväll, "jag gör det imorgon". Och efter att ha skjutit upp morgondagen i en månad kommer det nu ett inlägg till slut. 

Nog pratat om det. Idag besökte jag Versailles för andra gången (jag har nämligen hunnit vara till Chateau de Versailles en gång tidigare, helgen efter mina föräldrars besök). Första gången var jag dit med Blanka och Karolina, idag med Jorunn och Victoria. Slottet är mycket vackert och alldeles fullproppat med turister. Det är väldigt tröttsamt att gå där, packat med folk runtomkring en, man rör sig framåt i snigelfart och har ingen möjlighet att gå om folk. Dessutom ska så klart alla stanna och ta kort var femte meter. (Nu låter det som att jag bara klagar, men efter åtta månader i Paris har jag adopterat den parisiska mentaliteten och irriterar mig på alla turister som går långsamt, står på fel sida i rulltrappan och ska fota precis allt de ser!) Trots alla dessa förfärliga plågor hade vi riktigt trevligt. Efter både första och andra Versaille besöket hade vi picknick i parken efteråt. Första gången tog vi även en promenad bort till Marie-Antoinettes domäner, idag blev vi överraskade av ett spöregn och bestämde oss för att åka hem. Det regnade visserligen förra gången jag var där också, men då var vi redan halvvägs till Marie-Antoinettes del av området så vi bestämde oss för att det var lika bra att vi gick dit ändå. Efter ett tag slutade det regna och vi kunde njuta av de fina omgivningarna. Men idag promenerade vi bort till tågstationen i regnet, tog tåget till La Défense och fortsatte vår picknick inne i köpcentret Les 4 Temps. Vi hade riktigt trevligt där vi satt och åt jordgubbar och pratade att vi inte märkte hur tiden rann iväg. Plötsligt var den halv nio och vi bestämde oss för att åka hem eftersom vi var trötta efter dagens strapatser och alla tre ska jobba/till skolan imorgon. 

Ja, just det, det var ju röd dag idag så barnen var lediga från skolan och Corinne från sitt jobb, vilket innebar att även jag var ledig. Det var därför jag kunde göra en sådan utflykt på en torsdag. Imorgon blir en klämdag för yngsten och jag kommer alltså att jobba hela dagen. Jag hoppas att det kommer att vara fint väder så att vi kan leka ute, annars tror jag att både han och jag kommer att börja klättra på väggarna redan innan lunch. 

Sluta att skriva Lina och publicera det här nu!
Bonne nuit et à bientôt! :)

Skrivet 2012-04-05 Klockan 22:58:55

Jag är jätteglad idag, för imorgon kommer min familj hit och hälsar på! Imorgon efter jobbet ska jag möta mamma, pappa, Jesper och Edvin på Gare de Nord och sedan tillbringa påskhelgen tillsammans med dem i Paris. De ska hyra en lägenhet i Montmartre, jag kommer att bo med dem under helgen så att jag inte behöver åka fram och tillbaka till Maisons Laffitte varje dag. Igår gjorde jag en liten grovplanering över vad vi ska göra medan familjen är här. Först hade jag lite idétorka, jag kom bara på de vanliga turistgrejerna Eiffeltornet och Notre Dame och... ja, Eiffeltornet. Sedan när jag satte mig ner och tänkte efter ordentligt blev listan bra mycket längre. Nu har jag i alla fall en plan, jag hoppas att vi hinner med allt. Samtidigt vill jag inte att vi ska stressa runt till alla saker, Paris är så vackert i sig att det måste njutas av i gångfart också. Därför har jag tänkt ta med familjen min på några promenader runt om i Paris också. Jag hoppas bara att det blir någorlunda fint väder. Enligt yr.no verkar det inte så lovande, men det ser i alla fall ut som att vi slipper regn. 

På tal om väder hade vi superfint väder för två helger sedan (24-25 mars). På lördagen åkte jag till Parc Butte-Chaumont och hade picknick tillsammans med Blanka. Vi hade tänkt plugga lite också, hon till ett intagningsprov till en skola i Tjeckien, jag till våra franskalektioner här. Men det blev inte av. Istället så åt vi, läste, lyssnade på musik, solade och pratade om allt mellan himmel och jord. Det var mycket roligare, och läxorna kunde vi ju göra senare... 

Även på söndag var det picknick som stod på programmet. Det råkade också vara dagen då sommartid börjar och jag gjorde det klassiska och glömde bort att ställa om klockan. Som tur var upptäckte jag det någorlunda i tid, så jag kom bara ca 20 minuter för sent till vår mötesplats istället för 1 timme. På söndagen hade vi picknick i Champs de Mars, det vill säga nära den här berömda radiomasten: 



Från vänster: Blanka, Ester, Karolina, Victoria.
Från början var det bara vi fem men det kom mer och mer folk (nästan bara au pairer) allt eftersom. Det blev en heldag där på gräset vid Eiffeltornet, och det var riktigt mysigt. Bredvid oss satt det några som spelade gitarr så när vi fick lust (och kände igen musiken de spelade) blev det lite allsång. 

Nu ska jag förbereda det sista inför imorgon (packa ihop kläderna och grejerna som jag ska skicka hem med mamma och pappa) och sedan ska jag krypa ihop och sova. Jag ska försöka somna snabbt så att det blir imorgon snart. Jag har inte haft så mycket hemlängtan de senaste månaderna, men nu när det är så nära längtar jag verkligen efter att få träffa mina föräldrar och mina småbröder igen. 

Bonne nuit et Joyeuses Pâques!

Skrivet 2012-03-20 Klockan 22:38:08

Jag har varit lite lat på sistone och inte orkat skriva något här på bloggen. Så nu sitter jag här med två veckors händelser och vet inte i vilken ände jag ska börja. Det blir bara jobbigare och jobbigare att börja om att skriva när jag väntar så här länge. Jag borde verkligen skärpa mig och skriva lite varje dag istället för att skriva ett monsterinlägg varannan vecka. 

Idag är det sista dagen på Printemps de Cinéma här i Frankrike. Idag, igår och i söndags har de haft "vår" på biograferna och man har kunnat gå på bio för 3,50 euro. Fruktansvärt billigt, särskilt om man jämför med priserna hemma. (Här i Paris kan man hitta ungdomsbiljetter för 6 euro i vanliga fall, vilket även det är billigare än i Sverige.) Jag har därför passat på och gått på bio tre gånger på lika många dagar. I söndags såg jag The Artist, den svartvita stumfilmen som vunnit flera oscars. Jag var inte så jättesugen på att se den men Victoria och Laura (au pairerna som jag var på bio med. Victoria är svensk, henne träffade jag på kyrkan för ett par veckor sedan. Laura är en tysk au pair som går i hennes franskaklass) övertalade mig. Och det är jag glad över. The Artist är verkligen en jättebra film! Jag trodde inte att en stumfilm kunde ha en så intressant och talande handling. Det blev, så klart, mycket mer fokus på skådespelarnas kroppsspråk och minspel, istället för roliga eller smarta repliker. Dessutom var det aldrig helt tyst, det spelades musik under i princip hela filmen. Det måste ha varit ganska mäktigt att se på bio med en hel orkester som spelade, som det var när det bara fanns stumfilm. I vår biosalong fanns det inga musiker som spelade live, men musiken spelade verkligen en mycket viktigare roll i den här filmen än i dagens filmer. 

Gårdagens film blev The Iron Lady, filmen om Margaret Thatcher, som jag också såg med Victoria och Laura. Innan visste jag inte så mycket om Thatcher förutom att hon hade varit Storbritanniens premiär mininster, men filmen berättade hennes historia från ung flicka till politiker till partiledare till premiär minister till pensionär. Den var bra, men vi var alla tre lite för tröttta för att verkligen uppskatta den till fullo. Idag såg jag Chronicles efter skolan. Den var också bra, fast jag var så stressad under hela filmen att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på historien. Jag fick springa för att hinna med RER:en i tid för att inte komma försent till yngstens skola. Jag hann i tid, 16.30 prick stod jag utanför skolan. Jag hade dock inte behövt skynda mig så mycket, för hans klass kom inte ut förrän tjugo i fem ändå. 

Igår blev jag jämförd med Frankrikes president. Jag satt och hjälpte yngsten med hans läxor när han tittade upp på mig, granskade mitt ansikte och sa "tu as un nez pointu, comme Nicolas Sarkozy" (=du har en spetsig näsa som Nicolas Sarkozy). Jag tycker inte att Frankrikes president ser särskilt bra ut, så det kändes inte riktigt som en komplimang... 

Idag var jag barnvakt och lagade ost- och skinkpaj till middag. Det var länge sedan sist, men oj vad gott det var! Den 11-åriga flickan åt med god aptit, 11-åriga pojken smakade en liten bit och yngsten åt bara kanterna och botten. Pojkarna såg inte så nöjda ut när det såg äggstanningen i pajen. "Är det omelett i?" Ja, eller det är inte exakt som en omelett men det är ägg och mjölk i, svarade jag. Vem tycker inte om omelett?! Pojkarna i min famlij tydligen. Ja ja, då blev det i alla fall lite mer rester över till mig som jag ska äta till lunch senare i veckan.

I torsdags och fredags förra veckan var det jättefint väder här. Vi hade över 20 grader och strålande sol. Underbart! Under helgen hade vi kring 10 grader och regn, men senaste gången jag tittade in på yr.no (för 2 minuter sedan) såg det ut som att det är på väg uppåt igen. Jag hoppas på mycket sol och värme i slutet på denna vecka. 

Nu ska jag gå och sova. Jag behöver samla lite krafter inför imorgon. Då är det nämligen onsdag och det betyder jobb hela dagen. Jag hoppas att Corinne är ledig imorgon så att jag inte behöver vara ensam med barnen hela dagen.

Bonne nuit! :)

Skrivet 2012-03-04 Klockan 21:33:03


Det här är ett Mimosa-träd. De fanns överallt och deras gula blommor doftade underbart gott. Tydligen så blommar de bara på vinter. Fast vädret där kändes så långt i från vinter som det bara gick för mig, vintervan västerbottning som jag är. 

Vägen hem från boulangeriet, dit jag och Chantal gick de flesta morgnar för att köpa dagens ranson av baguetter. Det var en trevlig promenad som tog ungefär en kvart. Där fick jag tillfälle att prata lite med Chantal och det var väldigt trevligt. Jag trivdes väldigt bra i hennes sällskap. (Om jag inte har sagt det tidigare så är Chantal morfarns nya fru, barnens mormor är död sedan flera år. 

På tisdagen gick vi på bio allihop. Jag såg "La vérité si je mens 3", en fransk komedi. Den var helt okej, men inte min typ av film. Den var ganska rolig på vissa ställen, andra gånger märkte jag att jag satt och tänkte på annat och inte alls hängde med i handlingen. 

Onsdagden åkte vi till ett badhus och badade. Omklädningsrummen var ganska annorlunda jämfört med de svenska. Först gick man in i ett enskilt bås för att byta om och gick ut på andra sidan för att komma in till rummet med låsbara skåp. Sedan var det duscharna, som var precis som vanliga. Men när vi skulle duscha och tvätta håret efter badet gjorde man det i enskilda små hytter. Men det var jätteroligt att bada och simma, det här var första gången på mer än ett halvår som jag badade på badhus. 


På torsdagen tillbringade vi eftermiddagen på stranden. Det var inte varmt nog i vattnet för att bada, men det var varmt i luften och barnen lekte i sanden i bara badkläder. Även jag tog av mig strumpor och skor och gick barfota i sanden. I februari. Underbart! 


Fredagens program innehöll en två timmars vandring i bergen ovanför morfaderns hus. Jag var inte riktigt rustad för sådana utflykter, jeans och converse var mina vandringskläder. Men det gick oväntat bra, jag hade bara några små skavsår på tårna. Och utsikten var fantastisk, det var lätt värt lite ont i fötterna för att få se sådana vackra vyer. Tyvärr är det svårt att fånga på bild känslan man har när man står där och ser ut över landskapet, särkilt när varken jag eller min kamera är några proffs. Men jag lägger upp några bilder så får ni en hint om hur det såg ut. 

Bilden ovanför är alldeles i början på vår vandring. 


När vi kommit tillbaka från vår lilla promenad i bergen fikade vi och sedan åkte jag in till centrala Saint Raphaël tillsamman med Jean (barnens morfar) och han visade mig runt lite grann. Det är verkligen en vacker stad även på vinterhalvvåret, på sommaren måste det vara helt fantastiskt där. Jag bör väl tillägga att mina foton inte alls gör staden rättvisa. 

Jag framför den gamla hamnen. 

Utsikt över St Rapaël och Frejus. Dessa två städer ligger så nära varandra att de i princip sitter ihop och det är svårt att säga var den ena slutar och den andra tar vid. Ofta klumpar man ihop den till en enda stad och säger helt enkelt Saint Raphaël-Frejus. 

Lördagsförmiddagen städade vi hela huset och vid halvtre tiden åkte jag och 11-åriga flickan hem med tåget. Allt som allt var det en fantastiskt trelig vecka. Jag har glömt att berätta om all god mat vi har ätit där. Eller glömt och glömt, medvetet utelämnat är nog närmare sanningen. För om jag började berätta om allt gott vi har ätit skulle jag få sitta kvar här och skriva in på småtimmarna, vilket jag inte har lust att göra. Hur som helst var detta en riktigt roliga vecka och jag har många fina minnen därifrån. 
Jag hoppas att ni får ett härligt sportlov där hemma också. Njut av det fina vintervädret! (Här i Paris har vi bara grått och regn just nu..)

Bonne nuit! :)

Skrivet 2012-02-15 Klockan 22:18:34

Äntligen är vinter slut här! (Peppar, peppar ta i trä.) Det snöad på riktigt förra söndagen (5/2) och den snön låg kvar ända tills i måndags då de sista stackars snöflingorna smälte bort. Vintern här varade alltså en dryg vecka. Man kanske inte kan säga att vi har vår riktigt än, men det är varmare nu i alla fall. För vi har haft kallt här, jag lovar! Även fast termometern inte har visat någon lägre temperatur än ca -6 grader så har jag frusit som bara den. Det är inte kallt på samma sätt här som hemma i Skellefteå. Vinden är nog vad som har gjort att jag har frusit så. Den lyckas alltid ta sig förbi min jacka och halsduk och riktigt kyla ner mig in i märg och ben. Jag har haft dubbla tröjor, kappa, tjock stickad halsduk, mössa, vantar, överdragsbyxor och till och med tjocksockar men jag har ändå frusit tokmycket. Nu verkar det dock som att vi har haft årets sista minusgrad, det börjar bli varmt ute och i måndags cyklade jag utan mössa för första gången på många veckor. Därmed ser jag det som att vintern är slut och ser nu fram emot en vacker och solig vår här i Paris. 

Vad har hänt sedan jag skrev sist då? Massor av saker, och jag vet inte var jag ska börja. Jag måste nog sålla lite grann och bara berätta om det viktigaste och intressantaste, vad nu det är. Jag försökte kolla igenom mina senaste inlägg för att se vad jag hade skrivit men jag orkade inte läsa igenom dem. Visst det allra senaste var ju kort och bra, men det dessförinnan var lite väl långt. Jag är förvånad över att ni orkar läsa mina inlägg. Inte har jag så mycket roliga bilder heller. Men jag vill säga att jag tycker att det är roligt att ni läser min blogg och jag blir jätteglad när jag får kommentarer här på bloggen.

Jag måste skriva lite grann om läxorna barnen här har. Yngsten har ofta dikter som han ska lära sig utantill, så också i veckan. Förutom dikten hade han i läxa (från tisdag till torsdag); läsa två sidor, lära sig hur man böjer verbet "avoir" (=ha) i presens + lära sig utantill det som stod på sidan om hur man använder verbet och till sist hade han över 25 ord som han skulle lära sig stava. Han är bara sju år! Det där är för mycket läxa för en sjuåring tycker jag. Jag visste inte ens vad ett verb var när jag var sju år. Nu är kanske den svenska skolan lite väl slapp, men jag föredrar nog svensk skolan framför fransk. Stackars barn, hur orkar de? Men jag måste erkänna att jag ändå är imponerad över vad de kan. Hur lillkillen kan citera massa dikter och vet vad som är verb och subjekt i en mening. Det visste inte jag när jag var i hans ålder. Men jag kan inte låta bli att undra hur det går för de barn som har lite svårare med inlärning, eller har problem att lära sig läsa och skriva. Det måste ju vara en madröm att gå i fransk skola då när allting ska gå snabbt snabbt och barnen ska lära sig allt på en gång.

De senaste helgerna har jag besökt lite olika museum och kyrkor. När det har varit så kallt har vi velat hålla oss inomhus så mycket som möjligt. Och museer är gratis och bra för oss under 26 år. 

Den här bilden är från Le musée du quai Branly som har utställningar om Afrika, Asien, Sydamerika och Oceanien. De hade även en tillfällig utställning om samurajer där som vi gärna ville besöka också. Dock var det utsällningens näst sista dag när vi var där och det var två timmars väntetid för att få se den, så vi beslöt oss för att strunta i det. 

Jag har också besökt kyrkan Saint Denis där nästan alla franska kungar och drottningar sedan 700-talet ligger begravda. 

I lördags var det Maison de Victor Hugo som stod på programmet. Vi besökt en lägenhet i Le Marais som han hade bott i. Stora rum med heltäckningsmattor på både golv och väggar (i vissa rum i alla fall) och många böcker och brev av Charles Dickens (för att visa att han hade träffat och tyckt om Victor Hugo och hans arbete). 
<- Victor Hugos skrivbord. 

Nu är det bara två dagar kvar till helgen, och den kan inte komma snabbt nog. Idag var yngsten verkligen ett monster så fort hans mamma gick ut genom dörren. Eftersom det är onsdag idag har han ingen skola och jag jobbar heldag. Dock är Corinne också ledig så onsdagarna brukar inte vara så farliga. Men idag var sjuåringen verkligen en plåga. Hans mamma skulle och handla och sedan till frisören och medan hon var borta gjorde han verkligen allt för att driva mig till vansinne. Helg nu, tack. 

På söndag bär det äntligen iväg till Franska rivieran! Det ska bli så skönt. Jag tycker att både jag och barnen har gjort oss förtjänta av lite semester. Jag ska visserligen jobba där, men jag räknar med att det inte kommer att bli så jobbigt eftersom det blir en helt annan miljö, de kommer inte att ha massa läxor att göra (hoppas jag verkligen) och de kommer att vilja umgås mycket med sin storasyster, sin morfar och Chantal. 

Nu är jag för trött för att orka skriva mer så jag sätter punkt här för idag. 

Bonne nuit! :)

Skrivet 2012-02-03 Klockan 17:29:08

Idag är det precis 5 månader sedan jag kom hit till Frankrike! Och nu är det lika lång tid kvar innan jag åker tillbaka till Sverige. Jag är med andra ord halvvägs. Hur kan tiden ha gått så fort? 

Just nu är livet allt bra här. Om det inte vore för att det är så himla kallt, skulle jag säga att allt är nästintill perfekt. Men vädret är ju inget jag kan råda över var jag än befinner mig, så jag får nog ge min vistelse här i Frankrike högsta betyg så här lång. Visst är det jobbigt och tråkigt och inte alls kul ibland. Men det är svårt att vara glad jämt. Dock väger det roliga jag har gjort, och gör, tyngre och jag trivs bra här. Riktigt bra. 

I helgen ska barnen vara hos sin pappa så det blir tyst och lugnt här hemma. Det är en lyx jag är bortskämd med; inga barn i huset varannan helg. Jag har inte några planer än, vi får se vad som händer. Ikväll ska jag i alla fall in till Paris ich träffa Karolina och Blanka på ett café. Det ska bli mysigt. 

Och därmed avslutar jag mitt kortaste inlägg hittills (tror att detta är det kortaste i alla fall).

Bon week-end tout le monde! :)

Skrivet 2012-01-31 Klockan 22:54:50

Jag har just insett att jag har kommit halvvägs nu. Om lite drygt fem månader ska jag åka hem till Sverige igen. Hur kan tiden ha gått så fort? Tiden har en konstig rytm här tycker jag. Ibland känns det som att dagarna bara rusar iväg; knappt har det hunnit bli måndag innan det redan är fredag igen. Andra stunder räknar jag minuterna tills barnen ska iväg till skolan så att jag kan få lite lugn och ro. Helgerna tar alltid slut innan man hunnit blinka, men så brukar det väl vara i vanliga fall också. Och nu är det alltså "bara" fem månader innan jag ska lämna Paris. Hur ska jag hinna allt på den tiden? Och vad ska jag göra sen? Det är något jag har funderat mycket på den senaste tiden; vad ska jag göra med mitt liv? Eller, kanske mest aktuellt, vad ska jag göra till hösten? Jag har massor av funderingar kring det där och jag tänkte dela med mig lite av det senare i inlägget. Först en liten uppdatering av vad som händer här. 

Idag var barnen snälla med varandra och bråkade inte alls så mycket. Yngsten gjorde sina läxor utan att klaga allt för mycket. Han hade dock lite svårt att sitta still, det slutade med att han låg och ålade sig på golvet medan jag förhörde honom på treans multiplikationstabell. Igår när lillen skulle duscha sa jag åt honom att han skulle tvätta håret, men han sa att det hade han ju gjort igår. Jag hade ingen aning om det var sant eftersom jag inte jobbar på helgen och inte har koll på om han tvättar håret då eller inte. Jag antog att han inte hade gjort det, eftersom det är hans standardreplik varje gång jag säger att det är dags att duscha. Igår orkade jag dock inte ta striden och lät honom bara duscha utan att tvätta håret. Vid middagen kom det sedan fram att det hade gått minst tre dagar sedan hans hår blev tvättat. Därför beordrade jag tvättning av håret idag och han sa fogligt att han skulle använda schampoo. När han kom ut ur duschen var dock håret torrt i alla fall. "Jag har använt schampo!" bedyrade han när jag frågade varför han inte hade tvättat håret. Hans storebror och storasyster suckade samtstämmgigt; "Du måste ju använda vatten också!" Jag ville bara slita mitt hår och skulle just följa honom tillbaka in i badrummet för att se till att han tvättade sitt hår på riktigt, när hans storasyster erbjöd sig att hjälpa honom. Tusen tack till henne! Efter det åt vi middag, makaroner och korv igen. Ja, jag har lite dålig fantasi, men det var först mitt på dagen idag som jag fick veta att jag skulle vara barnvakt så jag hade inte planerat någon middag. Därför tog jag enklast möjliga. Jag vet att barnen älskar pasta så då kunde jag vara säker på att de skulle äta i alla fall. 

Igår var det måndag, vilket betyder bak- och stryka-kläder-dag för mig. Igår blev reslutatet två påsar kanelbullar. De blev riktigt goda, det kan jag och alla i familjen här intyga! Efter bakningen strök jag kläder resten av dagen. Jag hade tre fulla tvättkorgar som väntade på mig som vanligt. Men det är inte så tråkigt som det låter. Jag köpte andra säsongen av "Veronika Mars" i julas innan jag kom tillbaka hit, så det brukar jag titta på på måndagarna. Jag har nästan hunnit se hela säsongen, bara två avsnitt kvar. 

Jag har märkt hur otroligt viktigt det är för barnen att det ska vara rättvist dem emellan. Ibland vill jag bara ta tag i dem och förklara att världen inte är rättvis. Jag inte kan dela kakan i tre exakt lika stora delar, men det är inte hela världen om du får en smula mindre än din syster eller bror. En kväll i förra veckan åt vi bland annat en burk med något leverpastej-liknande. Den var nästan slut och tvillingarna skulle få dela på det som var kvar. Det blev nästan ett slagsmål när flickan skulle skicka burken till sin bror men i sista stund kom på att hon faktiskt ville ha lite till. "NEEEJ! Jag är inte klar, jag ska ta lite till annars får du mer än mig." Lite brottning fram och tillbaka innan hon fick den lilla extra biten leverpastej. Några minuter senare när vi övriga hade ätit klart sa flickan att hon inte orkade mer. Kvar på hennes tallrik låg en bit macka med leverpastej. "Du slogs ju för att få mer pastej, så det är bara att du äter upp", var mitt svar. GAH! Det är så noga att det ska vara rättvist att de struntar i om de är hungriga eller inte "bara inte de andra får mer än mig"... 

Förmodligen har jag också gjort liknande saker i mitt liv, flera gånger om, men det har jag förträngt. Jag försöker dock att gräve fram de minnena och tänka på att jag var likadan när jag var liten, för att hindra mig själv från att gå i bitar när barnen känns som allra jobbigast. 

Den 11-åriga flickan har en dålig ovana att svara "je m'en fou" varje gång yngest entusiastiskt berättar om något vid middagsbordet. "Je m'en fou" betyder typ "det struntar jag i" eller "jag bryr mig inte". Här minns jag faktiskt att jag gjorde likadant. Jag hade en period, minns inte hur gammal jag var, då mitt standardsvar var "och vad bryr det mig då?" varje gång mamma/pappa/jesper sa något. Usch vad jobbig jag måste ha varit. Jag har inte förstått tidigare varför mina föräldrar var så irriterade när jag lämnade mina grejer lite varstans i huset eller glömde att torka av bordet efter frukost. Nu förstår jag det. Jag tycker det är så fruktansvärt irriterande när barnen bara släpper sina jackor på golvet istället för att hänga upp dem, lämnar dörren öppen när de går ut eller lämnar stora pölar av mjölk och uppblottnade kaksmulor på bordet efter fikat. Men men, de är barn och säkert inte annorlunda än några andra. Jag var, som sagt, förmodligen likadan själv när jag var liten, så jag ska sluta att störa mig på småsaker och försöka att minnas att jag nog gjorde likadant för åtta år sedan. 

Jag hittade en film med Pippi Långstrump på köksbordet häromdagen. Den var på franska, försås, och då heter Pippi "Fifi Brindancier". De har ändrat hennes förnamn eftersom "pipi" betyder kiss på franska. Yngsten frågade mig då om jag kände till Fifi. "Ja det gör jag. Fifi är svensk, vet du." "Hein??" Han såg ganska skeptisk ut när jag sa det. Jo, författaren som skrev böckerna om Pippi hette Astrid Lindgren och hon var svensk, försökte jag förklara. Filmen är svensk i orginialversionen. Han såg fortfarande inte helt övertygad ut, men släppt ämnet och övergick till att prata om Lilla Gubben och Herr Nilsson, vars franska namn jag har glömt bort. 

Ja, jag hade tänkt skriva lite om mina framtidsplaner och så, men nu är jag för trött. Det tog alldeles för lång tid att skriva det andra. Det får bli en annan kväll istället. Nu ska jag stänga av datorn och läsa en stund istället. Jag håller för tillfället på med "Ensemble, c'est tout" av Anna Gavalda. Jajamen, jag läser böcker på franska och jag är mäkta stolt! 

Jag ska försöka skriva ett inlägg till innan veckan är slut, men jag lovar ingenting.

Bonne nuit! :)

Skrivet 2012-01-22 Klockan 18:51:56

Jag hade inte tänkt dröja så länge med att skriva nästa inlägg. Och nu när jag äntligen har tagit mig tid för att skriva har jag idétorka. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Det har hänt massor sedan jag kom tillbaka till Frankrike, men jag vet inte hur jag ska kunna välja ut vad jag ska berätta. Allt kommer jag inte att orka skriva om. Det lättaste är väl kanske att ta vid där jag slutade.

Fredagen den 30 december, min första "heldag" här tillbringade jag inne i huset fullt upptagen med att längta hem hela dagen. Jag åt lönnebergakorv-mackor och lax-mackor och pratade med mina föräldrar på Skype. Jag var inte alls nöjd utan ville bara hem. Dessutom hade jag inga spikade planer för nyårsaftonen vilket gjorde att jag kände mig ganska stressad också. Men innan dagen var slut hade jag i alla fall kommit i kontakt med en skottska via facebook och bestämt att vi skulle fira nyårsafton tillsammans. Hon bor i Saint-Germain-en-Laye, vilket är en liten förort nära mig. Hon jobbar också som au pair men bor inte tillsammans med familjen utan har en egen liten studio, så vi tillbringade kvällen hos henne. Vid midnatt gick vi ut och såg på fyrverkerierna. Saint-Germain liggen som uppe på en kulle och därifrånthar man en fantastisk utsikt över Paris. Det var inga fyrverkerier inne i själva Paris men i förorterna runt om. Det här var också första gången jag har kollat neråt för att se fyrverkerier. I vanliga fall har jag stått på ute på gatan och böjt huvudet bakåt för att kunna se dem, men i år befann jag mig så pass högt upp att jag var tvungen att titta nedåt. Jag och Laura hade i alla fall väldigt trevligt ihop och jag sov över hos henne för att sedan stiga upp relativt tidigt och ta RER:en hem igen. Det var gratis att åka RER, metro och buss i Paris med omnejd från kl 17 den 31/12 till kl 12 den 1/1. Jag hade inte tagit med mig mitt Navigo-kort och var därför tvungen att åka hem innan klockan 12 på söndagen. 

På aftonen den 1 januari kom familjen hem, utökad av med två personer: barnens morfar och Chantal, morfaderns fru. Chantal var jättetrevlig. Jag tillbringade måndagsförmiddagen i köket med henne där vi lagade mat tillsammans. Vi gjorde någon slags skink-stek med vitlök och klyftpotatis som alltsammans skulle in i ugnen ett bra tag. Därefter gjorde vi en äppelpaj och en grönsakssoppa. Jag trivdes bra i hennes sällskap. Morfarn pratade jag inte så mycket med, men han verkade trevlig han också. De stannade till måndag kväll och tog med  äldsta dottern för att lämna av henne på hennes skola på vägen hem till Normandie. När vi sa hej då innan de for sa Cantal "à bientôt" (=vi ses snart) till mig. "Gör vi?" frågade jag förvånat och hoppfulllt. Jag ville ju gärna träffa henne fler gånger och jag hade redan börjat fundera om jag skulle kunna bjuda hem mig själv till dem i Normandie på något sätt. "Visst ska du vara kvar här i 6 månader till? Det är klart att vi hinner ses", var hennes svar. 

Tisdagen var min och barnens första skoldag liksom min första arbetsdag. Jag kände mig helt död på morgonen när väckaren ringde klockan 7 och när jag hade lämnat yngsten på skolan la jag mig och sov i en kvart innan jag duschade och for till min skola. Första veckan jag förhållande vis bra och det var konstigt hur snabbt det gick att komma tillbaka in i rutinerna. 

På lördagen beskökte jag Louvren för första gången. Jag åkte dit tillsammans med Blanka och Karolina, som båda hade varit där tidigare men som inte hade något emot att besöka den igen med mig. 
Jag såg bland annat den här berömda damen. "La Joconde" kallas tavlan på franska. Jag blivit tillsagd tidigare att inte vänta mig en stor tavla, men jag blev ändå förvånad över hur lite den faktiskt är. Den är så känd och av någon anledning tänkte jag mig att den måste vara stor då, men det är den inte. 

Vi tillbringade ca 2 timmar på muséet, det räckte gott och väl. Inte i den mening att vi hann se allt, o nej. Louvren så stor att det är svårt att greppa, det är omöjligt att hinna se allt på två timmar. Men det räckte i den bemärkelse att vi var för trötta för att orka se mer. Vi hade gått ganska långt därinne, först kollat på Mona Lisa i ena änden av muséet för att sedan gå till andra änden och besöka Napoleon III:s "lägenhet". När vi hade kommit ut köpte vi oss varsinn baguette med fyllning och satte oss i Tuilerierna och åt och pratade. Till efterrätt åt vi:

Ballerinakex! Direktimporterade från Sverige. Även mina tjeckiska vänner tyckte att de var jättegoda. 

Innan jag åkte hem gick vi förbi en bokhandel där jag köpte en fransk bok som heter "La Délicatesse". Den har blivit filmatiserad och rullar nu på biograferna runt om i Paris. 

Andra veckan här var jag ganska less på barnen och deras eviga tjafsande sinsemellan. Att en så enkel uppgift som att borsta tänderna kunde ta 10-15 minuter. Dessutom satt jag barnvakt många kvällar den första och andra veckan så det blev en tuff start och ganska intensivt att ta hand om barnen så långa dagar. Men däremellan tjafset var de faktiskt jättemysiga och snälla, snällare än jag minns dem. Jag har pratat med andra au pairer som har sagt samma sak: inbillar jag mig eller har barnen blivit snällare efter lovet? Det var nog bra att jag åkte hem över julen så att vi fick vara ifrån varandra ett tag. Jag tror att de uppskattar mig mer nu när jag kommit tillbaka efter lovet och de har fått sakna mig, eller i alla fall vara utan mig, ett tag. 

Här i Paris har den stora rean startat. Och då menar jag verkligen STORA rean. Från 11 januari till och med 14 februari är det rea överallt här. Min franskalärare avrådde oss starkt från att gå i affärer de första readagarna och på helgerna, om vi inte ville se galna fransyskor som slogs om skor... "Gå dit på morgonen under veckorna istället, då är det mindre folk." 

Även jag har faktiskt shoppat lite på rean. Först och främst på the Body Shop. Det riktigt kliade i fingrarna på mig när jag gick förbi och såg alla body butter och tvålar på rea. Med tanke på att det även i vanliga fall är billigare på Body Shop här jämfört med hemma, kunde man nu hitta riktigt bra priser. Jag har också lyckats hitta lite kläder; en kofta, en kjol och en tröja och är faktiskt ganska nöjd med mig själv, jag som aldrig brukar handla kläder. 

Jag har lagat middag ovanligt mycket den första tiden efter jul eftersom Corinne har jobbat till sent på kvällen flera dagar. Bland annat har jag gjort fläskpannkaka. Inte lika god som mormors, men helt klart godkänd. Jag har gjort vanlig pannkaka förrut, men jag var ändå oroliga att barnen inte skulle tycka om fläsket som var i. Men jag hade inte behövt oroa mig, barnen åt och tyckte att det var jättegott. Och det bästa var att jag fick äta uppstekt pannkaka till lunch dagen därpå, mums! Jag gjorde även makaroner och stekt korv häromveckan (inte riktig falukorv, det är lite svårt att få tag i här, men den korv som liknade den allra mest). Även det blev uppskattat. Jag håller så sakteliga på att föra in lite svenska matvanor i den här familjen. Fast fikat består tyvärr fortfarande av en, enligt mig, alldeles för stor del nutella. Och jag har på sista tiden tagit seden dit jag kommer och ätit alldeles för många vita mjukmackor med nutella. Men det ska jag försöka ändra på nu. Jag har köpt jäst idag och planerar att baka morotsbröd imorgon. 

Nu orkar jag inte skriva mer så det får bli en annan dag. Oj, just det! Jag måste berätta en sista sak! Igår morse berätta Corinne att barnen skulle åka till Saint-Raphaël med morfarn och hans fru under februarilovets första vecka. Hon hade tidigare sagt till mig att jag skulle jobba första veckan för att barnen skulle vara här och att jag sedan skulle vara ledig den andra veckan. Nu berättade hon att morfadern och Chantal hade föreslagit att jag skulle följa med dem och barnen ner till Saint-Raphaël och Franska Rivieran. Det var nästan så att jag hoppade på stället av glädje, jag sa så klart "JA!" direkt. Jag får betala min egen tågbiljett och jag ska jobba lite grann (hjälpa till med barnen på morgonen och kvällen, sådant som jag gör i vanliga fall här hemma) men däremellan kommer jag också att ha lov. Jag ska till Saint-Raphaël i en vecka! JIPPI!! :D

Så nu var det sagt. Frågan är hur många som kommer att läsa det. Jag måste säga att jag är imponerad av er som orkar läsa igenom mina långa inlägg. Nu är det i alla fall slut på riktigt. 

Salut! :)

Skrivet 2012-01-12 Klockan 22:01:46

Det är idag två veckor sedan jag kom tillbaka till Frankrike och allting känns nu bra igen. Jag har snabbt kommit tillbaka in i rutinerna och franskan känns mycket lättare än tidigare. Det ända som inte har kommit igång är mitt bloggande. Jag har inte skrivit på nästan en månad, jag hade inte tänkt skriva något hemma och det gjorde jag inte heller. Men nu har jag ju varit här i två veckor och hunnit göra massa saker och har inte berättat om något av dem. Jag kan bara drömma om hur långt inlägget skulle bli om jag fick skriva om allt jag ville... För att bespara både er och mig det monsterinlägget, som man skulle bli trött bara av att titta på, ska jag istället försöka mig på att dela upp det hela; skriva lite kortare inlägg och berätta lite i taget. Visst låter det som en bra idé? 

Vi börjar väl från början? Kom som sagt tillbaka hit för två veckor sedan. Anlända så pass sent på kvällen till RER-stationen i Maisons-Laffitte att sista bussen hade gått. Då fanns det två alternativ: promenera en halvtimme med mina två tunga väskor eller ta en taxi. Eftersom mamma hade varit snäll och lovat att hon skulle betala taxin blev det alternativ nummer två. Eller skulle ha blivit om någon taxifirma hade haft hyfs nog att svara i telefonen när en potentiell kund ringer. Jag ringde drygt 20 gånger till olika taxibolag och fick svar kanske tre gånger. Två av svaren bestod av "vi har ingen bil ledig för tillfället" och det tredje "Jag befinner mig i Versaille, Madame". När jag hade tillbringat mer en en timme med att försöka få tag på en taxi gav jag till slut upp och började gå. Jag hade hunnit promenera kanske en tredjedel av vägen när en bil saktar in och en familj bestående av mamma, pappa och son frågar om de kan skjutsa mig någonstans. Jag är nära att gråta av lycka medan mamma nästan skriker i panik i luren (jag hade bett mamma ringa och prata med mig medan jag promenerade hem). Jag försöker lugna henne och berättar vilka som sitter i bilen och när hon låter lite mindre panikslagen avslutar jag samtalet och stiger in i bilen. Det visar sig att de bor på samma gata som jag, men på nummer 34 (jag bor på 71). Men eftersom det här typ är världens längsta gata är det väldigt långt mellan våra hus. Cirka fem minuter senare är vi framme hemma hos mig. "Oj, det här skulle säkert ha tagit dig en halvtimme", konstaterade sonen. Jag försöker på lite ringrostig franska (jag hade ju bara pratat svenska de senaste elva dagarna) få dem att förstå att jag är evigt tacksam. De önskar mig god natt och ett gott nytt år och kör sedan iväg hem till sig. Tack tack tack, mina okända men ack så snälla och hjälpsamma fransmän! 

Jag hade precis hunnit upp till mitt rum och öppnat min väska när mamma ringde igen och frågde var jag var. Jag svarade att jag var hemma, i mitt rum och att jag hade låst ytterdörren. Hon verkade lite förvånad, men lugnad, över dessa besked och vi kom överens om att vi skulle pratas vid på skype så snart jag hade hunnit installera mig lite. Efter lite prat och gråt över skype fikade jag en kopp te och ett par mackor. När jag la mig den kvällen var jag inte alls lycklig utan ville bara hem till Skellefteå igen.

Men oroa er inte, nu mår jag bara bra och är väldigt nöjd med mitt liv här. Förresten bör det väl tilläggas att min franska familj inte var hemma när jag kom tillbaka. Annars hade Corinne självklart hämtat mig på RER-stationen. Familjen var i Marseille och hälsade på moster och kusiner och firade nyår där. 

Nu orkar jag inte skriva mer ikväll så nu blir det sängen så att jag orkar upp imorgon. Jag har försökt göra en tidig kväll varje kväll i veckan, men inte lyckats särskilt bra. Men ikväll så! Jag ska bara läsa lite grann först...

Bonne nuit tout le monde! :)

Skrivet 2011-12-17 Klockan 23:19:54

Kom på att jag glömde skriva en grej. Visste ni att det är förbjudet enligt fransk lag att ge hemläxor till barn under 11 år? Först när de börjar "collège" får de ha hemläxor. Jag hade ingen aning om att det var så. När våran lärare berättade det här i tisdags kom det en storm av protester från klassen. "Men mina barn har alltid läxa!" "Mina med!" Våran lärare förklarade att lärarna har hittat ett kryphål i lagen; det är förbjudet att ge "skrivläxor", till exempel papper med övning där barnen ska skriva något. Därför ger de istället barnen massor av läxor att lära sig utantill. Det förklarar varför minsten har massa dikter och annat som han måste kunna utantill. Men våran klass (som bara består av au pairer) var inte riktigt nöjd ändå. "Men barnen har ju skrivläxor och papper de ska göra ändå!" Varpå vår lärare förklarade att lärarna helt enkelt struntar i lagen och ger läxor ändå. "Vad händer om de inte gör sina läxor?" frågade jag. "Då blir de straffade", var svaret jag fick. "Men det är ju emot lagen att ge läxor till barnen." Min lärare bara log och sa "Bienvenue en France Lina". 

Idag har jag tillbringat några trevliga timmar i Paris tillsammans med Blanka och Karolina. Vi avslutade eftermiddagen i La Défense. Alla tre var vi trötta och lite frusna, och bekände på samma gång att vi nog ville åka hem och vila. "Och vi har inte gjort någonting idag", sa Karolina. Jag protesterade, men fick sedan tänka efter. Vad hade vi egentligen gjort idag. Vi hade besökt några affärer och Karolina och Blanka hade köpt några julklappar, men det var allt. Inget "must-see" i Paris, på våran sista dag i staden (både jag och Karolina åker hem imorgon, Blanka stannar till den 23). Men vi har haft jättetrevligt ändå och bara pratat och skrattat. 

Och förresten, det var inte bara "några affärer" som vi besökte. Idag var jag för första gången in i Shakespear and Company, den enda bokhandeln i Paris med böcker bara på engelska. Det var helt fantastiskt. Det var böcker överallt, bokstavligt talat. Varenda bokhylla var proppfull ändå upp till taket. Böckerna som inte fick plats att stå i hyllorna låg staplade ovanpå. Det var helt enkelt himmelriket där. Tyvärr blev det inga inköp idag, men nästa gång jag går därifrån ska det vara med minst en bok i handen. 

På aftonen följde jag med Corinne över till grannarna (de från Skottland) på "aperitif". De hade bjudit in oss och fyra andra familjer och det var riktigt trevligt. Jag blev ganska trött av att höra massa fransmän prata snabbt sinsemellan en hel kväll blandat med lite engelska från värdparet. När de pratade med mig visste jag inte vilket språk jag skulle svara på. Vanligtvis pratar jag engelska med Mary (värdinnan för kvällen) men ikväll pratade jag någon blandning mellan franska och engelska. 

Jag har inga bilder från idag för jag glömde kameran hemma. Det var väl inte så värst mycket att fotografera ändå. Nu blir det sängen och imorgon kommer jag hem!

Bonne nuit et joyeux noël! :)
(Det här är det sista inlägget innan jullovet, inte det förra...)

Skrivet 2011-12-16 Klockan 19:03:30

Barnen har just åkt iväg med sin farmor. De ska till sin pappa för att tillsammans med honom åka till London och tillbringa första veckan på lovet där. Jag har därmed också jullov. Jippi!! Bristen på snö, lucior och lussekatter (de jag bakade tog slut på en vecka) gör att jag tyvärr inte har haft så mycket julkänsla hittills. Men det börjar ändras så smått.  På skolan igår satt vi och fikade i två timmar och pratade om julen i Frankrike och i våra respektive länder. Jag fick smaka hemmagjorda julkakor från Tjeckien, de var jättegoda. Vi tände det fjärde adventsljuset igår vid middagen, för barnen inte kommer att vara här den fjärde advent. Det var riktigt mysigt att sitta och äta med tända ljus, det kändes lite juligt. Jag hade gjort potatisgratin till middag och alla barnen åt av den, om än inte så mycket. "Det var för mycket peppar", sa 11-åriga flickan efter första tuggan och drack sedan ett stort glas vatten. När jag hade smakat var jag tvungen att hålla med henne, det var lite väl pepparstarkt (jag hade följt receptet till punkt och pricka, förutom att jag hade minskat mängden lök, men nu vet jag till nästa gång; mindre peppar). Tvillingarna ville bara äta osttäcket, men jag sa att de var tvungna att äta potatisen och skinkan också, och det gjorde de. Det var inte ens någon som klagade på att det var lök i. Annars brukar yngsten alltid gnälla över det och säga att han inte tycker om. Men det här gången var det så pass lite och så finhackat att jag inte tror att han ens märkte att han åt lök. Sedan var han förstås tvungen att klaga lite grann, den här gången var det potatisen han inte tyckte om, men han åt i alla fall nästan allt som han hade tagit för sig.

Förra fredagen avslutade jag som vanligt jobbveckan med en kopp varm choklad på L'avenue tillsammans med Marie-Chrisine. Vi har träffats på den restaurangen de senaste 4-5 veckorna och det är verkligen en jättemysig avslutning på veckan och början på helgen. Förra veckan fick vi även sällskap av Thomas, en annan au pair här i Maisons-Laffitte. Jag och Marie pratade engelska med varandra när vi träffade honom, men han pratade inte så mycket engelska så vi pratade franska istället. Det är, som jag har sagt hundra gånger förut, jättebra träning. Marie hade inte studerat någon franska innan hon kom hit, men hon har läst italienska och latin så hon har lite hjälp av de språken. Men hon är verkligen jätteduktig på franska, hon har bott här sedan oktober och kan redan prata riktigt bra och verkligen disskutera saker med mig. Hon är verkligen här för att lära sig och pluggar ordenligt, hon är nog bra mycket ambitiösare än mig, jag har blivit lite lat så här i slutet på terminen. Vi försöker att alltid prata franska med varandra och tar bara till engelskan om det verkligen krisar (och när vi pratar i telefon). För det mesta funkar det riktigt bra och vi förstår varandra, men i lördags märkte jag att jag inte riktigt var så bra på att förklara saker på franska som jag trodde att jag var.

Vi var på bio i ML på morgonen och såg Les Intouchables, den var riktigt bra. Jag förstod inte allt som sades, men tillräckligt mycket för att uppskatta filmen. Innan filmen hade börjat satt vi och småpratade om allt och inget och Marie frågade mig om jag hade några planer för kvällen. Jag svarade att det hade jag inte, men att jag var lite sugen på att åka in till Paris för att det var ett "Erasmus Party" på kvällen, med en medelhavsbuffé, en båttur på La Seine och sedan "international party on board". Vi bestämde oss för att fara dit och begav oss sålunda iväg på kvällen när Marie hade slutat jobba (hon var tvungen att sitta barnvakt på lördagen medan mamman shoppade...). Jag hade duktigt kollat upp precis till vilken metrostation vi skulle åka, adressen till Erasmus partyt och vilka tider sista RER:en gick. När vi kom fram gick vi vägen som jag hade kollat upp på google-maps. Och vi gick och vi gick och vi gick. Och hittade inte rätt. Till slut vände vi om och började gå tillbaka för att se om vi hade missat det. Det var inte förrän vi gick alldeles nära kajen och tittade ut över kanten som vi såg båten vi skulle till. "Va?! Är det på en båt?" utbrast Marie-Christine. "Ja... visst sa jag att vi skulle åka båt på la Seine?" "Å, det är på en båt!" Det visade sig att man var tvungen att gå nerför en trappa och genom en tunnel för att komma fram till båten och de "skumma typerna" som vi hade sett från andra sidan vägen när vi letade efter festen  visade sig vara säkerhetsvakter. 

I söndags besökte jag Musée d'Orsay för andra gången, den här gången med Karolina och Blanka från skolan. Jag tyckte att jag hann se mer den här gången. Efteråt åkte vi till Galeries Lafayette, till Gourmet-avdelningen (matavdelningen alltså). Oj oj oj, vad mycket gott det fanns där. Choklad, ost, te och ännu mer choklad. Jag köpte ingenting utan nöjde mig med att bara gå runt och titta. Jag hade trevligt ändå. 

Ett av skyltfönsterna till Galeries Lafayette. Dockorna var lite läskiga tyckte jag, det hade nog med deras ögon att göra.


Årets "tema" på Galeries Lafayette är "Noël Rock N' Mode", därav elgitarrerna i julgranen.  

Den här veckan har varit rätt så bra. Barnen hade inte så mycket läxor eftersom det var sista veckan innan jullovet. I måndags bakade jag och lillen en morotskaka med banan. Han var väldigt engagerad i början av varje moment; han skalade en morot med glatt humör sedan: "kan du skala resten?". Därefter delade han bananen i småbitar, men när jag sa att han nog behövde mosa lite mer överlät han det också åt mig och började istället dela morötterna som vi skulle riva. Elvispandet tyckte han i alla fall var kul, och självklart var ätandet av smeten kvällens höjdpunkt. Han gick inte och duschade förrän jag hade ställt ner bunken i diskhon och fyllt den med vatten för att skälja bort de sista smetresterna. 

När jag cyklade till skolan i tisdags regnade det. Mycket. Mina skor och sockar var alldeles blöta när jag kom fram till RER-stationen och jag frös som bara den. Jag tog av mig skorna på lektionen för att sockarna skulle få torka lite. När min lärare såg det sa hon "Du får inte bli sjuk nu, du ska ju snart åka hem!". Nej, inte skulle jag bli sjuk, sa jag. Men nu sitter jag ändå här med rinnande näsa och öm hals. Det var väl inte riktigt det jag hade tänkt mig som start på jullovet. 

En bidragande orsak till min förskylning var nog att jag var ute och blötte ner mig igen igår kväll. Vi gjorde ett litet undantag från traditionerna och träffades på L'Avenue på torsdagskvällen istället. Det var jag, Marie och en tysk tjej som heter Eva. Vi hade riktigt trevligt, det enda negativa var vädret. Regn hela kvällen innebar att jag var alldeles blöt när jag kom dit och att jag blev ännu blötare sen på kvällen när jag skulle gå hem igen. Så på grund av det sitter jag nu här och snorar.

Idag hade jag min sista lektion för året. Det var inte så mycket lektion som fika och julklappsutbyte. Alla hade med sig någon kaka eller annat fika och så hade vi en julklappslek. Förra veckan hade vi skrivit ner allas namn på lappar och sedan skulle man ta en lapp var och köpa en liten julklappp åt den person vars namn stod på lappen. Det var två tyska tjejer i klassen som hade förberett sig och sjöng för oss andra. De sjöng acapella och de var så duktiga! Hela klassen satt bara helt stilla och njöt för att sedan tacka dem med rungade applåder. Vi hade även lite andra uppvisningar; en engelsk tjej visade upp en klänning som hon hade köpt själv och en holländska och en tysk (den enda killen i klassen) dansade cha-cha-cha. En riktigt trevlig avslutning på första terminen. 

Sista dagen med klassen. "Vi gör une drôle!" ropades det när det var min kameras tur. 

Ikväll blir det en hemmakväll då jag ska försöka kurera min förkylning. Jag vill verkligen inte vara sjuk på jullovet! Imorgon ska jag, Blanka och Karolina träffas i Paris. Vi har inte bestämt än vad vi ska göra, vi får se vad vi hittar på. 

Det här blir nog sista inlägget innan jag åker hem på söndag, så nästa gång jag skriver blir efter jul (tänker inte lägga upp något när jag är i Sverige). Därför önskar jag god jul nu.

Skrivet 2011-12-08 Klockan 22:27:59

Idag började jag tro på mirakel. Yngsten gick självmant och duschade. Jag hade just sagt till barnen att ställa in sina cyklar i garaget och sedan hade jag tänkt att de skulle få leka en kvart till innan det var dags för duschen. Tvillingarna satt och spelade på sitt DS men jag såg inte lillen någonstans. Helt plötsligt hör jag hur någon sätter på kranen i duschen nere. Han gick och dushade själv? Utan att jag sa till? Halleluja! (På riktigt; jag stod längst ner i trappan och sjöng halleluja för mig själv, så glad var jag.)

Jag var barnvakt ikväll så det var bara jag och barnen hemma hela eftermiddagen och kvällen. Vid middagen var barnen lite gnälliga och småbråkade. Jag försökte avleda dem och prata om vad de hade gjort i skolan och vad de skulle göra imorgon. Det fungerade ungefär hälften av gångerna...
Till efterrätt åt vi yoghurt, pepparkakor och godis. Mums! Sedan dansade vi av oss sockerruset till Mika, barnens favoritartist. 
"Å kan du texten?" frågade flickan när jag sjöng med till musiken. "Det kan inte jag, men jag sjunger ändå!" Och det gjorde de. De sjöng och dansade och hoppade runt alla tre med varsin hårborste som mickrofon. Hur gulliga som helst. Jag dansade lika mycket som dem, det såg nog inte så vackert ut, men kul hade jag i alla fall. Tack och lov hade vi dragit för gradinerna för natten så grannarna slapp se min regndans. 



För några veckor fick jag denna fina teckning med posten från världens bästa lillebror (en titel som han självklart delar med min andra världens-bästa-lillebror). Jag hade tänkte lägga upp en bild för länge sedan, men det blev inte av. Den är lite suddig, ber om ursäkt för det. I pratbubblorna står det: "Bonjour Lina." och "jag mår bra jag håpas att du mår bra." Teckningen sitter på väggen ovanför mitt skrivbord. Varje gång jag sätter mig för att läsa eller göra mina läxor ser jag den och tänker på Edvin. Jag tycker att teckningen är jättefin!


På lördag ska jag på bio för första gången sedan jag kom till Frankrike. Jag ska se "Les Intouchables", en fransk film. Vi får se hur mycket jag förstår... Förhoppningsvis går det bra! På söndag ska jag besöka Musée d'Orsay för andra gången. Det ska bli kul. Förra gången jag var där kändes det som att vi sprang igenom museet, den här gången tänker jag ta det lugnt och verkligen ta mig tid att titta på de tavlor och skulpturer som intresserar mig. 

Men nu blir det sängen. Bara en dag kvar till helgen! 

Bonne nuit! :)

Skrivet 2011-12-07 Klockan 21:23:35

Igår gjorde jag pepparkaksdeg för första gången i mitt liv. Det var inte så svårt som jag trodde. Tilläggas bör väl att jag ringde mamma ett par gånger för vägledning. Men annars gick det bra. Jag var lite orolig att jag hade haft i för mycket mjöl så att degen skulle bli smulig. Det hade jag inte behövt oroa mig för, när jag bakade ut degen idag var den perfekt. 

Jag bakade tillsammans med barnen. Flickan tyckte att det var roligast och gjorde flest kakor, medan pojkarna fyllde en knapp plåt tillsammans. Vi har bara en plåt så gräddningen tog ganska lång tid. På slutet delade jag degen i fyra delar så att vi alla fick äta upp varsinn liten bit. Jag har nog aldrig ätit så lite pepparkaksdeg något år tidigare. I vanliga fall brukar jag stoppa små bitar i munnen hela tiden medan jag kavlar och trycker ut kakor. Men det här året stod jag ju för gräddningen också, det blev helt enkelt inte så mycket tid över till att äta deg. Och så ville jag inte att barnen skulle äta massa deg och slicka på fingrarna och sedan fortsätta baka, så jag avstod för att föregå med gott exempel. Resultatet av våra ansträngninar blev i alla fall bra. Pepparkakorna smakade inte riktigt som de vi brukar göra hemma, men de blev nog så goda. Yngsten åt knappt någon middag idag, han mumsade i stället i sig gud vet hur många pepparkakor. Alla tyckte att de var goda, barn som vuxna. Dessutom var de formar vi använde ganska små vilket gjorde att man slukade dem i två tuggor och därför åt flera stycken. Även Corinne tyckte att de var goda. "Nej, nu ska jag inte ta fler. Det här blir sista", sa hon och åt ett litet hjärta. Det gick någon minut sedan tog hon en liten stjärna och bjöd runt burken runt bordet innan hon ställde bort den. "Annars tar du slut ikväll. Vi måste spara lite till imorgon också", skrattade hon. 

Visst är de fina. Där, lite till höger ser ni vår enda pepparkaksgubbe. Vi har bara fyra pepparkaksformer; hjärta, stjärna, gran och snögubbe. Den här gubben var först en gran som blev lite deformerad när jag skulle lyfta den till plåten. Därför bestämde jag mig för att göra om den lite. Tyvärr förlorade han sitt huvud när jag flyttade över kakorna till burken. Kroppen är redan uppäten av yngsten (vem annars?) som kom men den till bordet: "Haha, titta! Det är en liten man utan huvud!" "Ja, han är halshuggen, som Louis XVI", svarade hans syskon. 

Idag var det onsdag och Corinne var borta nästan hela dagen, men det gick ganska bra ändå. Yngsten gjorde sina läxor utan några större protester. Tvillingarna gjorde sina läxor snabbt, flickan med pepparkaksbaket som morot. 

Imorse när jag skulle klä på mig fick jag en obehaglig överraskning. När jag drog på mig mina jeans kände jag hur något föll längs med ena smalbenet och hörde ett litet ljud när vad-det-nu-var slog i golvet. Böjde mig ner för att undersöka saken och såg det här:

Världens största spindel! Det är lite svårt att se på det här fotot hur stor den var, men jag lovar er, den var enorm! Och den var i mina byxor!! Jag slängde ut den genom fönstret med hjälp av en sop och sopskyffel och stängde sedan fönstret så snabbt som jag kunde för att den inte skulle kunna ta sig in. Vad är det med Frankrike och spindlar? Jag hade en ännu större inne i mitt rum för ett par veckor sedan och flickan hittade en i taket ovanför sin säng någon dag efter det. Jag slängde ut båda spindlarna genom fönstret, men jag hittar nya hela tiden. Dock är det storleken som skrämmer mig mest. Varför är de så stora? När jag sov över hos min kusin i Stockholm på väg hit varnade han mig för att franska spindlar. Jag tänkte att så farligt kan det väl inte vara. Nu förstår jag vad han pratade om. 

Det var allt jag orkade skriva i kväll. Bara en vecka och fyra dagar tills jag är hemma!

Bonne nuit! :)

Skrivet 2011-12-06 Klockan 21:59:14

Idag kom den 11-åriga flickan in i mitt rum och frågade vad jag gjorde.
"Gör du läxor?" Jag sa att jag redan hade gjort lite läxa och att jag nu satt och skrev ner vad jag skulle ta med mig hem över jullovet.
"Vad betyder det där?" ville hon veta och pekade på papperet där jag hade skrivit "Packlista jul <3" (fast ett ritat hjärta, inte pil tre). Jag förklarade att det var en lista över det jag skulle ta med mig hem, att jul betydde Noël och att hjärtat var för att jag skulle få träffa min familj. 
"Hur länge ska du vara borta?" 
"Jag åker den 18 och kommer tillbaka den 29 december."
"11 dagar, det är ju länge."
Så länge är det inte, tyckte jag. Men jo det var det, vidhöll hon. Vad ska vi göra när du inte är här? Jag sa att tiden kommer att gå fort, hon kommer att ha så fullt upp att hon inte har tid att sakna mig. "Men det är ju nästan 2 veckor!"

Å vad det kändes skönt att höra. Att hon tycker om mig och kommer att sakna mig när jag åker till Sverige över jul. Såklart vet jag att barnen tycker om mig, men det är inte alltid vi sitter och pratar så här. Det blir oftast bara lite småpratande vid fikat innan de gör sina läxor, och sedan alldeles för många "gå och duscha", "sluta bråka" och "borsta tänderna". Jag har oroat mig lite för när jag ska tillbaka till Frankrike efter jul, att det ska vara jobbigt och att jag ska få mycket hemlängtan när jag har fått vara hemma i drygt en vecka. Men nu känns det plötsligt lite lättare att åka tillbaka, när jag vet att det finns någon som längtar efter att få träffa mig. Barnen här är verkligen underbara. 

Nu ska jag göra en tidig kväll för att orka stiga upp imorgon. Det är onsdag, vilket innebär jobb hela dagen...

Bonne nuit! :)

Skrivet 2011-12-04 Klockan 22:35:22

På order norrifrån kommer här en liten uppdatering. (Det känns lite konstigt att referera till Småland som "norr", men så är det ju för mig nu.) 

Just nu är det oväder här. Det är dimmigt och spöregnar och blåser utanför mitt fönster. Jag är glad att jag är inomhus. Hoppas bara inte att det är så här imorgon när barnen ska till skolan. 

Förra söndagen hjälpte jag till på svenska kyrkans julbasar. Jag sålde glögg, korv med bröd, köttbullar och julmust i ett stånd på innergården. Det var otroligt mycket folk, en ganska jämn blandning av fransmän och svenskar. Ett bra tillfälle att öva på min franska, speciellt siffrorna. Dessutom fick jag träna lite på huvudräkning också. Det behövdes nog, det var riktigt länge sedan jag hade min sista mattelektion... 

Det var så länge sedan jag skrev här så jag kommer inte ihåg allt som har hänt sedan dess. Och det jag faktiskt minns kommer jag att berätta i oordning, för jag är själv inte helt säker på kronologin. 

Två arbetsveckor har i alla fall förflutit sedan jag skrev senast. De har varit realtivt lugna. Den yngste har blivit mycket mer sammarbetsvillig när det gäller läxorna. Han springer inte längre och gömmer sig/hoppar i soffan/ligger på golvet och grinar när jag säger att det är dags att göra läxorna. Visst gnäller han lite grann ibland, men det är inte alls så farligt och oftast gör han de utan allt för mycket protester. Jag hejar och uppmuntrar så mycket jag kan och försöker hålla honom på gott humör. 

I onsdags bakade jag och den 11-åriga flickan lussebullar. Det var mysigt att baka tillsammans bara jag och on och lussekatterna blev jättegoda! Vi hade i lite mindre saffran än vad receptet angav, men det gick bra ändå. Anledningen till den minskade mängden är att saffran bara säljs i förpackningar om 0,4 g och inte 0,5 g som i Sverige. Receptet jag hade var svenskt och krävde därmed "ett kuvert saffran" det villl säga 0,5g. Men vi hade bara i 0,4 och det fungerade så bra så. Jag, tvillingarna och Corinne tyckte att de blev riktigt goda, men yngsten tyckte inte om dem. Han åt en halv och gav sedan mig resten. Inte mig emot, men lite tråkigt att han inte gillade dem. 

De två senaste fredagskvällarna har jag och Marie-Christine, en österrikisk au pair i Mainsons-Laffitte, träffats på en restaurang här i ML för att dricka varm choklad och prata om veckan som gått. Det är en mysig avslutning på veckan och början på helgen. Förra veckan var även en tysk tjej vid namn Ani med. Jag har träffat henne ett par gånger tidigare och hon är väldigt trevlig. Vi pratade först engelska med varandra, men efter ett tag bytte vi till franska. Det är så bra träning att prata med jämnåriga och Ani är jätteduktig på franska så hon kunde ofta fylla i när jag eller Marie-Christine saknade ett ord eller två. Ani ska stanna här över både jul och nyår, så vi ska förmodligen göra något tillsammans på nyårsafton.

Igår besökte jag Le Petit Palais tillsammans med Blanka, Karolina och Sophia från min skola. Vi tittade på konstutställningarna där, jag glömde tyvärr min kamera hemma så ni får inte se några bilder. Det fanns en söt liten trädgård där inne. Eller den var ute, men den var som på en innergård till byggnaden. Den är förmodligen ännu finare på våren och sommaren när det är grönt och blommar, jag har tänkt besöka den igen nästa år när det är vår och ha med mig kameran den gången. Nere i källaren hade de en tillfällig utställning som heter "Elles changent l'Inde" = De (kvinnorna) förändrar Indien. Det var massor av vackra, färgstarka foton på indiska kvinnor och texter som bland annat berättade om hur kvinnorna i Indien har börjat förändra sina livsvillkor, fler och fler som jobbar på typiska "manliga" arbetsplatser, om "mikrolån" och ett taxiföretag som drivs av kvinnor och som bara har kvinnliga kunder. Det var en väldigt intressant utställning och alla vackra bilder fick mig att vilja besöka landet. På torsdag ska vi göra en liten presentation av Le Petit Palais på civilisations-lektionen på skolan och jag ska berätta om den här utställningen. 

Idag steg jag upp i ottan för att hinna ta mig till metrostationen Saint Michel Notre Dame kl 9. På dagens schema stod nämligen en utflykt till Ikea. Jag åkte dit tillsammans med Marta och Sara, två andra au pairer. Vi inledde dagen med en 1-euros frukost (juice, varm choklad och en croissant) i restaurangen. Sedan gick vi igenom själva varuhuset. Det såg verkligen likadant ut som hemma, och alla namn stod på svenska. Jag har nog inte sett så många "Å", "Ä" och "Ö" på samma ställe sedan jag kom till Frankrike. Det kändes som att det var ett litet Ikea. Vi gick igenom hela på mindre än en timme (det brukar ju annars vara ett heldagsprojekt). Sedan var det dags för lunch:

Köttbullar! :D Tyvärr hade de varken vanlig potatis eller potatismos, vi fick pommes frites istället. Jag blev lite besviken. Men köttbullar med brunsås och lingonsylt var supergott ändå. Kanelbullen smakade också bra. 

Därefter gick vi en sväng i butikerna som fanns utanför Ikea. Vi hittade bland annat ett Body Shop där vi gick runt och luktade på alla body butter och tvålar. Sedan köpte jag pepparkaksformar i en söt affär som hade massa köksredskap och kokböcker. På vägen hem blev det lite strul med bussen, vi missade våran busshållplats och fick stiga av senare och ta en buss tillbaka till RER:en. Detta gjorde att vi blev en kvart sena till svenska kyrkan där vi åt middag; pasta och köttfärssås. Mums! Efter det såg vi på svenska skolans luciatåg. Det var mysigt och det kändes lite juligt. Det passade bra så här på andra advent, tyckte jag. Julstämningen försvann dock snabbt när vi kom ut ur kyrkan och möttes av ett grått och regnigt Paris. 

Så här så Maisons-Laffitte ut när jag cyklade hem idag.

Tänkte att jag skulle försöka visa den fina belysningen i träden längs med huvudgatan. Jag erkänner att bilden inte blev så jättebra, men det regnade och jag frös så ni får hålla till godo med den här. Det är förresten regndroppar, och inte snöflingor, som syns i förgrunden. 

Idag är det två veckor tills jag kommer hem till Skellefteå. Jag längtar!

Nu ska jag sova så att jag orkar stiga upp imorgon. 
Bonne nuit! :)

Skrivet 2011-11-19 Klockan 23:15:30

Igår var det skola igen. Roligt som vanligt. Efteråt gick jag en av skolans guidade turer, den här gången i Le Quartier du Marais. Jag hade tyvärr inte kameran med mig så ni får inte se några bilder därifrån. För länge, länge sedan var det området ett träsk, därav namnet (marais betyder "träsk" på franska). Vi gick och tittade på många "hôtel", inte hotell som man kan hyra ett rum i, utan stora stora byggnader med innegårdar. I dessa "hôtel" bodde vanligtvis bara en familj. Ja, det kanske inte var så bra förklarat, men det var inte så viktigt. Husen var fina i alla fall. I Marais finns också det svenska institutet och Café suédois. Det har jag besökt en gång tidigare, det var inget som guiden berättade om på turen. 

Igår kväll träffade jag Marie-Christine (från Österrike) och Eva (från Tyskland) för en kopp varm choklad på L'Avenue här i Maisons-Laffitte. De är au pairer båda två och bor här i ML. Vi pratade engelska med varandra och jag upptäckte till min fasa att min engelska håller på att förfalla. Jag måste hela tiden stanna upp och leta efter orden och jag har en starkare brytning än vad jag tycker mig ha haft tidigar (eller också har jag inte tänkt på det förrut). Dessutom blandar jag hela tiden in franska ord när jag pratar engelska. Det är väl för att jag pratar franska all annan tid. Om jag ska återberätta för någon på engelska vad jag och barnen har gjort är det jättesvårt. Jag vill berätta på franska för jag pratade ju franska i den situationen. 

Det är förrsesten väldigt svårt att växla mellan franska och engelska. Det rör hela tiden ihop sig i huvudet. I fredags pratade jag (på franska) med Sören i min klass innan lektionen hade börjat. Han berättade att han skulle åka till Kanade med "Work & Travel" efter jul. "Å men va kul", tyckte jag. "Ska du söka jobb själv eller får du det genom Work & Travel?" och uttalade "work and travel" med en kraftig franska brytning. Det lät hemskt! Men det är svårt att stoppa in ett engelskt ord i en fransk mening, ljuden är så olika i det två språken, det blir bara fel. 

Igår afton hade jag en lite uttalslektion med barnen. Eller rättare sagt, barnen hade en uttalslektion med mig. 11-åriga flickan försökte lära mig skillnade mellan "moi" ((jag, mig) eller "mois" som betyder månad och uttalas exakt likadant) och "moins" (minus). Först tyckte jag bara att det lät likadant men efter ett tag började jag höra skillnade. "Moins" hade ett mer nasalt ljud. Sedan var det bara att lära sig uttalade det själv. Och det visade sig inte vara så "bara". Det var faktiskt svårt. Jag lyckades få till det några gånger i alla fall och barnen tyckte att jag var riktigt duktig. 

Idag har jag besökt ett slott i Saint-Germain-en-Laye tillsammans med tre andra tjejer; Blanka och Karolina, båda från Tjeckien, och Ester från Spanien. Eller ja, vi besökte väl inte riktigt slottet. Vi promenerade i den stora parken utanför och sedan besökte vi turist-/souvenirshopen och toaletterna. Men vi hade riktigt trevligt. Vi pratar franska med varandra och det är jättebra träning. De andra är väldigt duktiga på att prata och jag har lärt mig flera nya uttryck av dem.  

Slottet i Saint Germain-en-Laye

Här promenerade vi.

Efter slottparksbesöket var Blanka tvungen att åka in till Paris. Det låter väl kanske inte så farligt, det finns ju värre ställen att vara på en lördagseftermiddag. Jag skriver ändå "tvungen" för Blanka hade nog hellre stannat i Saint-Germain-en-Laye med oss. Hon skulle nämligen träffa sin kusin man och dennes pappa. De är både fransmän och hon var nervös över att behöva prata franska med dem. Vi peppade henne så klart och jag tror att det gick bra, för hon är riktigt duktig på att prata franska. Men det är klart, som hon själv sa, det är svårare att prata franska med någon som har det som modersmål. Det borde kanske inte vara det, men det är det. Det är mycket enklare när vi au pairer pratar med varandra. Jag tror att det beror på att man inte känner samma press att man måste säga rätt och kunna allt, för man vet att de andra inte heller pratar perfekt franska. 

När vi hade sagt hej då till Blanka och önskat henne lycka till, begav jag, Karolina och Ester oss iväg på jakt efter Gustaf (en svensk affär som ligger i Saint-Germain-en-Laye). Jag hade skrivit ner adressen, men hade ingen vidare koll på hur vi skulle ta oss dit. Jag fick fråga om vägen två gånger innan vi hittade rätt. Butiken var jättemysig! Jag gick mest runt i matdelen och tittade på alla godsaker (knäckebröd, havrefras, polarbröd, sill, Västerbottensost, hjortronsylt) som fanns där. Ester och Karolina gick runt och försökte uttala de svenska namnen. "Smörgåsgurka" låter ganska roligt när det uttalas av en spanjorska. Jag skulle sedan försöka förklara vad det var för något och att man åt det på leverpastejmackor. Det gick väl inte så jättebra eftersom jag inte kom ihåg vad "lever" heter på franska. Strax därefter hittade jag Arboga leverpastej i en kyl där och försökte på nytt förklara vad det var. Jag försökte med ordet "foie" (det betyder lever, jag slog upp det när jag kom hem), men de förstod inte vad jag menade (kan säkert ha berott på att jag uttalade det fel) så det slutade med att jag stod och pekade på min mage och försökte rita en lever för att de skulle förstå. Till slut kom kvinnan som jobbade i butiken fram och hjälpte mig att förklara vad det var. Tusen tack till henne! Hon var fransyska, men mannen som jobbade i butiken (jag tror att det var hennes make) var svensk. Karolina och Ester frågade mig hur man sa "bonjour" och"au revoir" på svenska, så de sa hej när vi gick in i butiken och hej då när vi gick därifrån. Därefter promenerade vi genom stan mot RER:en. Det var verkligen mysigt där (på gågatan alltså, inte RER:en). På vägen tillbaka gick vi förbi en bokaffär, jag saktade nog omedvetet in på stegen för att hinna se in lite grann. Ester verkade tänka samma sak som jag, för hon frågade om vi inte kunde gå in och titta lite grann. Jag tycker alltid att det luktar så gott i bokhandlar av de nya böckerna och nu har jag hittat en till som gör det. "Jag tycker om", sa Ester och pekade på sin näsa när vi kommit in i butiken. Det blir mycket kroppsspråk när vi inte kan språket så bra. Men det är underbart, för vi förstår varandra ändå.

På vägen hem steg jag av i Le Vésinet och gick en liten sväng till den norska kyrkan som finns där. Det hade nämligen en liten julmarknad där. Det var första gången jag var där, men det gick lätt att hitta dit. Det var en väldigt liten marknad med lite fika och glögg, och en massa fisk och luse-kofter. Jag gick bara ett varv där och kollade innan jag åkte vidare hemåt. 

Nu har jag inget mer att skriva. Eller jo, förresten, en grej bara. I onsdags så jag "Phineas och Ferb" på franska. (Ni vet, det där barnprogrammet där de gör massa saker och så försöker deras storasyster berätta det för mamman. Inte världens bästa förklarin men om ni har sett det så vet ni vad jag menar.) Det var ganska roligt, i det här avsnittet var de i rymden, om ni nu ville veta det. Men Doktor Doofenshmirtz hade inte lika fin tysk brytning som han har i den svenska versionen. (Jag har ju blivit van vid att höra franska med tysk brytning eftersom det går så många tyskar i min klass.) Jag märker i alla fall att jag förstår mer och mer när jag ser franska tv-program. Det är väl också lämpligt att börja med barnprogram, för där pratar de inte så fruktansvärt fort som de gör annars. 

Nej, nu ska jag sticka lite grann på min halsduk och sedan sova.

Bonne nuit! :)

Skrivet 2011-11-17 Klockan 23:04:56

Äntligen är veckan slut! Eller nja, inte slut, det är ju bara torsdag. Men min arbetsvecka är nästan slut. Det känns som helg på torsdagkväll för då vet jag att jag har bara fredagen kvar att jobba. Ikväll var barnen dessutom väldigt snälla och medgörliga. Början av veckan var inte lika rolig. 

Corinne hade en grej med jobbet så hon åkte hemifrån på måndag morgon och kom inte hem förrän runt nio-tiden på tisdagkväll. Det innebar att jag var barnvakt på kvällen både i måndags och i tisdags. På måndagsförmiddagen bakade jag bröd och på eftermiddagen strök jag kläder (ja, det tog hela eftermiddagen). Jag tyckte att bröden blev jättegoda, men ingen av barnen ville ha det till fika den dagen. Vi hade massa annat bröd (baguette, vit formfranska) som de åt istället. Yngsten ville inte alls göra sin läxor och vi hade världens strid innan jag till slut fick honom att sätta sig och börja med dem. Han gjorde regellbundna avbrott för att gnälla och springa och kasta sig i soffan. Jag fick bita mig i tungan för att inte tappa humöret och skrika åt honom, det hjälper ändå inte. Dessutom får jag en riktigt ful svensk brytning när jag är arg. (Jag vet att jag pratar med svensk brytning annars också, men det hör jag inte själv. Men när jag blir arg och ska säga åt barnen på skarpen blir min franska så pass dålig att till och med jag hör att jag bryter på svenska.) Äldsta dottern har varit hemma de senaste 1,5-2 veckorna och i måndags var hon snäll och erbjöd sig att göra middagen. Det var väldigt uppskattat för då behövde jag inte bekymra mig om det. 

I tisdags slapp jag bråka med lillen om hans läxor, för han är ledig på onsdagar och brukar göra läxorna till torsdagen då, oftast med sin mamma. Skolan på tisdag var rolig som vanligt. Jag har sagt det hundra gånger förrut, men måste ändå säga det igen; min lärare är verkligen hur bra som helst! Så nu vet ni det, om det nu var någon som hade missat det i mina tidigare inlägg. På kvällen lagade jag köttfärsås och spagetti till middag. Den här gången hade jag i en burk krossade tomater som jag hittade i ett av köksskåpen. Köttfärssåsen blev riktigt god, mycket bättre än förra gången, om jag får säga det själv. Barnen tyckte också om det. Tvillingarna tog båda en extra portion och flickan tackade mig efter middagen och sa att hon tyckte att det var gott. Yngsten var inte på humör och smakade bara pyttelite, följt av en grimas. Jag tror att han tyckte om det egentligen, men han hade bestämt sig redan innan för att det inte var gott, då kunde han ju inte ändra sig... Äldsta dottern kom hem sent så hon åt middag efter oss, men jag tror att hon tyckte om det också. Hon åt det nämligen till lunch på onsdagen också. Jag tror att hon även åt det som nattamat onsdagnatt, för jag hörde bestickskrammel från hennes rum och när jag idag (torsdag) skulle ta fram och värma rester till mig efter skolan, var spagettin och köttfärssåsen slut. 

Onsdagen är den dag som alla au pairer fasar för. Då är nämligen barnen lediga från skolan, vilket innebär barnpassning en hel dag... Jag har det dock bättre än de flesta. Tvillingarna har skola på förmiddagen, de är bara lediga på eftermiddagen. Dessutom är Corinne ledig på onsdagar så jag behöver inte ta hand om barnen helt själv. Igår följde jag som vanligt yngsten till logopeden på förmiddagen. Sedan hem och äta lunch och vidare till hans tennisträning. Efter den gjorde han sina läxor med Corinne och efter det dekorerade de hans tårta. Det var nämligen hans födelsedag igår. Lillen är numera 7 år! Jag hörde hur Corinne frågade vad han vill ha i tårtan, sylt eller kanske chokladkräm? "Vi skär den mitt itu och sedan lägger vi fyllningen där." Han ville dock bara ha honung så vi åt sockerkaka med honung och florsocker på. Det var gott det, ganska annorlunda från tårtorna jag brukar äta, men det är ju kul att variera sig lite. Han fick en Tintin-pysselbok i present av mig. Jag hade svårt att hitta en present till honom och var osäker på om han skulle tycka om den, men jag hade inte behövt oroa mig. Så fort han rivit bort papperet så pass att han kunde se vad det var utbrast han glatt: "Å, det är Tintin som vi såg på bio!" På kvällen skulle Corinne på konsert så jag var barnvakt igen, tredje kvällen i rad. Först följde jag flickan till tandläkaren medan pojkarna stannade hemma med sin storasyster. Hon var dessutom snäll och förberedde middagen. Vi åt middag under relativt ordande former, men det hela urartade lite grann när 7-åringen bara hade en lite bit pizza kvar. "Ät upp nu så att vi får ta våran efterrätt," uppmanade hans storasyskon, varpå han åt extra långsamt för att provocera samt av någon anledning gnuggade sin pizzabit mot ansiktet. Detta upprepades sedan med plastöverdraget till yoghurten (ni vet sådana här småförpackningar yoghurt). Stämningen var närmast hysterisk när hans storasyskon försökte att hålla sig för skratt, skrek och knuffade i varandra och jag som försökte överrösta dem och säga åt dem att sitta still och lugna ner sig. Så småning om tog även den kvällen slut och jag somnade utmattad och sov tungt hela natten. 

Idag har jag också haft skola, civilisationslektion den här gången. Jag missade mitt tåg och nästa var försenat, vilket innebar att jag kom ca 10 minuter sent till min lektion. När jag kom in i klassrummet höll mina klasskompisar just på att prata med läraren om att de inte tyckte att lektionerna var så roliga och att de gärna ville göra något annat. Det verkade som att hon tog till sig av kritiken, men det slutade ändå med en likadan lektion som förrut. Det vill säga, vi som var klara med våra artiklar gjorde ingeting i 2 timmar. Vi satt bara och pratade. Även de som hade arbete att göra gjorde inte så mycket. Artiklarna skulle bli rättade av läraren, men hon kunde ju bara hjälpa en i taget och i en klass på tjugo personer blir det mycket väntade. 

Vid fikat idag var barnen lite halvgnälliga och småbråkade med varandra. Jag skar upp de sista bröden (i första påsen, det finns två till i frysen) från mitt brödbak och barnen högg direkt varsitt bröd. Nu åt de i alla fall och tyckte att det var gott. Det beror mycket på vilket humör de är på om de gillar maten eller inte. Jag tyckte att bröden att hunnit bli lite torra, men de tror jag inte att barnen kände, så mycket nutella som de hade på. Efter fikat var det dags för läxor och det gick ovanligt bra. Tvillingarna gick till sina respektive rum och gjorde sina läxor utan att bråka/busa med varandra. Lillen gjorde sina läxor utan att gnälla en enda gång och jag överröste honom med alla uppmuntrande ord jag kunde komma på. Efter att läxorna var färdiga satte vi oss och ritade. Efter ett tag kom 11-åriga pojken också ner och satte sig att rita med oss. Lillen hämtade en bok där man kunde läsa om hur julen firas i olika länder. "Så här ser tomten ut i Sverige", sa han och visade mig en bild. Det var en bild på en "gårdstomte" med röd luva och en lykta i handen. Jag fick riktig julkänsla när jag såg den. Sedan ville han göra ett julpyssel som han såg i boken. Här nedan ser ni reslutatet.

Söt, eller hur? Den skulle egentligen ha ett ägg som huvud, men jag sa att han kunde rita ansiktet direkt på rullen, och det blev nog så bra tycke jag.

Ikväll skulle ha blivit min fjärde barnvaktskväll den här veckan, jag är alltid barnvakt torsdagar för Corinne har sin teckningskurs då, men Corinne kom hem tidigare. Jag hade redan gjort middag, en pannkaka stod i ugnen när hon kom hem. Hon värmde på lite soppa från igår så vi åt först grönsakssoppa och sedan pannkaka. Pannkakan blev jättegod! Innan jag åkte till Frankrike lagade jag pannkaka med mormor och skrev ner receptet, det var det receptet jag använde idag. Dock var jag tvungen att prata lite med mamma först för att fråga upp lite detaljer. Jag hade nämligen skrivit att pannkakan skulle gräddas i "XXX grader i XX min". Fråga mig inte varför. Allt gick ändå bra till slut (vad skulle jag har gjort utan facebook och Skype?) och alla tyckte att det var gott. Pannkakan severades dessutom med mammas hemmagjorda hjortronsylt, det kan inte bli annat än super! Yngsten åt och tyckte att det var gott (seger!) äldsta dotterna tyckte också om det. Hon hade inte smakat sylten tidigare, men tyckte att den var jättegod. Burken är nästan slut nu. 11-åriga pojken gillade inte hjortronen så han åt pannkakan med lingonsylt från Ikea istället. 11-åriga flickan tackade mig även idag för maten och sa att det var jättegott. På kvällen hade jag lite uttalsövningar med henne (det var alltås jag som skulle öva uttal). Hon försökte lära mig skillnaden mellan "moi" (mig, jag), "mois" (månad) och "moins" (minus). De två första uttalas likadant, medan den tredje låter lite mer nasalt i slutet. Jag försökte och försökte, hon sa orden och jag härmade henne, men det blev sällan rätt. Jag hade svårt att höra skillnaden. Till slut lyckades jag ändå fatta att jag skulle prata lite mer genom näsan för att lyckas säga "minus" rätt. "Ja, vi pratar lite genom näsan", instämde 11-årige pojken, som vid det här laget hade anslutit sig till oss och hunnit skratta lite åt mina svårigheter. Corinne skjutsade sin äldsta dotter till hennes skola på kvällen så jag såg till att barnen borstade tänderna och gick och la sig i tid.

Nu är det bara fredagen kvar och sen är det helg, jippi! Jag har inte skrivit någon om förra helgen, men jag kan helt kort berätta att jag var med i en pepparkakshus-dekorations-tävling på svenska kyrkan i lördags. Det var jättekul men tyvärr vann inte vårat hus. Det kom tvärtom på delad jumboplats. Men vi var lika glada för det. Här kommer en bild på vårat hus och en bild på det vinnande bidraget.  

Jag skulle ha tagit en bild från sidan på vinnar-huset, för det var verkligen jättefint. De hade delat non-stop på hälften och satt dem i ett mönster, typ en stjärna eller en blomma.

Apropå pepparkakshus, det är inte långt kvar till jul nu! Om drygt en vecka är det redan första advent. För första gången känner jag att jag inte längtar hem och att det gärna kunde få dröja lite längre tid innan jag ska hem. Det känns verkligen som "redan". Borde jag inte ha lärt mig mer franska än såhär efter två och en halv månad? När kommer det där berömda "klicket" när man känner att man kan språket? Jag är dessutom lite nervös. Jag ska nämligen hälsa på Jespers franskaklass och prata lite. Det var mitt eget förslag, men nu känner jag mig ändå lite stressad över det. Ja ja, det ska nog gå bra. Jag ska maila hans lärare någon dag framöver och fråga om hon vill att jag pratar om något särkskilt. 

Nu ska jag lägga mig och sova. Jag är alltid supertrött på kvällen och jag hade tänkt lägga mig tidigar idag. Det gick ju inte så bra det. Jag får sova extra gott för att kompensera det. 

Bonne nuit! :)