Skrivet 2012-05-17 Klockan 23:00:17

Efter påtryckningar från min kära mamma har jag nu satt mig för att författa ett inlägg hit till bloggen. Jag hade egentligen börjat på ett förra veckan, men inte orkat skriva klart det. Ni får läsa det halvfärdiga utkastet i alla fall, så att jag har något att publicera. Det här är vad jag hade hunnit skriva: 

Hejsan! Jag tänkte bara berätta att jag fortfarande lever och mår bra här hos fransoserna. Att skriva här på bloggen står på min att-göra-lista sedan en månad tillbaka, men jag har varken haft tid eller ork. De senaste tre helgerna har jag inte varit i Paris, utan ute på äventyr på annat håll, därav tidbristen. Att jag inte har orkat beror väl också på det, jag har knappt haft tid att packa upp väskan innan jag åkt iväg på nästa lilla resa och har därmed inte hunnit ta det lugnt och varva ner. Men jag klagar inte! Jag har haft superkul den senaste månaden! 

Allt började väl med min familjs besök här i Paris. I sex dagar fick jag rå om dem och det var hur mysigt som helst. De hyrde en (pytte)liten lägenhet i Montmartre och jag sov hos dem nästan alla nätterna. Vi hade lite otur med vädret när de var här, det var kallt och regnigt ett par av dagarna, men jag tror att vi såg solen någon eftermiddag. Programmet var fyllt till brädden och jag tror att vi hann med nästan allt vi hade planerat. Lördag, söndag och måndag ägnade vi åt sight-seeing, tisdagen blev shoppingdag. Jag hade rollen som guide och det var riktigt roligt att få visa runt familjen och vara den som visste precis vart vi skulle och hur vi skull gå eller åka för att ta oss dit. Att jag dessutom fick vara tolk och imponera lite med mina franskakunskaper var inte heller helt fel. 

Jag hade egentligen tänkte berätta mer detaljerat, och i kronologisk ordning, vad vi gjorde i Paris. Detta struntar jag i av två orsaker; dels är jag alldeles för trött och dels var det en månad sedan familjen var här så detaljerna är inte lika tydliga längre. Därför kommer nu en kort huller-om-buller-resumé av familjen Zakrisson-Lundqvists dagar i Paris. 

Som alla andra turister besökte det parisiska landmärket Eiffeltornet. (Bara för att förtydliga; mamma, pappa, Jesper och Edvin var turister. Jag, som bott här sedan 8 månader tillbaka, var förstås inte turist utan guide!) Hurtiga som vi var tog vi trapporna så högt det gick (två våningar) och åkte sedan hiss den sista biten. Uppe på toppen var det ganska kyligt, vinden gjorde sitt bästa för att visa att det minsann inte var vår än. På vägen ner köpte vi varsinn våffla med nutella för att få i oss något varmt. Oj, vad gott det var! När vi kommit ner på marknivå igen väntade en guidad båttur på Seine. Det var kul att se Paris från en helt annan vinkel och ganska intressant att höra lite historia och bakgrund kring de olika byggnaderna. Dock tror jag att Edvin inte hade lika kul. Den förinspelade guidningen gick att höra på sex olika språk, svenska var inte ett av dem. Förhoppningsvis uppskattade han åkturen och utsikten i alla fall. 

Turistposer framför Eiffeltornet.

Båttur på Seine

På bilderna ser ni; mamma och pappa uppe i Eiffeltornet, Edvin i en park i väntan på att få gå upp i Notre Dame de Paris och en stor påse lösviktsgodis som mina föräldrar hade med till mig. 

De senaste fyra stycken skrev jag alltså för ca en vecka sedan (bilderna har jag lagt till nu). Jag hade så mycket mer jag ville berätta att jag bara sparade det så där och hade tänkt skriva klart dagen efter. Men så blev det alltså inte. Jag vet att alla säger till mig att skriva kortare inlägg och skriva lite varje dag istället. Det vore egentligen mycket bättre, både för er som kikar in här på bloggen ibland, så att ni slipper ägna hela kvällen åt att läsa mina romaner, och även för mig så att jag kan berätta lite i taget och inte känner mig tvungen att försöka skriva ner en månads händelser i ett enda inlägg. Dock fungerar det inte för mig. Jag tycker att det är jättekul att skriva här, när jag väl har börjat vill jag bara fortsätta. Och det är där problemet ligger. Jag kan inte sluta skriva när jag väl har börjat, vilket jag vet mycket väl. Därför blir jag ofta lite lat och tänker att jag inte har tid eller ork att skriva ikväll, "jag gör det imorgon". Och efter att ha skjutit upp morgondagen i en månad kommer det nu ett inlägg till slut. 

Nog pratat om det. Idag besökte jag Versailles för andra gången (jag har nämligen hunnit vara till Chateau de Versailles en gång tidigare, helgen efter mina föräldrars besök). Första gången var jag dit med Blanka och Karolina, idag med Jorunn och Victoria. Slottet är mycket vackert och alldeles fullproppat med turister. Det är väldigt tröttsamt att gå där, packat med folk runtomkring en, man rör sig framåt i snigelfart och har ingen möjlighet att gå om folk. Dessutom ska så klart alla stanna och ta kort var femte meter. (Nu låter det som att jag bara klagar, men efter åtta månader i Paris har jag adopterat den parisiska mentaliteten och irriterar mig på alla turister som går långsamt, står på fel sida i rulltrappan och ska fota precis allt de ser!) Trots alla dessa förfärliga plågor hade vi riktigt trevligt. Efter både första och andra Versaille besöket hade vi picknick i parken efteråt. Första gången tog vi även en promenad bort till Marie-Antoinettes domäner, idag blev vi överraskade av ett spöregn och bestämde oss för att åka hem. Det regnade visserligen förra gången jag var där också, men då var vi redan halvvägs till Marie-Antoinettes del av området så vi bestämde oss för att det var lika bra att vi gick dit ändå. Efter ett tag slutade det regna och vi kunde njuta av de fina omgivningarna. Men idag promenerade vi bort till tågstationen i regnet, tog tåget till La Défense och fortsatte vår picknick inne i köpcentret Les 4 Temps. Vi hade riktigt trevligt där vi satt och åt jordgubbar och pratade att vi inte märkte hur tiden rann iväg. Plötsligt var den halv nio och vi bestämde oss för att åka hem eftersom vi var trötta efter dagens strapatser och alla tre ska jobba/till skolan imorgon. 

Ja, just det, det var ju röd dag idag så barnen var lediga från skolan och Corinne från sitt jobb, vilket innebar att även jag var ledig. Det var därför jag kunde göra en sådan utflykt på en torsdag. Imorgon blir en klämdag för yngsten och jag kommer alltså att jobba hela dagen. Jag hoppas att det kommer att vara fint väder så att vi kan leka ute, annars tror jag att både han och jag kommer att börja klättra på väggarna redan innan lunch. 

Sluta att skriva Lina och publicera det här nu!
Bonne nuit et à bientôt! :)