Skrivet 2011-12-07 Klockan 21:23:35

Igår gjorde jag pepparkaksdeg för första gången i mitt liv. Det var inte så svårt som jag trodde. Tilläggas bör väl att jag ringde mamma ett par gånger för vägledning. Men annars gick det bra. Jag var lite orolig att jag hade haft i för mycket mjöl så att degen skulle bli smulig. Det hade jag inte behövt oroa mig för, när jag bakade ut degen idag var den perfekt. 

Jag bakade tillsammans med barnen. Flickan tyckte att det var roligast och gjorde flest kakor, medan pojkarna fyllde en knapp plåt tillsammans. Vi har bara en plåt så gräddningen tog ganska lång tid. På slutet delade jag degen i fyra delar så att vi alla fick äta upp varsinn liten bit. Jag har nog aldrig ätit så lite pepparkaksdeg något år tidigare. I vanliga fall brukar jag stoppa små bitar i munnen hela tiden medan jag kavlar och trycker ut kakor. Men det här året stod jag ju för gräddningen också, det blev helt enkelt inte så mycket tid över till att äta deg. Och så ville jag inte att barnen skulle äta massa deg och slicka på fingrarna och sedan fortsätta baka, så jag avstod för att föregå med gott exempel. Resultatet av våra ansträngninar blev i alla fall bra. Pepparkakorna smakade inte riktigt som de vi brukar göra hemma, men de blev nog så goda. Yngsten åt knappt någon middag idag, han mumsade i stället i sig gud vet hur många pepparkakor. Alla tyckte att de var goda, barn som vuxna. Dessutom var de formar vi använde ganska små vilket gjorde att man slukade dem i två tuggor och därför åt flera stycken. Även Corinne tyckte att de var goda. "Nej, nu ska jag inte ta fler. Det här blir sista", sa hon och åt ett litet hjärta. Det gick någon minut sedan tog hon en liten stjärna och bjöd runt burken runt bordet innan hon ställde bort den. "Annars tar du slut ikväll. Vi måste spara lite till imorgon också", skrattade hon. 

Visst är de fina. Där, lite till höger ser ni vår enda pepparkaksgubbe. Vi har bara fyra pepparkaksformer; hjärta, stjärna, gran och snögubbe. Den här gubben var först en gran som blev lite deformerad när jag skulle lyfta den till plåten. Därför bestämde jag mig för att göra om den lite. Tyvärr förlorade han sitt huvud när jag flyttade över kakorna till burken. Kroppen är redan uppäten av yngsten (vem annars?) som kom men den till bordet: "Haha, titta! Det är en liten man utan huvud!" "Ja, han är halshuggen, som Louis XVI", svarade hans syskon. 

Idag var det onsdag och Corinne var borta nästan hela dagen, men det gick ganska bra ändå. Yngsten gjorde sina läxor utan några större protester. Tvillingarna gjorde sina läxor snabbt, flickan med pepparkaksbaket som morot. 

Imorse när jag skulle klä på mig fick jag en obehaglig överraskning. När jag drog på mig mina jeans kände jag hur något föll längs med ena smalbenet och hörde ett litet ljud när vad-det-nu-var slog i golvet. Böjde mig ner för att undersöka saken och såg det här:

Världens största spindel! Det är lite svårt att se på det här fotot hur stor den var, men jag lovar er, den var enorm! Och den var i mina byxor!! Jag slängde ut den genom fönstret med hjälp av en sop och sopskyffel och stängde sedan fönstret så snabbt som jag kunde för att den inte skulle kunna ta sig in. Vad är det med Frankrike och spindlar? Jag hade en ännu större inne i mitt rum för ett par veckor sedan och flickan hittade en i taket ovanför sin säng någon dag efter det. Jag slängde ut båda spindlarna genom fönstret, men jag hittar nya hela tiden. Dock är det storleken som skrämmer mig mest. Varför är de så stora? När jag sov över hos min kusin i Stockholm på väg hit varnade han mig för att franska spindlar. Jag tänkte att så farligt kan det väl inte vara. Nu förstår jag vad han pratade om. 

Det var allt jag orkade skriva i kväll. Bara en vecka och fyra dagar tills jag är hemma!

Bonne nuit! :)