Skrivet 2011-12-06 Klockan 21:59:14

Idag kom den 11-åriga flickan in i mitt rum och frågade vad jag gjorde.
"Gör du läxor?" Jag sa att jag redan hade gjort lite läxa och att jag nu satt och skrev ner vad jag skulle ta med mig hem över jullovet.
"Vad betyder det där?" ville hon veta och pekade på papperet där jag hade skrivit "Packlista jul <3" (fast ett ritat hjärta, inte pil tre). Jag förklarade att det var en lista över det jag skulle ta med mig hem, att jul betydde Noël och att hjärtat var för att jag skulle få träffa min familj. 
"Hur länge ska du vara borta?" 
"Jag åker den 18 och kommer tillbaka den 29 december."
"11 dagar, det är ju länge."
Så länge är det inte, tyckte jag. Men jo det var det, vidhöll hon. Vad ska vi göra när du inte är här? Jag sa att tiden kommer att gå fort, hon kommer att ha så fullt upp att hon inte har tid att sakna mig. "Men det är ju nästan 2 veckor!"

Å vad det kändes skönt att höra. Att hon tycker om mig och kommer att sakna mig när jag åker till Sverige över jul. Såklart vet jag att barnen tycker om mig, men det är inte alltid vi sitter och pratar så här. Det blir oftast bara lite småpratande vid fikat innan de gör sina läxor, och sedan alldeles för många "gå och duscha", "sluta bråka" och "borsta tänderna". Jag har oroat mig lite för när jag ska tillbaka till Frankrike efter jul, att det ska vara jobbigt och att jag ska få mycket hemlängtan när jag har fått vara hemma i drygt en vecka. Men nu känns det plötsligt lite lättare att åka tillbaka, när jag vet att det finns någon som längtar efter att få träffa mig. Barnen här är verkligen underbara. 

Nu ska jag göra en tidig kväll för att orka stiga upp imorgon. Det är onsdag, vilket innebär jobb hela dagen...

Bonne nuit! :)