Skrivet 2012-01-12 Klockan 22:01:46

Det är idag två veckor sedan jag kom tillbaka till Frankrike och allting känns nu bra igen. Jag har snabbt kommit tillbaka in i rutinerna och franskan känns mycket lättare än tidigare. Det ända som inte har kommit igång är mitt bloggande. Jag har inte skrivit på nästan en månad, jag hade inte tänkt skriva något hemma och det gjorde jag inte heller. Men nu har jag ju varit här i två veckor och hunnit göra massa saker och har inte berättat om något av dem. Jag kan bara drömma om hur långt inlägget skulle bli om jag fick skriva om allt jag ville... För att bespara både er och mig det monsterinlägget, som man skulle bli trött bara av att titta på, ska jag istället försöka mig på att dela upp det hela; skriva lite kortare inlägg och berätta lite i taget. Visst låter det som en bra idé? 

Vi börjar väl från början? Kom som sagt tillbaka hit för två veckor sedan. Anlända så pass sent på kvällen till RER-stationen i Maisons-Laffitte att sista bussen hade gått. Då fanns det två alternativ: promenera en halvtimme med mina två tunga väskor eller ta en taxi. Eftersom mamma hade varit snäll och lovat att hon skulle betala taxin blev det alternativ nummer två. Eller skulle ha blivit om någon taxifirma hade haft hyfs nog att svara i telefonen när en potentiell kund ringer. Jag ringde drygt 20 gånger till olika taxibolag och fick svar kanske tre gånger. Två av svaren bestod av "vi har ingen bil ledig för tillfället" och det tredje "Jag befinner mig i Versaille, Madame". När jag hade tillbringat mer en en timme med att försöka få tag på en taxi gav jag till slut upp och började gå. Jag hade hunnit promenera kanske en tredjedel av vägen när en bil saktar in och en familj bestående av mamma, pappa och son frågar om de kan skjutsa mig någonstans. Jag är nära att gråta av lycka medan mamma nästan skriker i panik i luren (jag hade bett mamma ringa och prata med mig medan jag promenerade hem). Jag försöker lugna henne och berättar vilka som sitter i bilen och när hon låter lite mindre panikslagen avslutar jag samtalet och stiger in i bilen. Det visar sig att de bor på samma gata som jag, men på nummer 34 (jag bor på 71). Men eftersom det här typ är världens längsta gata är det väldigt långt mellan våra hus. Cirka fem minuter senare är vi framme hemma hos mig. "Oj, det här skulle säkert ha tagit dig en halvtimme", konstaterade sonen. Jag försöker på lite ringrostig franska (jag hade ju bara pratat svenska de senaste elva dagarna) få dem att förstå att jag är evigt tacksam. De önskar mig god natt och ett gott nytt år och kör sedan iväg hem till sig. Tack tack tack, mina okända men ack så snälla och hjälpsamma fransmän! 

Jag hade precis hunnit upp till mitt rum och öppnat min väska när mamma ringde igen och frågde var jag var. Jag svarade att jag var hemma, i mitt rum och att jag hade låst ytterdörren. Hon verkade lite förvånad, men lugnad, över dessa besked och vi kom överens om att vi skulle pratas vid på skype så snart jag hade hunnit installera mig lite. Efter lite prat och gråt över skype fikade jag en kopp te och ett par mackor. När jag la mig den kvällen var jag inte alls lycklig utan ville bara hem till Skellefteå igen.

Men oroa er inte, nu mår jag bara bra och är väldigt nöjd med mitt liv här. Förresten bör det väl tilläggas att min franska familj inte var hemma när jag kom tillbaka. Annars hade Corinne självklart hämtat mig på RER-stationen. Familjen var i Marseille och hälsade på moster och kusiner och firade nyår där. 

Nu orkar jag inte skriva mer ikväll så nu blir det sängen så att jag orkar upp imorgon. Jag har försökt göra en tidig kväll varje kväll i veckan, men inte lyckats särskilt bra. Men ikväll så! Jag ska bara läsa lite grann först...

Bonne nuit tout le monde! :)