Millimeterrättvisa
Skrivet 2012-01-31 Klockan 22:54:50
Jag har just insett att jag har kommit halvvägs nu. Om lite drygt fem månader ska jag åka hem till Sverige igen. Hur kan tiden ha gått så fort? Tiden har en konstig rytm här tycker jag. Ibland känns det som att dagarna bara rusar iväg; knappt har det hunnit bli måndag innan det redan är fredag igen. Andra stunder räknar jag minuterna tills barnen ska iväg till skolan så att jag kan få lite lugn och ro. Helgerna tar alltid slut innan man hunnit blinka, men så brukar det väl vara i vanliga fall också. Och nu är det alltså "bara" fem månader innan jag ska lämna Paris. Hur ska jag hinna allt på den tiden? Och vad ska jag göra sen? Det är något jag har funderat mycket på den senaste tiden; vad ska jag göra med mitt liv? Eller, kanske mest aktuellt, vad ska jag göra till hösten? Jag har massor av funderingar kring det där och jag tänkte dela med mig lite av det senare i inlägget. Först en liten uppdatering av vad som händer här.
Idag var barnen snälla med varandra och bråkade inte alls så mycket. Yngsten gjorde sina läxor utan att klaga allt för mycket. Han hade dock lite svårt att sitta still, det slutade med att han låg och ålade sig på golvet medan jag förhörde honom på treans multiplikationstabell. Igår när lillen skulle duscha sa jag åt honom att han skulle tvätta håret, men han sa att det hade han ju gjort igår. Jag hade ingen aning om det var sant eftersom jag inte jobbar på helgen och inte har koll på om han tvättar håret då eller inte. Jag antog att han inte hade gjort det, eftersom det är hans standardreplik varje gång jag säger att det är dags att duscha. Igår orkade jag dock inte ta striden och lät honom bara duscha utan att tvätta håret. Vid middagen kom det sedan fram att det hade gått minst tre dagar sedan hans hår blev tvättat. Därför beordrade jag tvättning av håret idag och han sa fogligt att han skulle använda schampoo. När han kom ut ur duschen var dock håret torrt i alla fall. "Jag har använt schampo!" bedyrade han när jag frågade varför han inte hade tvättat håret. Hans storebror och storasyster suckade samtstämmgigt; "Du måste ju använda vatten också!" Jag ville bara slita mitt hår och skulle just följa honom tillbaka in i badrummet för att se till att han tvättade sitt hår på riktigt, när hans storasyster erbjöd sig att hjälpa honom. Tusen tack till henne! Efter det åt vi middag, makaroner och korv igen. Ja, jag har lite dålig fantasi, men det var först mitt på dagen idag som jag fick veta att jag skulle vara barnvakt så jag hade inte planerat någon middag. Därför tog jag enklast möjliga. Jag vet att barnen älskar pasta så då kunde jag vara säker på att de skulle äta i alla fall.
Igår var det måndag, vilket betyder bak- och stryka-kläder-dag för mig. Igår blev reslutatet två påsar kanelbullar. De blev riktigt goda, det kan jag och alla i familjen här intyga! Efter bakningen strök jag kläder resten av dagen. Jag hade tre fulla tvättkorgar som väntade på mig som vanligt. Men det är inte så tråkigt som det låter. Jag köpte andra säsongen av "Veronika Mars" i julas innan jag kom tillbaka hit, så det brukar jag titta på på måndagarna. Jag har nästan hunnit se hela säsongen, bara två avsnitt kvar.
Jag har märkt hur otroligt viktigt det är för barnen att det ska vara rättvist dem emellan. Ibland vill jag bara ta tag i dem och förklara att världen inte är rättvis. Jag inte kan dela kakan i tre exakt lika stora delar, men det är inte hela världen om du får en smula mindre än din syster eller bror. En kväll i förra veckan åt vi bland annat en burk med något leverpastej-liknande. Den var nästan slut och tvillingarna skulle få dela på det som var kvar. Det blev nästan ett slagsmål när flickan skulle skicka burken till sin bror men i sista stund kom på att hon faktiskt ville ha lite till. "NEEEJ! Jag är inte klar, jag ska ta lite till annars får du mer än mig." Lite brottning fram och tillbaka innan hon fick den lilla extra biten leverpastej. Några minuter senare när vi övriga hade ätit klart sa flickan att hon inte orkade mer. Kvar på hennes tallrik låg en bit macka med leverpastej. "Du slogs ju för att få mer pastej, så det är bara att du äter upp", var mitt svar. GAH! Det är så noga att det ska vara rättvist att de struntar i om de är hungriga eller inte "bara inte de andra får mer än mig"...
Förmodligen har jag också gjort liknande saker i mitt liv, flera gånger om, men det har jag förträngt. Jag försöker dock att gräve fram de minnena och tänka på att jag var likadan när jag var liten, för att hindra mig själv från att gå i bitar när barnen känns som allra jobbigast.
Den 11-åriga flickan har en dålig ovana att svara "je m'en fou" varje gång yngest entusiastiskt berättar om något vid middagsbordet. "Je m'en fou" betyder typ "det struntar jag i" eller "jag bryr mig inte". Här minns jag faktiskt att jag gjorde likadant. Jag hade en period, minns inte hur gammal jag var, då mitt standardsvar var "och vad bryr det mig då?" varje gång mamma/pappa/jesper sa något. Usch vad jobbig jag måste ha varit. Jag har inte förstått tidigare varför mina föräldrar var så irriterade när jag lämnade mina grejer lite varstans i huset eller glömde att torka av bordet efter frukost. Nu förstår jag det. Jag tycker det är så fruktansvärt irriterande när barnen bara släpper sina jackor på golvet istället för att hänga upp dem, lämnar dörren öppen när de går ut eller lämnar stora pölar av mjölk och uppblottnade kaksmulor på bordet efter fikat. Men men, de är barn och säkert inte annorlunda än några andra. Jag var, som sagt, förmodligen likadan själv när jag var liten, så jag ska sluta att störa mig på småsaker och försöka att minnas att jag nog gjorde likadant för åtta år sedan.
Jag hittade en film med Pippi Långstrump på köksbordet häromdagen. Den var på franska, försås, och då heter Pippi "Fifi Brindancier". De har ändrat hennes förnamn eftersom "pipi" betyder kiss på franska. Yngsten frågade mig då om jag kände till Fifi. "Ja det gör jag. Fifi är svensk, vet du." "Hein??" Han såg ganska skeptisk ut när jag sa det. Jo, författaren som skrev böckerna om Pippi hette Astrid Lindgren och hon var svensk, försökte jag förklara. Filmen är svensk i orginialversionen. Han såg fortfarande inte helt övertygad ut, men släppt ämnet och övergick till att prata om Lilla Gubben och Herr Nilsson, vars franska namn jag har glömt bort.
Ja, jag hade tänkt skriva lite om mina framtidsplaner och så, men nu är jag för trött. Det tog alldeles för lång tid att skriva det andra. Det får bli en annan kväll istället. Nu ska jag stänga av datorn och läsa en stund istället. Jag håller för tillfället på med "Ensemble, c'est tout" av Anna Gavalda. Jajamen, jag läser böcker på franska och jag är mäkta stolt!
Jag ska försöka skriva ett inlägg till innan veckan är slut, men jag lovar ingenting.
Bonne nuit! :)
Jag har just insett att jag har kommit halvvägs nu. Om lite drygt fem månader ska jag åka hem till Sverige igen. Hur kan tiden ha gått så fort? Tiden har en konstig rytm här tycker jag. Ibland känns det som att dagarna bara rusar iväg; knappt har det hunnit bli måndag innan det redan är fredag igen. Andra stunder räknar jag minuterna tills barnen ska iväg till skolan så att jag kan få lite lugn och ro. Helgerna tar alltid slut innan man hunnit blinka, men så brukar det väl vara i vanliga fall också. Och nu är det alltså "bara" fem månader innan jag ska lämna Paris. Hur ska jag hinna allt på den tiden? Och vad ska jag göra sen? Det är något jag har funderat mycket på den senaste tiden; vad ska jag göra med mitt liv? Eller, kanske mest aktuellt, vad ska jag göra till hösten? Jag har massor av funderingar kring det där och jag tänkte dela med mig lite av det senare i inlägget. Först en liten uppdatering av vad som händer här.
Idag var barnen snälla med varandra och bråkade inte alls så mycket. Yngsten gjorde sina läxor utan att klaga allt för mycket. Han hade dock lite svårt att sitta still, det slutade med att han låg och ålade sig på golvet medan jag förhörde honom på treans multiplikationstabell. Igår när lillen skulle duscha sa jag åt honom att han skulle tvätta håret, men han sa att det hade han ju gjort igår. Jag hade ingen aning om det var sant eftersom jag inte jobbar på helgen och inte har koll på om han tvättar håret då eller inte. Jag antog att han inte hade gjort det, eftersom det är hans standardreplik varje gång jag säger att det är dags att duscha. Igår orkade jag dock inte ta striden och lät honom bara duscha utan att tvätta håret. Vid middagen kom det sedan fram att det hade gått minst tre dagar sedan hans hår blev tvättat. Därför beordrade jag tvättning av håret idag och han sa fogligt att han skulle använda schampoo. När han kom ut ur duschen var dock håret torrt i alla fall. "Jag har använt schampo!" bedyrade han när jag frågade varför han inte hade tvättat håret. Hans storebror och storasyster suckade samtstämmgigt; "Du måste ju använda vatten också!" Jag ville bara slita mitt hår och skulle just följa honom tillbaka in i badrummet för att se till att han tvättade sitt hår på riktigt, när hans storasyster erbjöd sig att hjälpa honom. Tusen tack till henne! Efter det åt vi middag, makaroner och korv igen. Ja, jag har lite dålig fantasi, men det var först mitt på dagen idag som jag fick veta att jag skulle vara barnvakt så jag hade inte planerat någon middag. Därför tog jag enklast möjliga. Jag vet att barnen älskar pasta så då kunde jag vara säker på att de skulle äta i alla fall.
Igår var det måndag, vilket betyder bak- och stryka-kläder-dag för mig. Igår blev reslutatet två påsar kanelbullar. De blev riktigt goda, det kan jag och alla i familjen här intyga! Efter bakningen strök jag kläder resten av dagen. Jag hade tre fulla tvättkorgar som väntade på mig som vanligt. Men det är inte så tråkigt som det låter. Jag köpte andra säsongen av "Veronika Mars" i julas innan jag kom tillbaka hit, så det brukar jag titta på på måndagarna. Jag har nästan hunnit se hela säsongen, bara två avsnitt kvar.
Jag har märkt hur otroligt viktigt det är för barnen att det ska vara rättvist dem emellan. Ibland vill jag bara ta tag i dem och förklara att världen inte är rättvis. Jag inte kan dela kakan i tre exakt lika stora delar, men det är inte hela världen om du får en smula mindre än din syster eller bror. En kväll i förra veckan åt vi bland annat en burk med något leverpastej-liknande. Den var nästan slut och tvillingarna skulle få dela på det som var kvar. Det blev nästan ett slagsmål när flickan skulle skicka burken till sin bror men i sista stund kom på att hon faktiskt ville ha lite till. "NEEEJ! Jag är inte klar, jag ska ta lite till annars får du mer än mig." Lite brottning fram och tillbaka innan hon fick den lilla extra biten leverpastej. Några minuter senare när vi övriga hade ätit klart sa flickan att hon inte orkade mer. Kvar på hennes tallrik låg en bit macka med leverpastej. "Du slogs ju för att få mer pastej, så det är bara att du äter upp", var mitt svar. GAH! Det är så noga att det ska vara rättvist att de struntar i om de är hungriga eller inte "bara inte de andra får mer än mig"...
Förmodligen har jag också gjort liknande saker i mitt liv, flera gånger om, men det har jag förträngt. Jag försöker dock att gräve fram de minnena och tänka på att jag var likadan när jag var liten, för att hindra mig själv från att gå i bitar när barnen känns som allra jobbigast.
Den 11-åriga flickan har en dålig ovana att svara "je m'en fou" varje gång yngest entusiastiskt berättar om något vid middagsbordet. "Je m'en fou" betyder typ "det struntar jag i" eller "jag bryr mig inte". Här minns jag faktiskt att jag gjorde likadant. Jag hade en period, minns inte hur gammal jag var, då mitt standardsvar var "och vad bryr det mig då?" varje gång mamma/pappa/jesper sa något. Usch vad jobbig jag måste ha varit. Jag har inte förstått tidigare varför mina föräldrar var så irriterade när jag lämnade mina grejer lite varstans i huset eller glömde att torka av bordet efter frukost. Nu förstår jag det. Jag tycker det är så fruktansvärt irriterande när barnen bara släpper sina jackor på golvet istället för att hänga upp dem, lämnar dörren öppen när de går ut eller lämnar stora pölar av mjölk och uppblottnade kaksmulor på bordet efter fikat. Men men, de är barn och säkert inte annorlunda än några andra. Jag var, som sagt, förmodligen likadan själv när jag var liten, så jag ska sluta att störa mig på småsaker och försöka att minnas att jag nog gjorde likadant för åtta år sedan.
Jag hittade en film med Pippi Långstrump på köksbordet häromdagen. Den var på franska, försås, och då heter Pippi "Fifi Brindancier". De har ändrat hennes förnamn eftersom "pipi" betyder kiss på franska. Yngsten frågade mig då om jag kände till Fifi. "Ja det gör jag. Fifi är svensk, vet du." "Hein??" Han såg ganska skeptisk ut när jag sa det. Jo, författaren som skrev böckerna om Pippi hette Astrid Lindgren och hon var svensk, försökte jag förklara. Filmen är svensk i orginialversionen. Han såg fortfarande inte helt övertygad ut, men släppt ämnet och övergick till att prata om Lilla Gubben och Herr Nilsson, vars franska namn jag har glömt bort.
Ja, jag hade tänkt skriva lite om mina framtidsplaner och så, men nu är jag för trött. Det tog alldeles för lång tid att skriva det andra. Det får bli en annan kväll istället. Nu ska jag stänga av datorn och läsa en stund istället. Jag håller för tillfället på med "Ensemble, c'est tout" av Anna Gavalda. Jajamen, jag läser böcker på franska och jag är mäkta stolt!
Jag ska försöka skriva ett inlägg till innan veckan är slut, men jag lovar ingenting.
Bonne nuit! :)
Vardag, fläskpannkaka och planer för nästa lov
Skrivet 2012-01-22 Klockan 18:51:56
Jag hade inte tänkt dröja så länge med att skriva nästa inlägg. Och nu när jag äntligen har tagit mig tid för att skriva har jag idétorka. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Det har hänt massor sedan jag kom tillbaka till Frankrike, men jag vet inte hur jag ska kunna välja ut vad jag ska berätta. Allt kommer jag inte att orka skriva om. Det lättaste är väl kanske att ta vid där jag slutade.
Fredagen den 30 december, min första "heldag" här tillbringade jag inne i huset fullt upptagen med att längta hem hela dagen. Jag åt lönnebergakorv-mackor och lax-mackor och pratade med mina föräldrar på Skype. Jag var inte alls nöjd utan ville bara hem. Dessutom hade jag inga spikade planer för nyårsaftonen vilket gjorde att jag kände mig ganska stressad också. Men innan dagen var slut hade jag i alla fall kommit i kontakt med en skottska via facebook och bestämt att vi skulle fira nyårsafton tillsammans. Hon bor i Saint-Germain-en-Laye, vilket är en liten förort nära mig. Hon jobbar också som au pair men bor inte tillsammans med familjen utan har en egen liten studio, så vi tillbringade kvällen hos henne. Vid midnatt gick vi ut och såg på fyrverkerierna. Saint-Germain liggen som uppe på en kulle och därifrånthar man en fantastisk utsikt över Paris. Det var inga fyrverkerier inne i själva Paris men i förorterna runt om. Det här var också första gången jag har kollat neråt för att se fyrverkerier. I vanliga fall har jag stått på ute på gatan och böjt huvudet bakåt för att kunna se dem, men i år befann jag mig så pass högt upp att jag var tvungen att titta nedåt. Jag och Laura hade i alla fall väldigt trevligt ihop och jag sov över hos henne för att sedan stiga upp relativt tidigt och ta RER:en hem igen. Det var gratis att åka RER, metro och buss i Paris med omnejd från kl 17 den 31/12 till kl 12 den 1/1. Jag hade inte tagit med mig mitt Navigo-kort och var därför tvungen att åka hem innan klockan 12 på söndagen.
På aftonen den 1 januari kom familjen hem, utökad av med två personer: barnens morfar och Chantal, morfaderns fru. Chantal var jättetrevlig. Jag tillbringade måndagsförmiddagen i köket med henne där vi lagade mat tillsammans. Vi gjorde någon slags skink-stek med vitlök och klyftpotatis som alltsammans skulle in i ugnen ett bra tag. Därefter gjorde vi en äppelpaj och en grönsakssoppa. Jag trivdes bra i hennes sällskap. Morfarn pratade jag inte så mycket med, men han verkade trevlig han också. De stannade till måndag kväll och tog med äldsta dottern för att lämna av henne på hennes skola på vägen hem till Normandie. När vi sa hej då innan de for sa Cantal "à bientôt" (=vi ses snart) till mig. "Gör vi?" frågade jag förvånat och hoppfulllt. Jag ville ju gärna träffa henne fler gånger och jag hade redan börjat fundera om jag skulle kunna bjuda hem mig själv till dem i Normandie på något sätt. "Visst ska du vara kvar här i 6 månader till? Det är klart att vi hinner ses", var hennes svar.
Tisdagen var min och barnens första skoldag liksom min första arbetsdag. Jag kände mig helt död på morgonen när väckaren ringde klockan 7 och när jag hade lämnat yngsten på skolan la jag mig och sov i en kvart innan jag duschade och for till min skola. Första veckan jag förhållande vis bra och det var konstigt hur snabbt det gick att komma tillbaka in i rutinerna.
På lördagen beskökte jag Louvren för första gången. Jag åkte dit tillsammans med Blanka och Karolina, som båda hade varit där tidigare men som inte hade något emot att besöka den igen med mig.
Jag såg bland annat den här berömda damen. "La Joconde" kallas tavlan på franska. Jag blivit tillsagd tidigare att inte vänta mig en stor tavla, men jag blev ändå förvånad över hur lite den faktiskt är. Den är så känd och av någon anledning tänkte jag mig att den måste vara stor då, men det är den inte.
Vi tillbringade ca 2 timmar på muséet, det räckte gott och väl. Inte i den mening att vi hann se allt, o nej. Louvren så stor att det är svårt att greppa, det är omöjligt att hinna se allt på två timmar. Men det räckte i den bemärkelse att vi var för trötta för att orka se mer. Vi hade gått ganska långt därinne, först kollat på Mona Lisa i ena änden av muséet för att sedan gå till andra änden och besöka Napoleon III:s "lägenhet". När vi hade kommit ut köpte vi oss varsinn baguette med fyllning och satte oss i Tuilerierna och åt och pratade. Till efterrätt åt vi:
Ballerinakex! Direktimporterade från Sverige. Även mina tjeckiska vänner tyckte att de var jättegoda.
Innan jag åkte hem gick vi förbi en bokhandel där jag köpte en fransk bok som heter "La Délicatesse". Den har blivit filmatiserad och rullar nu på biograferna runt om i Paris.
Andra veckan här var jag ganska less på barnen och deras eviga tjafsande sinsemellan. Att en så enkel uppgift som att borsta tänderna kunde ta 10-15 minuter. Dessutom satt jag barnvakt många kvällar den första och andra veckan så det blev en tuff start och ganska intensivt att ta hand om barnen så långa dagar. Men däremellan tjafset var de faktiskt jättemysiga och snälla, snällare än jag minns dem. Jag har pratat med andra au pairer som har sagt samma sak: inbillar jag mig eller har barnen blivit snällare efter lovet? Det var nog bra att jag åkte hem över julen så att vi fick vara ifrån varandra ett tag. Jag tror att de uppskattar mig mer nu när jag kommit tillbaka efter lovet och de har fått sakna mig, eller i alla fall vara utan mig, ett tag.
Här i Paris har den stora rean startat. Och då menar jag verkligen STORA rean. Från 11 januari till och med 14 februari är det rea överallt här. Min franskalärare avrådde oss starkt från att gå i affärer de första readagarna och på helgerna, om vi inte ville se galna fransyskor som slogs om skor... "Gå dit på morgonen under veckorna istället, då är det mindre folk."
Även jag har faktiskt shoppat lite på rean. Först och främst på the Body Shop. Det riktigt kliade i fingrarna på mig när jag gick förbi och såg alla body butter och tvålar på rea. Med tanke på att det även i vanliga fall är billigare på Body Shop här jämfört med hemma, kunde man nu hitta riktigt bra priser. Jag har också lyckats hitta lite kläder; en kofta, en kjol och en tröja och är faktiskt ganska nöjd med mig själv, jag som aldrig brukar handla kläder.
Jag har lagat middag ovanligt mycket den första tiden efter jul eftersom Corinne har jobbat till sent på kvällen flera dagar. Bland annat har jag gjort fläskpannkaka. Inte lika god som mormors, men helt klart godkänd. Jag har gjort vanlig pannkaka förrut, men jag var ändå oroliga att barnen inte skulle tycka om fläsket som var i. Men jag hade inte behövt oroa mig, barnen åt och tyckte att det var jättegott. Och det bästa var att jag fick äta uppstekt pannkaka till lunch dagen därpå, mums! Jag gjorde även makaroner och stekt korv häromveckan (inte riktig falukorv, det är lite svårt att få tag i här, men den korv som liknade den allra mest). Även det blev uppskattat. Jag håller så sakteliga på att föra in lite svenska matvanor i den här familjen. Fast fikat består tyvärr fortfarande av en, enligt mig, alldeles för stor del nutella. Och jag har på sista tiden tagit seden dit jag kommer och ätit alldeles för många vita mjukmackor med nutella. Men det ska jag försöka ändra på nu. Jag har köpt jäst idag och planerar att baka morotsbröd imorgon.
Nu orkar jag inte skriva mer så det får bli en annan dag. Oj, just det! Jag måste berätta en sista sak! Igår morse berätta Corinne att barnen skulle åka till Saint-Raphaël med morfarn och hans fru under februarilovets första vecka. Hon hade tidigare sagt till mig att jag skulle jobba första veckan för att barnen skulle vara här och att jag sedan skulle vara ledig den andra veckan. Nu berättade hon att morfadern och Chantal hade föreslagit att jag skulle följa med dem och barnen ner till Saint-Raphaël och Franska Rivieran. Det var nästan så att jag hoppade på stället av glädje, jag sa så klart "JA!" direkt. Jag får betala min egen tågbiljett och jag ska jobba lite grann (hjälpa till med barnen på morgonen och kvällen, sådant som jag gör i vanliga fall här hemma) men däremellan kommer jag också att ha lov. Jag ska till Saint-Raphaël i en vecka! JIPPI!! :D
Så nu var det sagt. Frågan är hur många som kommer att läsa det. Jag måste säga att jag är imponerad av er som orkar läsa igenom mina långa inlägg. Nu är det i alla fall slut på riktigt.
Salut! :)
Jag hade inte tänkt dröja så länge med att skriva nästa inlägg. Och nu när jag äntligen har tagit mig tid för att skriva har jag idétorka. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Det har hänt massor sedan jag kom tillbaka till Frankrike, men jag vet inte hur jag ska kunna välja ut vad jag ska berätta. Allt kommer jag inte att orka skriva om. Det lättaste är väl kanske att ta vid där jag slutade.
Fredagen den 30 december, min första "heldag" här tillbringade jag inne i huset fullt upptagen med att längta hem hela dagen. Jag åt lönnebergakorv-mackor och lax-mackor och pratade med mina föräldrar på Skype. Jag var inte alls nöjd utan ville bara hem. Dessutom hade jag inga spikade planer för nyårsaftonen vilket gjorde att jag kände mig ganska stressad också. Men innan dagen var slut hade jag i alla fall kommit i kontakt med en skottska via facebook och bestämt att vi skulle fira nyårsafton tillsammans. Hon bor i Saint-Germain-en-Laye, vilket är en liten förort nära mig. Hon jobbar också som au pair men bor inte tillsammans med familjen utan har en egen liten studio, så vi tillbringade kvällen hos henne. Vid midnatt gick vi ut och såg på fyrverkerierna. Saint-Germain liggen som uppe på en kulle och därifrånthar man en fantastisk utsikt över Paris. Det var inga fyrverkerier inne i själva Paris men i förorterna runt om. Det här var också första gången jag har kollat neråt för att se fyrverkerier. I vanliga fall har jag stått på ute på gatan och böjt huvudet bakåt för att kunna se dem, men i år befann jag mig så pass högt upp att jag var tvungen att titta nedåt. Jag och Laura hade i alla fall väldigt trevligt ihop och jag sov över hos henne för att sedan stiga upp relativt tidigt och ta RER:en hem igen. Det var gratis att åka RER, metro och buss i Paris med omnejd från kl 17 den 31/12 till kl 12 den 1/1. Jag hade inte tagit med mig mitt Navigo-kort och var därför tvungen att åka hem innan klockan 12 på söndagen.
På aftonen den 1 januari kom familjen hem, utökad av med två personer: barnens morfar och Chantal, morfaderns fru. Chantal var jättetrevlig. Jag tillbringade måndagsförmiddagen i köket med henne där vi lagade mat tillsammans. Vi gjorde någon slags skink-stek med vitlök och klyftpotatis som alltsammans skulle in i ugnen ett bra tag. Därefter gjorde vi en äppelpaj och en grönsakssoppa. Jag trivdes bra i hennes sällskap. Morfarn pratade jag inte så mycket med, men han verkade trevlig han också. De stannade till måndag kväll och tog med äldsta dottern för att lämna av henne på hennes skola på vägen hem till Normandie. När vi sa hej då innan de for sa Cantal "à bientôt" (=vi ses snart) till mig. "Gör vi?" frågade jag förvånat och hoppfulllt. Jag ville ju gärna träffa henne fler gånger och jag hade redan börjat fundera om jag skulle kunna bjuda hem mig själv till dem i Normandie på något sätt. "Visst ska du vara kvar här i 6 månader till? Det är klart att vi hinner ses", var hennes svar.
Tisdagen var min och barnens första skoldag liksom min första arbetsdag. Jag kände mig helt död på morgonen när väckaren ringde klockan 7 och när jag hade lämnat yngsten på skolan la jag mig och sov i en kvart innan jag duschade och for till min skola. Första veckan jag förhållande vis bra och det var konstigt hur snabbt det gick att komma tillbaka in i rutinerna.
På lördagen beskökte jag Louvren för första gången. Jag åkte dit tillsammans med Blanka och Karolina, som båda hade varit där tidigare men som inte hade något emot att besöka den igen med mig.
Jag såg bland annat den här berömda damen. "La Joconde" kallas tavlan på franska. Jag blivit tillsagd tidigare att inte vänta mig en stor tavla, men jag blev ändå förvånad över hur lite den faktiskt är. Den är så känd och av någon anledning tänkte jag mig att den måste vara stor då, men det är den inte.
Vi tillbringade ca 2 timmar på muséet, det räckte gott och väl. Inte i den mening att vi hann se allt, o nej. Louvren så stor att det är svårt att greppa, det är omöjligt att hinna se allt på två timmar. Men det räckte i den bemärkelse att vi var för trötta för att orka se mer. Vi hade gått ganska långt därinne, först kollat på Mona Lisa i ena änden av muséet för att sedan gå till andra änden och besöka Napoleon III:s "lägenhet". När vi hade kommit ut köpte vi oss varsinn baguette med fyllning och satte oss i Tuilerierna och åt och pratade. Till efterrätt åt vi:
Ballerinakex! Direktimporterade från Sverige. Även mina tjeckiska vänner tyckte att de var jättegoda.
Innan jag åkte hem gick vi förbi en bokhandel där jag köpte en fransk bok som heter "La Délicatesse". Den har blivit filmatiserad och rullar nu på biograferna runt om i Paris.
Andra veckan här var jag ganska less på barnen och deras eviga tjafsande sinsemellan. Att en så enkel uppgift som att borsta tänderna kunde ta 10-15 minuter. Dessutom satt jag barnvakt många kvällar den första och andra veckan så det blev en tuff start och ganska intensivt att ta hand om barnen så långa dagar. Men däremellan tjafset var de faktiskt jättemysiga och snälla, snällare än jag minns dem. Jag har pratat med andra au pairer som har sagt samma sak: inbillar jag mig eller har barnen blivit snällare efter lovet? Det var nog bra att jag åkte hem över julen så att vi fick vara ifrån varandra ett tag. Jag tror att de uppskattar mig mer nu när jag kommit tillbaka efter lovet och de har fått sakna mig, eller i alla fall vara utan mig, ett tag.
Här i Paris har den stora rean startat. Och då menar jag verkligen STORA rean. Från 11 januari till och med 14 februari är det rea överallt här. Min franskalärare avrådde oss starkt från att gå i affärer de första readagarna och på helgerna, om vi inte ville se galna fransyskor som slogs om skor... "Gå dit på morgonen under veckorna istället, då är det mindre folk."
Även jag har faktiskt shoppat lite på rean. Först och främst på the Body Shop. Det riktigt kliade i fingrarna på mig när jag gick förbi och såg alla body butter och tvålar på rea. Med tanke på att det även i vanliga fall är billigare på Body Shop här jämfört med hemma, kunde man nu hitta riktigt bra priser. Jag har också lyckats hitta lite kläder; en kofta, en kjol och en tröja och är faktiskt ganska nöjd med mig själv, jag som aldrig brukar handla kläder.
Jag har lagat middag ovanligt mycket den första tiden efter jul eftersom Corinne har jobbat till sent på kvällen flera dagar. Bland annat har jag gjort fläskpannkaka. Inte lika god som mormors, men helt klart godkänd. Jag har gjort vanlig pannkaka förrut, men jag var ändå oroliga att barnen inte skulle tycka om fläsket som var i. Men jag hade inte behövt oroa mig, barnen åt och tyckte att det var jättegott. Och det bästa var att jag fick äta uppstekt pannkaka till lunch dagen därpå, mums! Jag gjorde även makaroner och stekt korv häromveckan (inte riktig falukorv, det är lite svårt att få tag i här, men den korv som liknade den allra mest). Även det blev uppskattat. Jag håller så sakteliga på att föra in lite svenska matvanor i den här familjen. Fast fikat består tyvärr fortfarande av en, enligt mig, alldeles för stor del nutella. Och jag har på sista tiden tagit seden dit jag kommer och ätit alldeles för många vita mjukmackor med nutella. Men det ska jag försöka ändra på nu. Jag har köpt jäst idag och planerar att baka morotsbröd imorgon.
Nu orkar jag inte skriva mer så det får bli en annan dag. Oj, just det! Jag måste berätta en sista sak! Igår morse berätta Corinne att barnen skulle åka till Saint-Raphaël med morfarn och hans fru under februarilovets första vecka. Hon hade tidigare sagt till mig att jag skulle jobba första veckan för att barnen skulle vara här och att jag sedan skulle vara ledig den andra veckan. Nu berättade hon att morfadern och Chantal hade föreslagit att jag skulle följa med dem och barnen ner till Saint-Raphaël och Franska Rivieran. Det var nästan så att jag hoppade på stället av glädje, jag sa så klart "JA!" direkt. Jag får betala min egen tågbiljett och jag ska jobba lite grann (hjälpa till med barnen på morgonen och kvällen, sådant som jag gör i vanliga fall här hemma) men däremellan kommer jag också att ha lov. Jag ska till Saint-Raphaël i en vecka! JIPPI!! :D
Så nu var det sagt. Frågan är hur många som kommer att läsa det. Jag måste säga att jag är imponerad av er som orkar läsa igenom mina långa inlägg. Nu är det i alla fall slut på riktigt.
Salut! :)
Icke-taxiresan
Skrivet 2012-01-12 Klockan 22:01:46
Det är idag två veckor sedan jag kom tillbaka till Frankrike och allting känns nu bra igen. Jag har snabbt kommit tillbaka in i rutinerna och franskan känns mycket lättare än tidigare. Det ända som inte har kommit igång är mitt bloggande. Jag har inte skrivit på nästan en månad, jag hade inte tänkt skriva något hemma och det gjorde jag inte heller. Men nu har jag ju varit här i två veckor och hunnit göra massa saker och har inte berättat om något av dem. Jag kan bara drömma om hur långt inlägget skulle bli om jag fick skriva om allt jag ville... För att bespara både er och mig det monsterinlägget, som man skulle bli trött bara av att titta på, ska jag istället försöka mig på att dela upp det hela; skriva lite kortare inlägg och berätta lite i taget. Visst låter det som en bra idé?
Vi börjar väl från början? Kom som sagt tillbaka hit för två veckor sedan. Anlända så pass sent på kvällen till RER-stationen i Maisons-Laffitte att sista bussen hade gått. Då fanns det två alternativ: promenera en halvtimme med mina två tunga väskor eller ta en taxi. Eftersom mamma hade varit snäll och lovat att hon skulle betala taxin blev det alternativ nummer två. Eller skulle ha blivit om någon taxifirma hade haft hyfs nog att svara i telefonen när en potentiell kund ringer. Jag ringde drygt 20 gånger till olika taxibolag och fick svar kanske tre gånger. Två av svaren bestod av "vi har ingen bil ledig för tillfället" och det tredje "Jag befinner mig i Versaille, Madame". När jag hade tillbringat mer en en timme med att försöka få tag på en taxi gav jag till slut upp och började gå. Jag hade hunnit promenera kanske en tredjedel av vägen när en bil saktar in och en familj bestående av mamma, pappa och son frågar om de kan skjutsa mig någonstans. Jag är nära att gråta av lycka medan mamma nästan skriker i panik i luren (jag hade bett mamma ringa och prata med mig medan jag promenerade hem). Jag försöker lugna henne och berättar vilka som sitter i bilen och när hon låter lite mindre panikslagen avslutar jag samtalet och stiger in i bilen. Det visar sig att de bor på samma gata som jag, men på nummer 34 (jag bor på 71). Men eftersom det här typ är världens längsta gata är det väldigt långt mellan våra hus. Cirka fem minuter senare är vi framme hemma hos mig. "Oj, det här skulle säkert ha tagit dig en halvtimme", konstaterade sonen. Jag försöker på lite ringrostig franska (jag hade ju bara pratat svenska de senaste elva dagarna) få dem att förstå att jag är evigt tacksam. De önskar mig god natt och ett gott nytt år och kör sedan iväg hem till sig. Tack tack tack, mina okända men ack så snälla och hjälpsamma fransmän!
Jag hade precis hunnit upp till mitt rum och öppnat min väska när mamma ringde igen och frågde var jag var. Jag svarade att jag var hemma, i mitt rum och att jag hade låst ytterdörren. Hon verkade lite förvånad, men lugnad, över dessa besked och vi kom överens om att vi skulle pratas vid på skype så snart jag hade hunnit installera mig lite. Efter lite prat och gråt över skype fikade jag en kopp te och ett par mackor. När jag la mig den kvällen var jag inte alls lycklig utan ville bara hem till Skellefteå igen.
Men oroa er inte, nu mår jag bara bra och är väldigt nöjd med mitt liv här. Förresten bör det väl tilläggas att min franska familj inte var hemma när jag kom tillbaka. Annars hade Corinne självklart hämtat mig på RER-stationen. Familjen var i Marseille och hälsade på moster och kusiner och firade nyår där.
Nu orkar jag inte skriva mer ikväll så nu blir det sängen så att jag orkar upp imorgon. Jag har försökt göra en tidig kväll varje kväll i veckan, men inte lyckats särskilt bra. Men ikväll så! Jag ska bara läsa lite grann först...
Bonne nuit tout le monde! :)
Det är idag två veckor sedan jag kom tillbaka till Frankrike och allting känns nu bra igen. Jag har snabbt kommit tillbaka in i rutinerna och franskan känns mycket lättare än tidigare. Det ända som inte har kommit igång är mitt bloggande. Jag har inte skrivit på nästan en månad, jag hade inte tänkt skriva något hemma och det gjorde jag inte heller. Men nu har jag ju varit här i två veckor och hunnit göra massa saker och har inte berättat om något av dem. Jag kan bara drömma om hur långt inlägget skulle bli om jag fick skriva om allt jag ville... För att bespara både er och mig det monsterinlägget, som man skulle bli trött bara av att titta på, ska jag istället försöka mig på att dela upp det hela; skriva lite kortare inlägg och berätta lite i taget. Visst låter det som en bra idé?
Vi börjar väl från början? Kom som sagt tillbaka hit för två veckor sedan. Anlända så pass sent på kvällen till RER-stationen i Maisons-Laffitte att sista bussen hade gått. Då fanns det två alternativ: promenera en halvtimme med mina två tunga väskor eller ta en taxi. Eftersom mamma hade varit snäll och lovat att hon skulle betala taxin blev det alternativ nummer två. Eller skulle ha blivit om någon taxifirma hade haft hyfs nog att svara i telefonen när en potentiell kund ringer. Jag ringde drygt 20 gånger till olika taxibolag och fick svar kanske tre gånger. Två av svaren bestod av "vi har ingen bil ledig för tillfället" och det tredje "Jag befinner mig i Versaille, Madame". När jag hade tillbringat mer en en timme med att försöka få tag på en taxi gav jag till slut upp och började gå. Jag hade hunnit promenera kanske en tredjedel av vägen när en bil saktar in och en familj bestående av mamma, pappa och son frågar om de kan skjutsa mig någonstans. Jag är nära att gråta av lycka medan mamma nästan skriker i panik i luren (jag hade bett mamma ringa och prata med mig medan jag promenerade hem). Jag försöker lugna henne och berättar vilka som sitter i bilen och när hon låter lite mindre panikslagen avslutar jag samtalet och stiger in i bilen. Det visar sig att de bor på samma gata som jag, men på nummer 34 (jag bor på 71). Men eftersom det här typ är världens längsta gata är det väldigt långt mellan våra hus. Cirka fem minuter senare är vi framme hemma hos mig. "Oj, det här skulle säkert ha tagit dig en halvtimme", konstaterade sonen. Jag försöker på lite ringrostig franska (jag hade ju bara pratat svenska de senaste elva dagarna) få dem att förstå att jag är evigt tacksam. De önskar mig god natt och ett gott nytt år och kör sedan iväg hem till sig. Tack tack tack, mina okända men ack så snälla och hjälpsamma fransmän!
Jag hade precis hunnit upp till mitt rum och öppnat min väska när mamma ringde igen och frågde var jag var. Jag svarade att jag var hemma, i mitt rum och att jag hade låst ytterdörren. Hon verkade lite förvånad, men lugnad, över dessa besked och vi kom överens om att vi skulle pratas vid på skype så snart jag hade hunnit installera mig lite. Efter lite prat och gråt över skype fikade jag en kopp te och ett par mackor. När jag la mig den kvällen var jag inte alls lycklig utan ville bara hem till Skellefteå igen.
Men oroa er inte, nu mår jag bara bra och är väldigt nöjd med mitt liv här. Förresten bör det väl tilläggas att min franska familj inte var hemma när jag kom tillbaka. Annars hade Corinne självklart hämtat mig på RER-stationen. Familjen var i Marseille och hälsade på moster och kusiner och firade nyår där.
Nu orkar jag inte skriva mer ikväll så nu blir det sängen så att jag orkar upp imorgon. Jag har försökt göra en tidig kväll varje kväll i veckan, men inte lyckats särskilt bra. Men ikväll så! Jag ska bara läsa lite grann först...
Bonne nuit tout le monde! :)
