Skrivet 2012-01-31 Klockan 22:54:50

Jag har just insett att jag har kommit halvvägs nu. Om lite drygt fem månader ska jag åka hem till Sverige igen. Hur kan tiden ha gått så fort? Tiden har en konstig rytm här tycker jag. Ibland känns det som att dagarna bara rusar iväg; knappt har det hunnit bli måndag innan det redan är fredag igen. Andra stunder räknar jag minuterna tills barnen ska iväg till skolan så att jag kan få lite lugn och ro. Helgerna tar alltid slut innan man hunnit blinka, men så brukar det väl vara i vanliga fall också. Och nu är det alltså "bara" fem månader innan jag ska lämna Paris. Hur ska jag hinna allt på den tiden? Och vad ska jag göra sen? Det är något jag har funderat mycket på den senaste tiden; vad ska jag göra med mitt liv? Eller, kanske mest aktuellt, vad ska jag göra till hösten? Jag har massor av funderingar kring det där och jag tänkte dela med mig lite av det senare i inlägget. Först en liten uppdatering av vad som händer här. 

Idag var barnen snälla med varandra och bråkade inte alls så mycket. Yngsten gjorde sina läxor utan att klaga allt för mycket. Han hade dock lite svårt att sitta still, det slutade med att han låg och ålade sig på golvet medan jag förhörde honom på treans multiplikationstabell. Igår när lillen skulle duscha sa jag åt honom att han skulle tvätta håret, men han sa att det hade han ju gjort igår. Jag hade ingen aning om det var sant eftersom jag inte jobbar på helgen och inte har koll på om han tvättar håret då eller inte. Jag antog att han inte hade gjort det, eftersom det är hans standardreplik varje gång jag säger att det är dags att duscha. Igår orkade jag dock inte ta striden och lät honom bara duscha utan att tvätta håret. Vid middagen kom det sedan fram att det hade gått minst tre dagar sedan hans hår blev tvättat. Därför beordrade jag tvättning av håret idag och han sa fogligt att han skulle använda schampoo. När han kom ut ur duschen var dock håret torrt i alla fall. "Jag har använt schampo!" bedyrade han när jag frågade varför han inte hade tvättat håret. Hans storebror och storasyster suckade samtstämmgigt; "Du måste ju använda vatten också!" Jag ville bara slita mitt hår och skulle just följa honom tillbaka in i badrummet för att se till att han tvättade sitt hår på riktigt, när hans storasyster erbjöd sig att hjälpa honom. Tusen tack till henne! Efter det åt vi middag, makaroner och korv igen. Ja, jag har lite dålig fantasi, men det var först mitt på dagen idag som jag fick veta att jag skulle vara barnvakt så jag hade inte planerat någon middag. Därför tog jag enklast möjliga. Jag vet att barnen älskar pasta så då kunde jag vara säker på att de skulle äta i alla fall. 

Igår var det måndag, vilket betyder bak- och stryka-kläder-dag för mig. Igår blev reslutatet två påsar kanelbullar. De blev riktigt goda, det kan jag och alla i familjen här intyga! Efter bakningen strök jag kläder resten av dagen. Jag hade tre fulla tvättkorgar som väntade på mig som vanligt. Men det är inte så tråkigt som det låter. Jag köpte andra säsongen av "Veronika Mars" i julas innan jag kom tillbaka hit, så det brukar jag titta på på måndagarna. Jag har nästan hunnit se hela säsongen, bara två avsnitt kvar. 

Jag har märkt hur otroligt viktigt det är för barnen att det ska vara rättvist dem emellan. Ibland vill jag bara ta tag i dem och förklara att världen inte är rättvis. Jag inte kan dela kakan i tre exakt lika stora delar, men det är inte hela världen om du får en smula mindre än din syster eller bror. En kväll i förra veckan åt vi bland annat en burk med något leverpastej-liknande. Den var nästan slut och tvillingarna skulle få dela på det som var kvar. Det blev nästan ett slagsmål när flickan skulle skicka burken till sin bror men i sista stund kom på att hon faktiskt ville ha lite till. "NEEEJ! Jag är inte klar, jag ska ta lite till annars får du mer än mig." Lite brottning fram och tillbaka innan hon fick den lilla extra biten leverpastej. Några minuter senare när vi övriga hade ätit klart sa flickan att hon inte orkade mer. Kvar på hennes tallrik låg en bit macka med leverpastej. "Du slogs ju för att få mer pastej, så det är bara att du äter upp", var mitt svar. GAH! Det är så noga att det ska vara rättvist att de struntar i om de är hungriga eller inte "bara inte de andra får mer än mig"... 

Förmodligen har jag också gjort liknande saker i mitt liv, flera gånger om, men det har jag förträngt. Jag försöker dock att gräve fram de minnena och tänka på att jag var likadan när jag var liten, för att hindra mig själv från att gå i bitar när barnen känns som allra jobbigast. 

Den 11-åriga flickan har en dålig ovana att svara "je m'en fou" varje gång yngest entusiastiskt berättar om något vid middagsbordet. "Je m'en fou" betyder typ "det struntar jag i" eller "jag bryr mig inte". Här minns jag faktiskt att jag gjorde likadant. Jag hade en period, minns inte hur gammal jag var, då mitt standardsvar var "och vad bryr det mig då?" varje gång mamma/pappa/jesper sa något. Usch vad jobbig jag måste ha varit. Jag har inte förstått tidigare varför mina föräldrar var så irriterade när jag lämnade mina grejer lite varstans i huset eller glömde att torka av bordet efter frukost. Nu förstår jag det. Jag tycker det är så fruktansvärt irriterande när barnen bara släpper sina jackor på golvet istället för att hänga upp dem, lämnar dörren öppen när de går ut eller lämnar stora pölar av mjölk och uppblottnade kaksmulor på bordet efter fikat. Men men, de är barn och säkert inte annorlunda än några andra. Jag var, som sagt, förmodligen likadan själv när jag var liten, så jag ska sluta att störa mig på småsaker och försöka att minnas att jag nog gjorde likadant för åtta år sedan. 

Jag hittade en film med Pippi Långstrump på köksbordet häromdagen. Den var på franska, försås, och då heter Pippi "Fifi Brindancier". De har ändrat hennes förnamn eftersom "pipi" betyder kiss på franska. Yngsten frågade mig då om jag kände till Fifi. "Ja det gör jag. Fifi är svensk, vet du." "Hein??" Han såg ganska skeptisk ut när jag sa det. Jo, författaren som skrev böckerna om Pippi hette Astrid Lindgren och hon var svensk, försökte jag förklara. Filmen är svensk i orginialversionen. Han såg fortfarande inte helt övertygad ut, men släppt ämnet och övergick till att prata om Lilla Gubben och Herr Nilsson, vars franska namn jag har glömt bort. 

Ja, jag hade tänkt skriva lite om mina framtidsplaner och så, men nu är jag för trött. Det tog alldeles för lång tid att skriva det andra. Det får bli en annan kväll istället. Nu ska jag stänga av datorn och läsa en stund istället. Jag håller för tillfället på med "Ensemble, c'est tout" av Anna Gavalda. Jajamen, jag läser böcker på franska och jag är mäkta stolt! 

Jag ska försöka skriva ett inlägg till innan veckan är slut, men jag lovar ingenting.

Bonne nuit! :)