Skrivet 2012-06-06 Klockan 23:58:05

Idag är det Sveriges nationaldag, vilket firas med barnpassning och en Sverigekaka. Dessutom är det på dagen en månad tills jag ska lämna Paris. Den 6 juli tar jag mitt pick och pack och flyttar tillbaka till Skellefteå. Och ska jag vara ärlig känns det sådär.

Jag vill inte lämna staden Paris och mina vänner här. De senaste helgerna har varit helt underbara och jag trivs verkligen här. Dock är inte livet som au pair alltid en dans på rosor. Det var ju den där lilla detaljen som stavas b-a-r-n som stör mitt näst intill perfekta liv här. Eftersom det är onsdag idag har jag jobbat heldag, inget konstigt med det. Corinne var hemma större delen av dagen så det var relativt lugnt här, yngsten gjorde läxorna utan att klaga allt för mycket. På eftermiddagen bakade jag en Sverigekaka (sockerkaka med en slags vaniljfyllning). Mamma brukar göra sådana sockerkakor, men jag hade ingen aning om att de kallades Sverigekakor. Jag kallade den oftast den-där-sockerkakan-med-god-fyllning. Som bonus gjorde jag dessutom ett mönster i florsockret som jag strödde ovanpå. Barnen var väldigt imponerade och tyckte att kakan både var fin och smakade gott. Yngsten tog till och med en andra bit, fast då åt han bara fyllningen och hävdade sedan att han var alldeles för mätt för att äta upp själva kakan. 


Min Sverigekaka. 

Allt gick bra hela dagen och jag tänkte att jag nog skulle komma att sakna barnen lite grann ändå, sedan när jag åker tillbaka till Sverige. 7-åringen fick mig att tänka om. Jag var barnvakt ikväll för mamman skulle gå ut. Hon for iväg strax efter fem. Jag och barnen kollade på film, tog en liten cykeltur (jag har fått en ny cykel för bromsarna på "min" gamla har gått sönder), barnen duschade och jag lagade mat (=värmde pizza och skar upp tomater). Middagen var relativt lugn med bara några enstaka dispyter syskonen emellan. Efterrätt: Sverigekaka och en aprikospaj som Corinne hade gjort tidigare på dagen. Tandborstning och sedan läggdags för barnen. Jag läste en godnattsaga för yngsten. "Snälla Lina, kan du läsa ett kapitel till?" Självklart kunde jag det, klockan var inte för mycket och han frågade så snällt. Jag läste även ett tredje kapitel innan jag sa god natt till honom och sedan sa åt tvillingarna att gå i säng. 

Därefter började det gå utför, och jag har ingen aning om varför. 7-åringen ville inte sova och gjorde allt han kunde för att irritera mig och sina syskon. För att göra en lång historia kort: han skrek alla svordomar han kunde, gjorde "le doigt d'honneur", slogs, sparkades och kastade grejer omkring sig. När jag stängde in honom på hans rum, han sparkade och slog han på dörren. Så fort jag släppte handtaget öppnades dörren och ut flög diverse pennor, kaplaklossar och tillslut hans täcke. "Det här behåller jag", sa jag och höll upp hans täcke högt över huvudet. Det fick honom äntligen att sluta, och han bönade och bad om att få tillbaka det. Då när han äntligen lyssnade på mig passade jag på att prata med honom, jag skällde ut honom ordentligt, sa att jag absolut inte accepterade hans beteende och frågade om han inte hade något att säga till mig. Fick till slut ur honom ett motvilligt "pardon" och gav därefter tillbaka hans täcke, stoppade om honom, sa god natt och har sedan dess inte hört ett ljud från hans rum. 

Efter den hemska avslutningen på dagen behövde jag få prata av mig så jag ringde till Victoria som tack och lov hade tid att prata. Hon hade inte heller haft en så bra dag. Vi pratade i nästan en timme och det var riktigt skönt att få vräka ur sig allt och bara klaga på alla franska barn. Det är så skönt att kunna prata om det med någon som verkligen vet hur det är. 

Och nu tror ni som läser den här bloggen att jag är barnvakt till ett monster och inte till ett barn. Precis så kändes det ikväll, men jag är orättvis om jag säger att han är så jämt. För det är verkligen inte sant. Han, och hans syskon, kan verkligen vara så snälla och underbara ibland. Det är bara det att jag minns tydligare de stunder när de är så där odrägliga och elaka som yngsten var ikväll. Men för att förtydliga: det är inte så här jämt. Jag hade inte stannat här i 9 månader om barnen hade uppfört sig sådär hela tiden. 

Bara en månad kvar nu alltså. Det är bäst att jag avslutar det här inlägget nu så att det fortfarande är sant när det publiceras. Det blev ett ganska deppigt inlägg den här gången, vilket inte stämmer överens med hur jag känner mig. Eller just nu är jag ganska irriterad, men det är på grund av hur barnen har uppfört sig i kväll. Annars trivs jag så bra här. Jag vill inte lämna Paris och åka tillbaka till Sverige. Jag saknar er, min familj och mina vänner där hemma. Men jag har ett helt liv här nu, jag vill inte lämna det. Men det är inte för evigt. Jag SKA tillbaka till Paris i framtiden, det är helt säkert. 

Bonne nuit! :)