Skrivet 2012-01-22 Klockan 18:51:56

Jag hade inte tänkt dröja så länge med att skriva nästa inlägg. Och nu när jag äntligen har tagit mig tid för att skriva har jag idétorka. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Det har hänt massor sedan jag kom tillbaka till Frankrike, men jag vet inte hur jag ska kunna välja ut vad jag ska berätta. Allt kommer jag inte att orka skriva om. Det lättaste är väl kanske att ta vid där jag slutade.

Fredagen den 30 december, min första "heldag" här tillbringade jag inne i huset fullt upptagen med att längta hem hela dagen. Jag åt lönnebergakorv-mackor och lax-mackor och pratade med mina föräldrar på Skype. Jag var inte alls nöjd utan ville bara hem. Dessutom hade jag inga spikade planer för nyårsaftonen vilket gjorde att jag kände mig ganska stressad också. Men innan dagen var slut hade jag i alla fall kommit i kontakt med en skottska via facebook och bestämt att vi skulle fira nyårsafton tillsammans. Hon bor i Saint-Germain-en-Laye, vilket är en liten förort nära mig. Hon jobbar också som au pair men bor inte tillsammans med familjen utan har en egen liten studio, så vi tillbringade kvällen hos henne. Vid midnatt gick vi ut och såg på fyrverkerierna. Saint-Germain liggen som uppe på en kulle och därifrånthar man en fantastisk utsikt över Paris. Det var inga fyrverkerier inne i själva Paris men i förorterna runt om. Det här var också första gången jag har kollat neråt för att se fyrverkerier. I vanliga fall har jag stått på ute på gatan och böjt huvudet bakåt för att kunna se dem, men i år befann jag mig så pass högt upp att jag var tvungen att titta nedåt. Jag och Laura hade i alla fall väldigt trevligt ihop och jag sov över hos henne för att sedan stiga upp relativt tidigt och ta RER:en hem igen. Det var gratis att åka RER, metro och buss i Paris med omnejd från kl 17 den 31/12 till kl 12 den 1/1. Jag hade inte tagit med mig mitt Navigo-kort och var därför tvungen att åka hem innan klockan 12 på söndagen. 

På aftonen den 1 januari kom familjen hem, utökad av med två personer: barnens morfar och Chantal, morfaderns fru. Chantal var jättetrevlig. Jag tillbringade måndagsförmiddagen i köket med henne där vi lagade mat tillsammans. Vi gjorde någon slags skink-stek med vitlök och klyftpotatis som alltsammans skulle in i ugnen ett bra tag. Därefter gjorde vi en äppelpaj och en grönsakssoppa. Jag trivdes bra i hennes sällskap. Morfarn pratade jag inte så mycket med, men han verkade trevlig han också. De stannade till måndag kväll och tog med  äldsta dottern för att lämna av henne på hennes skola på vägen hem till Normandie. När vi sa hej då innan de for sa Cantal "à bientôt" (=vi ses snart) till mig. "Gör vi?" frågade jag förvånat och hoppfulllt. Jag ville ju gärna träffa henne fler gånger och jag hade redan börjat fundera om jag skulle kunna bjuda hem mig själv till dem i Normandie på något sätt. "Visst ska du vara kvar här i 6 månader till? Det är klart att vi hinner ses", var hennes svar. 

Tisdagen var min och barnens första skoldag liksom min första arbetsdag. Jag kände mig helt död på morgonen när väckaren ringde klockan 7 och när jag hade lämnat yngsten på skolan la jag mig och sov i en kvart innan jag duschade och for till min skola. Första veckan jag förhållande vis bra och det var konstigt hur snabbt det gick att komma tillbaka in i rutinerna. 

På lördagen beskökte jag Louvren för första gången. Jag åkte dit tillsammans med Blanka och Karolina, som båda hade varit där tidigare men som inte hade något emot att besöka den igen med mig. 
Jag såg bland annat den här berömda damen. "La Joconde" kallas tavlan på franska. Jag blivit tillsagd tidigare att inte vänta mig en stor tavla, men jag blev ändå förvånad över hur lite den faktiskt är. Den är så känd och av någon anledning tänkte jag mig att den måste vara stor då, men det är den inte. 

Vi tillbringade ca 2 timmar på muséet, det räckte gott och väl. Inte i den mening att vi hann se allt, o nej. Louvren så stor att det är svårt att greppa, det är omöjligt att hinna se allt på två timmar. Men det räckte i den bemärkelse att vi var för trötta för att orka se mer. Vi hade gått ganska långt därinne, först kollat på Mona Lisa i ena änden av muséet för att sedan gå till andra änden och besöka Napoleon III:s "lägenhet". När vi hade kommit ut köpte vi oss varsinn baguette med fyllning och satte oss i Tuilerierna och åt och pratade. Till efterrätt åt vi:

Ballerinakex! Direktimporterade från Sverige. Även mina tjeckiska vänner tyckte att de var jättegoda. 

Innan jag åkte hem gick vi förbi en bokhandel där jag köpte en fransk bok som heter "La Délicatesse". Den har blivit filmatiserad och rullar nu på biograferna runt om i Paris. 

Andra veckan här var jag ganska less på barnen och deras eviga tjafsande sinsemellan. Att en så enkel uppgift som att borsta tänderna kunde ta 10-15 minuter. Dessutom satt jag barnvakt många kvällar den första och andra veckan så det blev en tuff start och ganska intensivt att ta hand om barnen så långa dagar. Men däremellan tjafset var de faktiskt jättemysiga och snälla, snällare än jag minns dem. Jag har pratat med andra au pairer som har sagt samma sak: inbillar jag mig eller har barnen blivit snällare efter lovet? Det var nog bra att jag åkte hem över julen så att vi fick vara ifrån varandra ett tag. Jag tror att de uppskattar mig mer nu när jag kommit tillbaka efter lovet och de har fått sakna mig, eller i alla fall vara utan mig, ett tag. 

Här i Paris har den stora rean startat. Och då menar jag verkligen STORA rean. Från 11 januari till och med 14 februari är det rea överallt här. Min franskalärare avrådde oss starkt från att gå i affärer de första readagarna och på helgerna, om vi inte ville se galna fransyskor som slogs om skor... "Gå dit på morgonen under veckorna istället, då är det mindre folk." 

Även jag har faktiskt shoppat lite på rean. Först och främst på the Body Shop. Det riktigt kliade i fingrarna på mig när jag gick förbi och såg alla body butter och tvålar på rea. Med tanke på att det även i vanliga fall är billigare på Body Shop här jämfört med hemma, kunde man nu hitta riktigt bra priser. Jag har också lyckats hitta lite kläder; en kofta, en kjol och en tröja och är faktiskt ganska nöjd med mig själv, jag som aldrig brukar handla kläder. 

Jag har lagat middag ovanligt mycket den första tiden efter jul eftersom Corinne har jobbat till sent på kvällen flera dagar. Bland annat har jag gjort fläskpannkaka. Inte lika god som mormors, men helt klart godkänd. Jag har gjort vanlig pannkaka förrut, men jag var ändå oroliga att barnen inte skulle tycka om fläsket som var i. Men jag hade inte behövt oroa mig, barnen åt och tyckte att det var jättegott. Och det bästa var att jag fick äta uppstekt pannkaka till lunch dagen därpå, mums! Jag gjorde även makaroner och stekt korv häromveckan (inte riktig falukorv, det är lite svårt att få tag i här, men den korv som liknade den allra mest). Även det blev uppskattat. Jag håller så sakteliga på att föra in lite svenska matvanor i den här familjen. Fast fikat består tyvärr fortfarande av en, enligt mig, alldeles för stor del nutella. Och jag har på sista tiden tagit seden dit jag kommer och ätit alldeles för många vita mjukmackor med nutella. Men det ska jag försöka ändra på nu. Jag har köpt jäst idag och planerar att baka morotsbröd imorgon. 

Nu orkar jag inte skriva mer så det får bli en annan dag. Oj, just det! Jag måste berätta en sista sak! Igår morse berätta Corinne att barnen skulle åka till Saint-Raphaël med morfarn och hans fru under februarilovets första vecka. Hon hade tidigare sagt till mig att jag skulle jobba första veckan för att barnen skulle vara här och att jag sedan skulle vara ledig den andra veckan. Nu berättade hon att morfadern och Chantal hade föreslagit att jag skulle följa med dem och barnen ner till Saint-Raphaël och Franska Rivieran. Det var nästan så att jag hoppade på stället av glädje, jag sa så klart "JA!" direkt. Jag får betala min egen tågbiljett och jag ska jobba lite grann (hjälpa till med barnen på morgonen och kvällen, sådant som jag gör i vanliga fall här hemma) men däremellan kommer jag också att ha lov. Jag ska till Saint-Raphaël i en vecka! JIPPI!! :D

Så nu var det sagt. Frågan är hur många som kommer att läsa det. Jag måste säga att jag är imponerad av er som orkar läsa igenom mina långa inlägg. Nu är det i alla fall slut på riktigt. 

Salut! :)