Utan choklad i tre dagar försmäktar jag på denna ö
Skrivet 2011-11-10 Klockan 21:05:07
Jag har nu anpassat mig ganska väl till den franska matkulturen och tycker att choklad är en självklar del av kostcirkeln. Men jag har varit duktig och inte ätit choklad på tre dagar! Om man inte räknar med chokladkexen jag åt till fika igår och idag, vilket jag inte gör. Räknar med kexen alltså. Dock inser jag ju att det inte är så värst nyttigt att äta choklad varje dag, så jag försöker skära ner på det lite. Jag vill helst komma hem i någorlunda samma storlek som när jag for.
På tal om choklad, när jag gick in på Casino idag möttes jag av en vägg av just choklad. Just innanför ingången stod det massor av chokladkartonger vackert staplade. Mörk, ljus, mjölk, praliner, allt möjligt. Chokladtomtar och kinderägg och allt däremellan. Det är julgodiset som kommit fram. Oj, vad sugen jag blev! Jag nöjde mig dock med att bara gå ett varv och titta och sen skyndade jag mig en våning ner och köpte knäckebröd istället.
Barnen har just åkt iväg till sin pappa över helgen och jag är ensam hemma för tillfället. Det är långhelg i helgen, den 11 november är en ledig dag i Frankrike. Det är en minnesdag för att hedra dem som dog i världskrigen. Det var också den 11 november 1918 som första världskriget tog slut. Ja, det var dagens historialektion det.
Planerna för helgen är lite vaga. Imorgon ska jag träffa några au pairer här i Maisons-Laffitte och ta en kaffe (mest troligt varm choklad för min del) och på lördag ska jag till svenska kyrkan och dekorera pepparkakshus inför julbasaren. Annars får vi se vad jag hittar på.
Appropå pepparkakshus; det är snart jul! Jag har lyssnat på julmusik den senaste veckan och börjar komma i stämning. Det är bara det att vädret här inte är så juligt. Snö lär jag inte få se förrän jag kommer hem. Äldsta dotterna har varit hemma från sin internatskola den senaste veckan. Jag berättade för henne att vi hade haft neremot minus 30 grader förra julen. "Quoi?!" Hon undrade om vi gick i skolan fast det var så kallt. Jag svarade att nja, det var ju jullov så då var vi ju hemma. Men om det var 30 minus en vanlig vardag gick vi till skolan, den stängde inte bara för att det var kallt och snö. Hon bara skakade på huvudet. "Om det är under 0 grader så rör jag mig inte, aldrig att jag skulle gå till skolan om det var minus 30!" Här har de som kallast i januari, men snö kommer det nog inte att bli så mycket av då heller. Just nu har vi vackert höstväder här. Runt elva grader på morgnarna, uppemot 15 kan vi ha mitt på dagen om det är sol. Löven är alldeles knallorange, men nu börjar de flesta ha fallit av. Det kan blåsa ganska kyligt här, och det känns stundom som att det är bra mycket kallare än vad termometern visar. Hur som helst är det bra mycket varmare än de novembrar jag har varit med om hittills i mitt liv.
Här kommer en fransk låt som jag har fastnat för. Den spelas om och om igen på min iPod för tillfället (blandat med lite julsånger, så klart). Jag tycker att musikvideon är jättesöt!
Efter skolan i fredags hade jag tänkt gå på en guidad tur i Monmartre. Min lektion slutade kl 13.15 och turen började kl: 14.00. Jag hade med mig lite matsäck och satte mig i solen på trappan utanför Operan för att äta. Sedan satt jag kvar en stund och lyssnade på musik och njöt av solskenet. Jag hade ju gott om tid, och metron var ju bara på andra sidan gatan. Och plötsligt, utan att jag visste hur det hade gått till, var klockan kvart i två! Skynda, skynda! För er som inte har varit på metro/RER-stationen Opera/Auber kan jag berätta att den är stor. Jättestor. Man måste gå världens labyrint för att komma fram till rätt metro och RER. Därför tog det lite tid innan jag hade hittat mitt tåg och var påväg mot Monmartre. Jag satt och räknade hur många minuter det tog mellan varje stopp och insåg snabbt att jag inte skulle hinna i tid. På de guidade turer jag hade varit på tidigare hade guiden alltid väntat ca 10 minuter för att se om det var någon som kom lite sent. Jag hoppades att han skulle göra det den här gången också. Det kanske han gjorde också, men det vet inte jag för jag kom fram 14.11. Okej, men de kanske inte har hunnit så långt, tänkte jag och skyndade mig ut från metron för att se om det stod en massa elever och en guide i blå halsduk utanför (jag har gått skolans guidade turer förrut och det har alltid varit samma guide i samma blåa halsduk). Det gjorde det inte. Jaha, vad gör jag nu då? Jag ville inte åka hem, nu hade jag ju tagit mig hit för att gå på den här turen. Småsvärande för mig själv gick jag i alla fall upp mot Sacre Coeur. Om man ska se Monmartre måste man se Sacre Coeur. Förr eller senare kommer de att gå förbi där, tänkte jag. Jag hade riktigt tur. När jag kom upp för gatan såg jag direkt en stor grupp elever som stod samlade runt guiden i blå halsduk nedanför trapporna till Sacre Coeur. Jag skyndade mig ikapp dem och fick till slut en guidad tur i Monmartre. Det är verkligen en jättemysig stadsdel. Jag missade som sagt början av turen, men Sophia i min klass var också med på turen och hon berättade att Monmartre inte tillhörde Paris från början. Det märktes att det varit en egen lite stad. Det fanns ett fint litet torg fullt med gatukonstnärer och massor av söta restauranger och caféer. Guiden tog oss till gator som var mindre "turistiga", dit fransmännen brukar gå och priserna är lite bättre (lägre). Turen hette "I Amelie Poulins spår", så vi fick se lite olika platser som fanns med i filmen "Amelie från Monmartre" och även från några andra franska filmer.
I lördags träffade jag tre tjejer från min klass; Blanka, Sophia och Leah. Vi åkte till en stor loppmarknad i Saint-ouen. Det var mitt förslag att åka dit, men väl där tyckte jag inte att det var så kul. Det var hur stort som helst och fullt av folk som gick omkring och ville sälja märkeskopior av väskor och klockor. Sophia hittade i alla fall en väska som hon köpte (inte från de som gick omkring, utan i en affär). Därefter delade vi på oss, Sophia och Leah åkte till Katakomberna och jag och Blanka till Tuilerierna.
På söndagseftermiddagen åkte jag till kyrkogården Père Lachaise med svenska kyrkan. Vi skulle få en guidad visning där, men tyvärr lämnade guiden oss efter bara 10-15 minuter. Vi vandrade runt där ändå och tittade på gravarna efter diverse berömdheter. Det var riktigt höstväder. Mulet och blåsigt, löven virvlade runt oss där vi gick. Som tur var fick vi inget regn i alla fall. Père Lachaise är en enorm kyrkogård. Innan guiden lämnade oss hann hon berätta att det finns ca 70 000 gravar där, och i varje grav kan det ligga upp till 12 personer. Det var lätt att tro när man väl vär där. Vi gick omkring där i över en timme och vi hann ändå bara se en liten del.
En man som höll sin frus porträtt i händerna.
Edith Piafs grav
En gammal fransk journalist som på något sätt har blivit en fruktbarhetssymbol. Det är tydligen vanligt att kvinnor tar sig in på kyrkogården nattetid för att besöka den här graven och lägga sig på den, det ska visst göra så att man blir mer "fruktbar". Det är inte något jag hittar på, jag lovar, titta vad nött statyn är på vissa ställen...
Nu kommer jag inte på något mer att skriva så det får vara allt för den här gången. Jo, förresten, min förkylning är borta. Så nu är jag pigg och kry igen!
Bonne nuit tout le monde! :)
Jag har nu anpassat mig ganska väl till den franska matkulturen och tycker att choklad är en självklar del av kostcirkeln. Men jag har varit duktig och inte ätit choklad på tre dagar! Om man inte räknar med chokladkexen jag åt till fika igår och idag, vilket jag inte gör. Räknar med kexen alltså. Dock inser jag ju att det inte är så värst nyttigt att äta choklad varje dag, så jag försöker skära ner på det lite. Jag vill helst komma hem i någorlunda samma storlek som när jag for.
På tal om choklad, när jag gick in på Casino idag möttes jag av en vägg av just choklad. Just innanför ingången stod det massor av chokladkartonger vackert staplade. Mörk, ljus, mjölk, praliner, allt möjligt. Chokladtomtar och kinderägg och allt däremellan. Det är julgodiset som kommit fram. Oj, vad sugen jag blev! Jag nöjde mig dock med att bara gå ett varv och titta och sen skyndade jag mig en våning ner och köpte knäckebröd istället.
Barnen har just åkt iväg till sin pappa över helgen och jag är ensam hemma för tillfället. Det är långhelg i helgen, den 11 november är en ledig dag i Frankrike. Det är en minnesdag för att hedra dem som dog i världskrigen. Det var också den 11 november 1918 som första världskriget tog slut. Ja, det var dagens historialektion det.
Planerna för helgen är lite vaga. Imorgon ska jag träffa några au pairer här i Maisons-Laffitte och ta en kaffe (mest troligt varm choklad för min del) och på lördag ska jag till svenska kyrkan och dekorera pepparkakshus inför julbasaren. Annars får vi se vad jag hittar på.
Appropå pepparkakshus; det är snart jul! Jag har lyssnat på julmusik den senaste veckan och börjar komma i stämning. Det är bara det att vädret här inte är så juligt. Snö lär jag inte få se förrän jag kommer hem. Äldsta dotterna har varit hemma från sin internatskola den senaste veckan. Jag berättade för henne att vi hade haft neremot minus 30 grader förra julen. "Quoi?!" Hon undrade om vi gick i skolan fast det var så kallt. Jag svarade att nja, det var ju jullov så då var vi ju hemma. Men om det var 30 minus en vanlig vardag gick vi till skolan, den stängde inte bara för att det var kallt och snö. Hon bara skakade på huvudet. "Om det är under 0 grader så rör jag mig inte, aldrig att jag skulle gå till skolan om det var minus 30!" Här har de som kallast i januari, men snö kommer det nog inte att bli så mycket av då heller. Just nu har vi vackert höstväder här. Runt elva grader på morgnarna, uppemot 15 kan vi ha mitt på dagen om det är sol. Löven är alldeles knallorange, men nu börjar de flesta ha fallit av. Det kan blåsa ganska kyligt här, och det känns stundom som att det är bra mycket kallare än vad termometern visar. Hur som helst är det bra mycket varmare än de novembrar jag har varit med om hittills i mitt liv.
Här kommer en fransk låt som jag har fastnat för. Den spelas om och om igen på min iPod för tillfället (blandat med lite julsånger, så klart). Jag tycker att musikvideon är jättesöt!
Efter skolan i fredags hade jag tänkt gå på en guidad tur i Monmartre. Min lektion slutade kl 13.15 och turen började kl: 14.00. Jag hade med mig lite matsäck och satte mig i solen på trappan utanför Operan för att äta. Sedan satt jag kvar en stund och lyssnade på musik och njöt av solskenet. Jag hade ju gott om tid, och metron var ju bara på andra sidan gatan. Och plötsligt, utan att jag visste hur det hade gått till, var klockan kvart i två! Skynda, skynda! För er som inte har varit på metro/RER-stationen Opera/Auber kan jag berätta att den är stor. Jättestor. Man måste gå världens labyrint för att komma fram till rätt metro och RER. Därför tog det lite tid innan jag hade hittat mitt tåg och var påväg mot Monmartre. Jag satt och räknade hur många minuter det tog mellan varje stopp och insåg snabbt att jag inte skulle hinna i tid. På de guidade turer jag hade varit på tidigare hade guiden alltid väntat ca 10 minuter för att se om det var någon som kom lite sent. Jag hoppades att han skulle göra det den här gången också. Det kanske han gjorde också, men det vet inte jag för jag kom fram 14.11. Okej, men de kanske inte har hunnit så långt, tänkte jag och skyndade mig ut från metron för att se om det stod en massa elever och en guide i blå halsduk utanför (jag har gått skolans guidade turer förrut och det har alltid varit samma guide i samma blåa halsduk). Det gjorde det inte. Jaha, vad gör jag nu då? Jag ville inte åka hem, nu hade jag ju tagit mig hit för att gå på den här turen. Småsvärande för mig själv gick jag i alla fall upp mot Sacre Coeur. Om man ska se Monmartre måste man se Sacre Coeur. Förr eller senare kommer de att gå förbi där, tänkte jag. Jag hade riktigt tur. När jag kom upp för gatan såg jag direkt en stor grupp elever som stod samlade runt guiden i blå halsduk nedanför trapporna till Sacre Coeur. Jag skyndade mig ikapp dem och fick till slut en guidad tur i Monmartre. Det är verkligen en jättemysig stadsdel. Jag missade som sagt början av turen, men Sophia i min klass var också med på turen och hon berättade att Monmartre inte tillhörde Paris från början. Det märktes att det varit en egen lite stad. Det fanns ett fint litet torg fullt med gatukonstnärer och massor av söta restauranger och caféer. Guiden tog oss till gator som var mindre "turistiga", dit fransmännen brukar gå och priserna är lite bättre (lägre). Turen hette "I Amelie Poulins spår", så vi fick se lite olika platser som fanns med i filmen "Amelie från Monmartre" och även från några andra franska filmer.
I lördags träffade jag tre tjejer från min klass; Blanka, Sophia och Leah. Vi åkte till en stor loppmarknad i Saint-ouen. Det var mitt förslag att åka dit, men väl där tyckte jag inte att det var så kul. Det var hur stort som helst och fullt av folk som gick omkring och ville sälja märkeskopior av väskor och klockor. Sophia hittade i alla fall en väska som hon köpte (inte från de som gick omkring, utan i en affär). Därefter delade vi på oss, Sophia och Leah åkte till Katakomberna och jag och Blanka till Tuilerierna.
På söndagseftermiddagen åkte jag till kyrkogården Père Lachaise med svenska kyrkan. Vi skulle få en guidad visning där, men tyvärr lämnade guiden oss efter bara 10-15 minuter. Vi vandrade runt där ändå och tittade på gravarna efter diverse berömdheter. Det var riktigt höstväder. Mulet och blåsigt, löven virvlade runt oss där vi gick. Som tur var fick vi inget regn i alla fall. Père Lachaise är en enorm kyrkogård. Innan guiden lämnade oss hann hon berätta att det finns ca 70 000 gravar där, och i varje grav kan det ligga upp till 12 personer. Det var lätt att tro när man väl vär där. Vi gick omkring där i över en timme och vi hann ändå bara se en liten del.
En man som höll sin frus porträtt i händerna.
Edith Piafs grav
En gammal fransk journalist som på något sätt har blivit en fruktbarhetssymbol. Det är tydligen vanligt att kvinnor tar sig in på kyrkogården nattetid för att besöka den här graven och lägga sig på den, det ska visst göra så att man blir mer "fruktbar". Det är inte något jag hittar på, jag lovar, titta vad nött statyn är på vissa ställen...
Nu kommer jag inte på något mer att skriva så det får vara allt för den här gången. Jo, förresten, min förkylning är borta. Så nu är jag pigg och kry igen!
Bonne nuit tout le monde! :)
Franska novembermyggor och regn
Skrivet 2011-11-03 Klockan 22:55:00
Idag har jag bott i Frankrike i exakt två månader. Det känns som "redan" och "bara" på samma gång. Har det redan gått två månader? Det är en femtedel av tiden jag ska vara här! Dessutom är det snart jul, tiden bara springer iväg. Samtidigt känns det som bara, har jag bara varit här i två månader? Är det säkert att det inte är mer? Det är så mycket som har hänt. Eller ja, sådär supermycket har jag kanske inte hunnit med, om man tänker utflykter, shopping, muséer och sevärdheter. Men det hinner hända mycket på två månader. Framförallt så har jag lärt känna barnen och kommit in i familjen och vanorna. Under dessa två månader har jag lekt och spelat spel med barnen, busat och skrattat, skrikit och bråkat, tröstat och kramat. De har lärt känna mig och vågar bråka lite med mig. Inte som i början när allt var nytt och spännande och både jag och barnen tassade på tå runt varandra, rädda för att irritera eller verka otrevlig.
Det som känns riktigt bra är i alla fall franskan. Och nej, tro inte alls att jag pratar flytande franska nu, för det gör jag absolut inte. Däremot är det som att en "spärr" har släppt och jag vågar prata mycket mer nu. I början var jag rädd för att göra fel, rädd för att bli missförstådd, rädd för att folk skulle skratta åt min dåliga franska. Innan jag sa något tänkte jag noga igenom hur jag skulle formulera mig. Om jag hade möjlighet slog jag gärna upp nyckelorden i min ordbok. Hade jag inte tid eller möjlighet att jag det höll jag mig till korta meningar, ibland bara enstaka ord följt av "s'il te plaît". Nu pratar jag på som bara den. Det blir fel hela tiden. Jag använder fel tempus och fel person på verben och uttalar orden konstigt, men det gör inte så mycket, för det mesta lyckas jag göra mig förstådd ändå. Går det inte första gången så försöker jag igen. Ibland märker jag själv att jag säger fel och rättar mig själv. Oftare uppmärksammar barnen mina fel och rättar mig. Det känns inte alls jobbigt att bli rättad av 11- och 6-åringar, de säger det ju i all välvilja, för att hjälpa mig. Jag tror att, även om skolan är jättebra, så är det av barnen jag lär mig mest. Det är av dem jag lär mig vardagsspråket och sådana vanliga, lätta ord som jag själv är förvånad över att jag inte kan (till exempel, kniv, gaffel, handduk, skolväska, huvudkudde). Det är i alla fall roligt att prata nu, när jag inte längre känner mig rädd för att göra fel. Dock är jag fortfarande lite nervös när jag pratar med folk jag inte känner, till exempel i affärer.
Jag har börjat umgås lite mer med några av mina klasskompisar. Det finns inga svenskar i min klass, vilket jag tycker är ganska bra för då kan jag inte "fuska" och prata svenska när mina franska ord inte räcker till. Vi pratar franska med varandra även utanför klassrummet och det är riktigt bra träning. Det blir ett annat slags prat jämfört med när jag pratar med barnen hemma. När vi träffas vill vi prata om sådant som intresserar oss och jag måste anstränga mig lite mer för att uttrycka mina åsiker. Det är väl relativt enkelt att säga till någon att borsta tänderna eller fråga vad de har gjort i skolan. Svårare är det att själv berätta vad boken man läser handlar om, varför man gillar en viss skådespelare eller förklara vad högskoleprovet är.
Imorgon är första lektionen efter lovet. Det ska bli kul. Jag gillar verkligen skolan här, framför allt för att min lärare är så bra. Jag vet att jag säkert har sagt det tidigare, men jag tycker att det är så fantastiskt att hon kan få franska grammatik att verka någorlunda begriplig fastän hon bara pratar franska. Jag tycker att det är nog svårt på svenska. Men hon lyckas verkligen få oss att förstå. Dessutom har hon en väldigt bra regel i sitt klassrum; vi får bara prata franska, inget annat språk. Det är givetvis bra för att då är man tvungen att försöka förklara och hitta nya vägar när man saknar ett ord. Dessutom finns det ett tillägg till regeln; om man trots allt pratar ett annat språk måste man ta med choklad till hela klassen nästa gång. I min klass på 12 personer finns det fem tyskar. Detta innebär att de ganska ofta råkar säga något ord på tyska till varandra. Jag tror att det här med chokladen från början var ett skämt från lärarens sida. Men en dag var det två tyskar som pratade tyska med varandra "tack för att ni tar med choklad nästa lektion" sa läraren skämtsamt och nästa lektion kom båda två med choklad. Sedan dess har vi ätit choklad nästan varje vecka. Mums! Ibland är det väldigt förmånligt att ha så många tyskar i sin klass.
Jag hade visserligen skola idag också, men det var "civilisations-lektionen". Varje vecka har jag två vanliga lektioner och en civilisation där det är meningen att vi ska lära oss lite om fransk kultur och hur det är att leva i Paris. De lektionerna är inte så jätteroliga just nu, vi håller på att skriva tidningsartiklar. Det är nog svårt att strukturera upp en bra artikel på svenska, med en snitsig rubrik och intressant ingress. Nu ska vi dessutom gör det på franska, det är ganska svårt vill jag lova. Men vi lär väl oss mycket av det hoppas jag. Kul är det i alla fall inte, och det märks att det är fler som tycker det. För varje torsdag är det färre och färre elever som dyker upp på lektionen.
När jag vaknade imorse upptäckte jag att jag, förutom 15 nya myggbett (när har de franska myggorna tänkt dö egentligen?), också hade fått mig en förkylning. Jag har klarat mig så länge att jag hade hunnit börja känna mig säker. Alla runt omkring mig har varit förkylda i omgångar, men själv har jag knappt varit snuvig. Men nu är det min tur alltså. Ont i halsen och rinnande näsa är vad jag lider av. Det är inte så farligt, jag hoppas att det stannar vid det här och inte blir värre.
Utanför mitt fönster öser regnet ner som om himlen har öppnat sig. Det har spöregnat mer eller mindre hela tiden sedan 17-tiden. Vi hade ganska tur idag tur, jag hämtade yngsten från skolan 16.30 och var tillbaka kanske kvart i fem, så vi hann precis innan regnet. Jag hoppas att det inte regnar såhär imorgon när jag ska till skolan, det är inte kul att cykla i regn. Särskilt inte om man inte har några regnbyxor. Vad tänkte jag egentligen när jag lämnade dem hemma? Jag har i alla fall köpt mig ett paraply, det bör väl hjälpa ganska bra mot regnet annars får jag gå till butiken och klaga...
Nu ska jag stänga av datorn och krypa till sängs och försöka kurera min förskylning med en god natts sömn.
Bonne nuit! :)
Idag har jag bott i Frankrike i exakt två månader. Det känns som "redan" och "bara" på samma gång. Har det redan gått två månader? Det är en femtedel av tiden jag ska vara här! Dessutom är det snart jul, tiden bara springer iväg. Samtidigt känns det som bara, har jag bara varit här i två månader? Är det säkert att det inte är mer? Det är så mycket som har hänt. Eller ja, sådär supermycket har jag kanske inte hunnit med, om man tänker utflykter, shopping, muséer och sevärdheter. Men det hinner hända mycket på två månader. Framförallt så har jag lärt känna barnen och kommit in i familjen och vanorna. Under dessa två månader har jag lekt och spelat spel med barnen, busat och skrattat, skrikit och bråkat, tröstat och kramat. De har lärt känna mig och vågar bråka lite med mig. Inte som i början när allt var nytt och spännande och både jag och barnen tassade på tå runt varandra, rädda för att irritera eller verka otrevlig.
Det som känns riktigt bra är i alla fall franskan. Och nej, tro inte alls att jag pratar flytande franska nu, för det gör jag absolut inte. Däremot är det som att en "spärr" har släppt och jag vågar prata mycket mer nu. I början var jag rädd för att göra fel, rädd för att bli missförstådd, rädd för att folk skulle skratta åt min dåliga franska. Innan jag sa något tänkte jag noga igenom hur jag skulle formulera mig. Om jag hade möjlighet slog jag gärna upp nyckelorden i min ordbok. Hade jag inte tid eller möjlighet att jag det höll jag mig till korta meningar, ibland bara enstaka ord följt av "s'il te plaît". Nu pratar jag på som bara den. Det blir fel hela tiden. Jag använder fel tempus och fel person på verben och uttalar orden konstigt, men det gör inte så mycket, för det mesta lyckas jag göra mig förstådd ändå. Går det inte första gången så försöker jag igen. Ibland märker jag själv att jag säger fel och rättar mig själv. Oftare uppmärksammar barnen mina fel och rättar mig. Det känns inte alls jobbigt att bli rättad av 11- och 6-åringar, de säger det ju i all välvilja, för att hjälpa mig. Jag tror att, även om skolan är jättebra, så är det av barnen jag lär mig mest. Det är av dem jag lär mig vardagsspråket och sådana vanliga, lätta ord som jag själv är förvånad över att jag inte kan (till exempel, kniv, gaffel, handduk, skolväska, huvudkudde). Det är i alla fall roligt att prata nu, när jag inte längre känner mig rädd för att göra fel. Dock är jag fortfarande lite nervös när jag pratar med folk jag inte känner, till exempel i affärer.
Jag har börjat umgås lite mer med några av mina klasskompisar. Det finns inga svenskar i min klass, vilket jag tycker är ganska bra för då kan jag inte "fuska" och prata svenska när mina franska ord inte räcker till. Vi pratar franska med varandra även utanför klassrummet och det är riktigt bra träning. Det blir ett annat slags prat jämfört med när jag pratar med barnen hemma. När vi träffas vill vi prata om sådant som intresserar oss och jag måste anstränga mig lite mer för att uttrycka mina åsiker. Det är väl relativt enkelt att säga till någon att borsta tänderna eller fråga vad de har gjort i skolan. Svårare är det att själv berätta vad boken man läser handlar om, varför man gillar en viss skådespelare eller förklara vad högskoleprovet är.
Imorgon är första lektionen efter lovet. Det ska bli kul. Jag gillar verkligen skolan här, framför allt för att min lärare är så bra. Jag vet att jag säkert har sagt det tidigare, men jag tycker att det är så fantastiskt att hon kan få franska grammatik att verka någorlunda begriplig fastän hon bara pratar franska. Jag tycker att det är nog svårt på svenska. Men hon lyckas verkligen få oss att förstå. Dessutom har hon en väldigt bra regel i sitt klassrum; vi får bara prata franska, inget annat språk. Det är givetvis bra för att då är man tvungen att försöka förklara och hitta nya vägar när man saknar ett ord. Dessutom finns det ett tillägg till regeln; om man trots allt pratar ett annat språk måste man ta med choklad till hela klassen nästa gång. I min klass på 12 personer finns det fem tyskar. Detta innebär att de ganska ofta råkar säga något ord på tyska till varandra. Jag tror att det här med chokladen från början var ett skämt från lärarens sida. Men en dag var det två tyskar som pratade tyska med varandra "tack för att ni tar med choklad nästa lektion" sa läraren skämtsamt och nästa lektion kom båda två med choklad. Sedan dess har vi ätit choklad nästan varje vecka. Mums! Ibland är det väldigt förmånligt att ha så många tyskar i sin klass.
Jag hade visserligen skola idag också, men det var "civilisations-lektionen". Varje vecka har jag två vanliga lektioner och en civilisation där det är meningen att vi ska lära oss lite om fransk kultur och hur det är att leva i Paris. De lektionerna är inte så jätteroliga just nu, vi håller på att skriva tidningsartiklar. Det är nog svårt att strukturera upp en bra artikel på svenska, med en snitsig rubrik och intressant ingress. Nu ska vi dessutom gör det på franska, det är ganska svårt vill jag lova. Men vi lär väl oss mycket av det hoppas jag. Kul är det i alla fall inte, och det märks att det är fler som tycker det. För varje torsdag är det färre och färre elever som dyker upp på lektionen.
När jag vaknade imorse upptäckte jag att jag, förutom 15 nya myggbett (när har de franska myggorna tänkt dö egentligen?), också hade fått mig en förkylning. Jag har klarat mig så länge att jag hade hunnit börja känna mig säker. Alla runt omkring mig har varit förkylda i omgångar, men själv har jag knappt varit snuvig. Men nu är det min tur alltså. Ont i halsen och rinnande näsa är vad jag lider av. Det är inte så farligt, jag hoppas att det stannar vid det här och inte blir värre.
Utanför mitt fönster öser regnet ner som om himlen har öppnat sig. Det har spöregnat mer eller mindre hela tiden sedan 17-tiden. Vi hade ganska tur idag tur, jag hämtade yngsten från skolan 16.30 och var tillbaka kanske kvart i fem, så vi hann precis innan regnet. Jag hoppas att det inte regnar såhär imorgon när jag ska till skolan, det är inte kul att cykla i regn. Särskilt inte om man inte har några regnbyxor. Vad tänkte jag egentligen när jag lämnade dem hemma? Jag har i alla fall köpt mig ett paraply, det bör väl hjälpa ganska bra mot regnet annars får jag gå till butiken och klaga...
Nu ska jag stänga av datorn och krypa till sängs och försöka kurera min förskylning med en god natts sömn.
Bonne nuit! :)
Vad jag gjorde på höstlovet
Skrivet 2011-10-31 Klockan 23:34:11
Nu kommer fortsättningen på min det-här-har-jag-gjort-på-lovet-berättelse! Så här snabbt hade ni inte väntat er fortsättningen, eller hur?
I måndags, alltså för en vecka sedan, gjorde jag inte så mycket. Jag städade. Åkte in till Paris till Jardin du Luxembourg. Det tog ett tag innan jag hittade rätt. Först var jag helt säker på vilken väg jag skulle gå, jag hade ju varit där i förrgår. Så jag promenerade i den riktning jag trodde att parken låg. När jag hade vandrat en bit kom jag till en byggnad med ett stort ägg av metallblommor framför som jag inte alls kände igen. Nähä, jag har väl gått fel tänkte jag och tog upp min karta för att försöka hitta igen mig. Det gick inte så jättebra så det slutade med att jag gick tillbaka samma väg som jag kommit och provade nästa gata istället. Där fanns det skyltat hur man skulle cykla för att komma till parken så jag följde dessa skyltar och lyckades på så viss hitta rätt till slut. På vägen hem såg jag sedan att jag bara kunde ha fortsatt förbi ägget så hade jag kommit fram... Väl framme i parken satta jag mig i en stol i solen. Jag hade tänkt sitta där med min bok utan att läsa och istället bara kolla på allt folk genom mina mörka solglasögon. Det gick inte så bra, boken var alldeles för bra. Det slutade istället med att jag mumsade choklad och läste Niceville. Nåja, en solig eftermiddag i en park i Paris med en bra bok och god choklad, nog har jag varit med om värre måndagar. Jag har förresten läst ut den boken nu, Niceville av Kathryn Stockett. Den var riktigt bra, rekommenderas varmt.
På vägen till Jardin du Luxembourg hittade jag en affär som säljer julsaker året om. Jag gick inte in, de hade tyvärr inte öppet den dagen.
I tisdags träffade jag Lina. Vi åkte till Sacre Coeur, första gången för mig. Efteråt tog vi RER:en österut, det vill säga precis motsatt håll för att åka hem till mig. Jag skulle nämligen sova över hos Lina. Väl framme i hennes lilla förort gick vi till mataffären och köpte proviant (=choklad) för kvällen. Till middag köpte vi pizza som var väldigt god men alldeles för dyr, eftersom vi inte riktigt förstått villkoren för köp "2 pizzor, betala för 1". Vi hade i alla fall en jättemysig kväll med film, choklad, prat och skratt.
Sacre Coeur.
På onsdagen gjorde jag... ja, vad gjorde jag i onsdags? Tror att jag kanske städade lite. Och började med mina läxor. Annars hände inte så mycket spännade.
Torsdagen gick jag en guidad tur i Le Quartier Latin. Vi gick bland annat in i en kyrka där Paris första orgel finns.
Äldsta orgeln i Paris. Bilden är lite suddig för man fick inte fotografera med blixt inne i kyrkan, men jag tror att ni kan urskilja orgeln ändå.
På aftonen hjälpte jag Jesper med hans franskaläxa via skype. Det kändes bra att kunna vara till hjälp fast jag är så långt borta. Jag kände lite press också (nu måste jag kunna svara på alla frågor, jag har ju bott i Frankrike i nästan åtta veckor!), men det gick bra. Jag hoppas och tror att Jesper förstod det som jag förklarade för honom. Läxan handlade bland annat om reflexiva verb i passé composé, samma sak som vi håller på med i min klass just nu... På kvällen gjorde jag sedan klart alla mina läxor. Vi hade en skrivuppgift som var ganska svår och som tog mig över en timme att göra klart. Jag fick muta mig själv med choklad för att orka. Men när jag var väl hade gjort allt kändes det underbart.
På fredagen gick jag en guidad tur i Saint-Germain des Prés. För er som inte visste det (jag tillhörde själv den här kategorin för fyra dagar sedan) så är det det dyraste området i Paris. Det var väldigt fint. Vi gick också förbi Sorbonne och några andra universitet. Medan de andra i gruppen fotograferade det här...
...tog jag kort på något på andra gatan som jag fann mycket mer intressant:
I lördags träffade besökte jag Notre Dame de Paris tillsammans med Blanka i min klass. Vi pratar bara franska med varandra så det är superbra träning. Det blir ett annat slags prat när jag umgås med folk i min ålder. Till barnen blir det, tyvärr, väldigt mycket uppmaningar (sätt dig ner, gå och tvätta händerna, plocka undan dina grejer, sluta, vänta) även om jag såklart pratar som vanligt med dem också. Men det känns ändå skönt att prata franska med någon som inte heller har det som sitt modersmål. Vi är mer på samma nivå och man behöver inte känna sig dum när man måste tänka länge för att hitta rätt ord, eller när man inte förstår och måste be den andra förklara någonting för femtielfte gången. Nog om språket. Vi besökte alltså Notre Dame. Först köade vi för att komma in i själva kyrkan. Kön utanför var jättelång, men det tog nog inte ens tio minuter innan vi hade kommit in. Kyrkan är stor. Alltså jättestor. Även om det är en stor byggnad så fattade jag inte hur stor den verkligen var förrän jag stod inne i den. Man fick inte fota med blixt där inne, vilket innebär att i princip alla min bilder därifrån är suddiga. Jag ska ändå visa några stycken så ni kanske får lite känsla för hur det ser ut.
När vi hade sett oss mätte på kyrkans innandöme gick vi ut igen för att ställa oss i nästa kö för att få gå upp i tornen. Den kön var kortare men tog bra mycket längre tid. Vi fick vänta i drygt en timme innan det var vår tur att gå in. Det var ändå inte så jättefarligt om man tänker på att det var lördag, mitt på dagen och dessutom höstlov för alla barn i Paris. Jag har kanske sagt det förrut, men det tål att upprepas: att vara EU-medborgare 18-25 år äger (gratis inträde på nästan alla muséer och sevärdheter i Paris)! Vi tog oss i alla fall 400 trappsteg rakt upp för att mötas av en fantastisk utsikt. Klättrandet var uppdelat i två etapper. Först upp till "La galerie des chimères" där vi beundrade alla stenfigurer. På den våningen fick vi också gå in och titta på en stor klocka (inte "original", men ändå). Hela tiden medan vi besökte Notre Dame hade jag Disney-filmen spelandes i huvudet och sångerna i öronen. Lite här och var fanns det också skyltar med illustrationer och citat ur Victor Hugos roman "Notre Dame de Paris". Blanka tänkte nog lite i samma banor som mig, för när vi ansåg att vi hade beundrat färdigt den stora klockan och var på väg ut pekade hon upp mot trätrappan som ledde till våningen ovanför och sa: däruppe skulle Quasimodo ha bott.
Visst är det snarlikt stenfiguren från Disneys film "Ringaren i Notre Dame"?
Därefter fortsatte vi uppför spiraltrappan i sten. Vi hann börja fundera om detta var en trappa utan slut innan vi äntligen var uppe. Utsikte från toppen av tornet var otrolig. Man såg verkligen hela Paris. Jag tog några kort från toppen, men jag tänker inte lägga upp dem. De kommer inte ens i närheten av känslan man fick när man stod där uppe.
Nu har jag väl berättat så gott som hela min vecka. Fattas bara söndagen och då hände det inte så mycket. Klockan ställdes om till vintertid. Jag åkte till svenska kyrkan och fikade och träffade några andra au pairer. Just det, det glömde jag att skriva i förra inlägget. Jag hann även med ett besök i en söt lite garnbutik förra lördagen, mellan Musée Rodin och Jardin du Luxembourg. Där köpte jag garn och stickor och har nu börjat sticka en halsduk. Jag fick nämligen för mig förra veckan att jag behövde en tjock och gosig halsduk i vinter och att jag ville sticka den själv. Inte för att det blir billigare att göra det själv (tro mig, garnet var dyrt!) men för att jag ville ha något att göra med händerna. Jag behövde en liten hobby helt enkelt. Och en halsduk är väl bland det enklaste man kan sticka, bara fram och tillbaka så långt man vill och orkar. Jag har pratat mycket på skype med Moa under veckan som varit och fått många goda råd när det gäller stickningen. Ni får nog se en bild på halsduken när den är klar, men det lär dröja ett tag än.
Idag har jag jobbat hela dagen, för barnen har lov medan Corinne jobbar som vanligt. Dagen har bland annat bestått av monopolspelande, vredesutbrott (yngsten), plätt-lunch och hej knekt-spelande. 6-åringen skrek och höll på idag så att jag trodde att något gick sönder i öronen mina och jag tyckte att han var det jobbigaste barnet norr om antarktis. Efter fikat var han dock mycket lugnare och på kvällen tyckte jag att han var snäll, söt och underbar igen. På aftonen följde alla tre med en kompis till ett ridhus i närheten. Där var det väl en 15 barn som hade klätt ut både sig själva och sina ponnys och sedan begav sig ut på ridtur. Såklart hade jag inte kameran med mig då, men de var i alla fall hur söta som helst. Vi följde med en stund på cykel. Barnen med tillhörande ponnys, ridlärare och föräldrar gick runt i kvarteren och plingade på och frågade efter godis. "Godis! Godis!" skrek de allihop utanför husen där de hade plingat på. Om ingen öppnade fick huset ett spöklikt "oooh!" från både barn och vuxna. Om någon kom ut med godis hördes ett samstämt "Merci!" från 15 lyckliga barn.
På kvällen följde jag med "mina" barn på en runda "bonbon ou farce" (inga hästar den här gången). Det var första gången för dem och de tyckte att det var jättekul. De fick ihop massor av godis också, fastän de inte hann gå till så många hus.
Imorgon är en helgdag i Frankrike och jag är ledig. Vi får se vad jag hittar på då. Nu är jag supertrött så det blir nog bara att läsa en kort stund och sedan sova riktigt länge och gott.
Bonne nuit! :)
Och förresten, våran ugn har slutat fungera. Bara därför känner jag världens sug efter att baka. Jag vill baka bröd, muffins, kladdkaka, scones, vad som helst som kräver en ugn. Det går ju tyvärr inte, så nu har jag suttit och letat efter recept på bröd som man kan göra i stekpannan. Vi får se hur det blir om jag försöker mig på något sådant. God natt igen.
Nu kommer fortsättningen på min det-här-har-jag-gjort-på-lovet-berättelse! Så här snabbt hade ni inte väntat er fortsättningen, eller hur?
I måndags, alltså för en vecka sedan, gjorde jag inte så mycket. Jag städade. Åkte in till Paris till Jardin du Luxembourg. Det tog ett tag innan jag hittade rätt. Först var jag helt säker på vilken väg jag skulle gå, jag hade ju varit där i förrgår. Så jag promenerade i den riktning jag trodde att parken låg. När jag hade vandrat en bit kom jag till en byggnad med ett stort ägg av metallblommor framför som jag inte alls kände igen. Nähä, jag har väl gått fel tänkte jag och tog upp min karta för att försöka hitta igen mig. Det gick inte så jättebra så det slutade med att jag gick tillbaka samma väg som jag kommit och provade nästa gata istället. Där fanns det skyltat hur man skulle cykla för att komma till parken så jag följde dessa skyltar och lyckades på så viss hitta rätt till slut. På vägen hem såg jag sedan att jag bara kunde ha fortsatt förbi ägget så hade jag kommit fram... Väl framme i parken satta jag mig i en stol i solen. Jag hade tänkt sitta där med min bok utan att läsa och istället bara kolla på allt folk genom mina mörka solglasögon. Det gick inte så bra, boken var alldeles för bra. Det slutade istället med att jag mumsade choklad och läste Niceville. Nåja, en solig eftermiddag i en park i Paris med en bra bok och god choklad, nog har jag varit med om värre måndagar. Jag har förresten läst ut den boken nu, Niceville av Kathryn Stockett. Den var riktigt bra, rekommenderas varmt.
På vägen till Jardin du Luxembourg hittade jag en affär som säljer julsaker året om. Jag gick inte in, de hade tyvärr inte öppet den dagen.
I tisdags träffade jag Lina. Vi åkte till Sacre Coeur, första gången för mig. Efteråt tog vi RER:en österut, det vill säga precis motsatt håll för att åka hem till mig. Jag skulle nämligen sova över hos Lina. Väl framme i hennes lilla förort gick vi till mataffären och köpte proviant (=choklad) för kvällen. Till middag köpte vi pizza som var väldigt god men alldeles för dyr, eftersom vi inte riktigt förstått villkoren för köp "2 pizzor, betala för 1". Vi hade i alla fall en jättemysig kväll med film, choklad, prat och skratt.
Sacre Coeur.
På onsdagen gjorde jag... ja, vad gjorde jag i onsdags? Tror att jag kanske städade lite. Och började med mina läxor. Annars hände inte så mycket spännade.
Torsdagen gick jag en guidad tur i Le Quartier Latin. Vi gick bland annat in i en kyrka där Paris första orgel finns.
Äldsta orgeln i Paris. Bilden är lite suddig för man fick inte fotografera med blixt inne i kyrkan, men jag tror att ni kan urskilja orgeln ändå.
På aftonen hjälpte jag Jesper med hans franskaläxa via skype. Det kändes bra att kunna vara till hjälp fast jag är så långt borta. Jag kände lite press också (nu måste jag kunna svara på alla frågor, jag har ju bott i Frankrike i nästan åtta veckor!), men det gick bra. Jag hoppas och tror att Jesper förstod det som jag förklarade för honom. Läxan handlade bland annat om reflexiva verb i passé composé, samma sak som vi håller på med i min klass just nu... På kvällen gjorde jag sedan klart alla mina läxor. Vi hade en skrivuppgift som var ganska svår och som tog mig över en timme att göra klart. Jag fick muta mig själv med choklad för att orka. Men när jag var väl hade gjort allt kändes det underbart.
På fredagen gick jag en guidad tur i Saint-Germain des Prés. För er som inte visste det (jag tillhörde själv den här kategorin för fyra dagar sedan) så är det det dyraste området i Paris. Det var väldigt fint. Vi gick också förbi Sorbonne och några andra universitet. Medan de andra i gruppen fotograferade det här...
...tog jag kort på något på andra gatan som jag fann mycket mer intressant:
I lördags träffade besökte jag Notre Dame de Paris tillsammans med Blanka i min klass. Vi pratar bara franska med varandra så det är superbra träning. Det blir ett annat slags prat när jag umgås med folk i min ålder. Till barnen blir det, tyvärr, väldigt mycket uppmaningar (sätt dig ner, gå och tvätta händerna, plocka undan dina grejer, sluta, vänta) även om jag såklart pratar som vanligt med dem också. Men det känns ändå skönt att prata franska med någon som inte heller har det som sitt modersmål. Vi är mer på samma nivå och man behöver inte känna sig dum när man måste tänka länge för att hitta rätt ord, eller när man inte förstår och måste be den andra förklara någonting för femtielfte gången. Nog om språket. Vi besökte alltså Notre Dame. Först köade vi för att komma in i själva kyrkan. Kön utanför var jättelång, men det tog nog inte ens tio minuter innan vi hade kommit in. Kyrkan är stor. Alltså jättestor. Även om det är en stor byggnad så fattade jag inte hur stor den verkligen var förrän jag stod inne i den. Man fick inte fota med blixt där inne, vilket innebär att i princip alla min bilder därifrån är suddiga. Jag ska ändå visa några stycken så ni kanske får lite känsla för hur det ser ut.
När vi hade sett oss mätte på kyrkans innandöme gick vi ut igen för att ställa oss i nästa kö för att få gå upp i tornen. Den kön var kortare men tog bra mycket längre tid. Vi fick vänta i drygt en timme innan det var vår tur att gå in. Det var ändå inte så jättefarligt om man tänker på att det var lördag, mitt på dagen och dessutom höstlov för alla barn i Paris. Jag har kanske sagt det förrut, men det tål att upprepas: att vara EU-medborgare 18-25 år äger (gratis inträde på nästan alla muséer och sevärdheter i Paris)! Vi tog oss i alla fall 400 trappsteg rakt upp för att mötas av en fantastisk utsikt. Klättrandet var uppdelat i två etapper. Först upp till "La galerie des chimères" där vi beundrade alla stenfigurer. På den våningen fick vi också gå in och titta på en stor klocka (inte "original", men ändå). Hela tiden medan vi besökte Notre Dame hade jag Disney-filmen spelandes i huvudet och sångerna i öronen. Lite här och var fanns det också skyltar med illustrationer och citat ur Victor Hugos roman "Notre Dame de Paris". Blanka tänkte nog lite i samma banor som mig, för när vi ansåg att vi hade beundrat färdigt den stora klockan och var på väg ut pekade hon upp mot trätrappan som ledde till våningen ovanför och sa: däruppe skulle Quasimodo ha bott.
Visst är det snarlikt stenfiguren från Disneys film "Ringaren i Notre Dame"?
Därefter fortsatte vi uppför spiraltrappan i sten. Vi hann börja fundera om detta var en trappa utan slut innan vi äntligen var uppe. Utsikte från toppen av tornet var otrolig. Man såg verkligen hela Paris. Jag tog några kort från toppen, men jag tänker inte lägga upp dem. De kommer inte ens i närheten av känslan man fick när man stod där uppe.
Nu har jag väl berättat så gott som hela min vecka. Fattas bara söndagen och då hände det inte så mycket. Klockan ställdes om till vintertid. Jag åkte till svenska kyrkan och fikade och träffade några andra au pairer. Just det, det glömde jag att skriva i förra inlägget. Jag hann även med ett besök i en söt lite garnbutik förra lördagen, mellan Musée Rodin och Jardin du Luxembourg. Där köpte jag garn och stickor och har nu börjat sticka en halsduk. Jag fick nämligen för mig förra veckan att jag behövde en tjock och gosig halsduk i vinter och att jag ville sticka den själv. Inte för att det blir billigare att göra det själv (tro mig, garnet var dyrt!) men för att jag ville ha något att göra med händerna. Jag behövde en liten hobby helt enkelt. Och en halsduk är väl bland det enklaste man kan sticka, bara fram och tillbaka så långt man vill och orkar. Jag har pratat mycket på skype med Moa under veckan som varit och fått många goda råd när det gäller stickningen. Ni får nog se en bild på halsduken när den är klar, men det lär dröja ett tag än.
Idag har jag jobbat hela dagen, för barnen har lov medan Corinne jobbar som vanligt. Dagen har bland annat bestått av monopolspelande, vredesutbrott (yngsten), plätt-lunch och hej knekt-spelande. 6-åringen skrek och höll på idag så att jag trodde att något gick sönder i öronen mina och jag tyckte att han var det jobbigaste barnet norr om antarktis. Efter fikat var han dock mycket lugnare och på kvällen tyckte jag att han var snäll, söt och underbar igen. På aftonen följde alla tre med en kompis till ett ridhus i närheten. Där var det väl en 15 barn som hade klätt ut både sig själva och sina ponnys och sedan begav sig ut på ridtur. Såklart hade jag inte kameran med mig då, men de var i alla fall hur söta som helst. Vi följde med en stund på cykel. Barnen med tillhörande ponnys, ridlärare och föräldrar gick runt i kvarteren och plingade på och frågade efter godis. "Godis! Godis!" skrek de allihop utanför husen där de hade plingat på. Om ingen öppnade fick huset ett spöklikt "oooh!" från både barn och vuxna. Om någon kom ut med godis hördes ett samstämt "Merci!" från 15 lyckliga barn.
På kvällen följde jag med "mina" barn på en runda "bonbon ou farce" (inga hästar den här gången). Det var första gången för dem och de tyckte att det var jättekul. De fick ihop massor av godis också, fastän de inte hann gå till så många hus.
Imorgon är en helgdag i Frankrike och jag är ledig. Vi får se vad jag hittar på då. Nu är jag supertrött så det blir nog bara att läsa en kort stund och sedan sova riktigt länge och gott.
Bonne nuit! :)
Och förresten, våran ugn har slutat fungera. Bara därför känner jag världens sug efter att baka. Jag vill baka bröd, muffins, kladdkaka, scones, vad som helst som kräver en ugn. Det går ju tyvärr inte, så nu har jag suttit och letat efter recept på bröd som man kan göra i stekpannan. Vi får se hur det blir om jag försöker mig på något sådant. God natt igen.
Helg vecka 42
Skrivet 2011-10-30 Klockan 22:04:16
I veckan har det varit höstlov här i Paris. Barnen har varit hos sin pappa och jag har varit ledig en hel vecka, underbart! Jag har väl kanske inte hunnit göra så mycket som jag skulle ha velat, men det gjorde inte så mycket. Ibland är det skönt att bara vara. Ni vet hur det kan bli annars, "nu är jag ledig, nu måste jag hinna göra masa roliga saker innan lovet är slut", och så blir det bara stressigt och efter ledigheten är man inte ett dugg utvilad. Så har det alltså inte varit det här lovet. Eller jo, lite grann i början, men det släppte sen. Nu sista dagen på lovet känns det bara bra. Jag har hunnit med både sight-seeing och slappande.
Förra lördagen gick jag och Irma, en annan svensk au pair, till Musée Rodin, ett museum fyllt med konst, mestadels statyer, av Auguste Rodin (och även några andra konstnärer). Tyvärr gav batterierna i min kamera upp alldeles innan jag skulle fota "Tänkaren", en av de få statyer som jag kände till innan. Som tur var hade Irma också med sig sin kamera och var snäll och skickade lite bilder till mig. Här kommer lite bilder från besöket.
Här ser vi, från vänster till höger; Kyssen, Helvetesporten och Tänkaren.
Samma dag hann vi även med en promenad i Jardin du Luxembourg och ett besök i Panthéon. Jag hade inte hört talas om Panthéon tidigare och visste inte alls vad det var, så Irma berättade för mig att där låg "folkets" människor begravda. Eller kanske inte begravda, men stoftet av dem finns där i alla fall. Vi såg bland annat Voltaires och Rousseaus "gravar". Det är inte riktigt gravar eftersom många begravdes någon annanstans först och sedan flyttades dit. Det är mer som vackert utsmyckade stenkistor. Eller inte riktigt kistor heller. Ja, ja det är inte det viktigaste. Marie och Pierre Curies är också begravda i Panthéon. På deras kistor fanns det flera blombuketter med band i Polens färger. Det var väldigt fint. Panthéon är riktigt stort och vi gick förbi massor av kistor med namn på människor jag aldrig hade hört talas om. Men i ett rum hade de i alla fall klämt in tre som jag faktiskt kände till; Alexandre Dumas, Victor Hugo och Émile Zola. Det kändes mäktigt på något vis att gå där och veta att alla dessa personer fanns begravda där. Många av dem är väl bara stoft nu, det var så länge sedan de dog, men ändå en mäktig känsla.
Söndagseftermiddagen tillbringade jag på Svenska kyrkan. Där var dagens tema "höstmys"; potatis- och purjolökssoppa och till efterrätt äppelpaj och glass. Hur gott som helst! Jag åt alldeles för mycket, min mage stod i fyra hörn när jag gick därifrån. Vi hjälptes åt att laga maten där, jag hamnade i diskgruppen. Kanske inte det roligaste, men någon ska göra det också. Det var inte så jobbigt egentligen, bara ställa tallrikarna i backen och sedan köra in den i diskmaskinen à la skolmatsal.
Jag hade egentligen tänkt skriva mer och berätta om hela lovet, men jag orkar inte skriva med ikväll. Det kommer ett till inlägg om inte alltför länge. Då ska jag berätta vad jag gjorde resten av lovet. Det kommer nog lite fler bilder då också.
Nu blir det sängen för mig. Ska nog läsa lite först bara.
Bonne nuit! :)
I veckan har det varit höstlov här i Paris. Barnen har varit hos sin pappa och jag har varit ledig en hel vecka, underbart! Jag har väl kanske inte hunnit göra så mycket som jag skulle ha velat, men det gjorde inte så mycket. Ibland är det skönt att bara vara. Ni vet hur det kan bli annars, "nu är jag ledig, nu måste jag hinna göra masa roliga saker innan lovet är slut", och så blir det bara stressigt och efter ledigheten är man inte ett dugg utvilad. Så har det alltså inte varit det här lovet. Eller jo, lite grann i början, men det släppte sen. Nu sista dagen på lovet känns det bara bra. Jag har hunnit med både sight-seeing och slappande.
Förra lördagen gick jag och Irma, en annan svensk au pair, till Musée Rodin, ett museum fyllt med konst, mestadels statyer, av Auguste Rodin (och även några andra konstnärer). Tyvärr gav batterierna i min kamera upp alldeles innan jag skulle fota "Tänkaren", en av de få statyer som jag kände till innan. Som tur var hade Irma också med sig sin kamera och var snäll och skickade lite bilder till mig. Här kommer lite bilder från besöket.
Här ser vi, från vänster till höger; Kyssen, Helvetesporten och Tänkaren.
Samma dag hann vi även med en promenad i Jardin du Luxembourg och ett besök i Panthéon. Jag hade inte hört talas om Panthéon tidigare och visste inte alls vad det var, så Irma berättade för mig att där låg "folkets" människor begravda. Eller kanske inte begravda, men stoftet av dem finns där i alla fall. Vi såg bland annat Voltaires och Rousseaus "gravar". Det är inte riktigt gravar eftersom många begravdes någon annanstans först och sedan flyttades dit. Det är mer som vackert utsmyckade stenkistor. Eller inte riktigt kistor heller. Ja, ja det är inte det viktigaste. Marie och Pierre Curies är också begravda i Panthéon. På deras kistor fanns det flera blombuketter med band i Polens färger. Det var väldigt fint. Panthéon är riktigt stort och vi gick förbi massor av kistor med namn på människor jag aldrig hade hört talas om. Men i ett rum hade de i alla fall klämt in tre som jag faktiskt kände till; Alexandre Dumas, Victor Hugo och Émile Zola. Det kändes mäktigt på något vis att gå där och veta att alla dessa personer fanns begravda där. Många av dem är väl bara stoft nu, det var så länge sedan de dog, men ändå en mäktig känsla.
Söndagseftermiddagen tillbringade jag på Svenska kyrkan. Där var dagens tema "höstmys"; potatis- och purjolökssoppa och till efterrätt äppelpaj och glass. Hur gott som helst! Jag åt alldeles för mycket, min mage stod i fyra hörn när jag gick därifrån. Vi hjälptes åt att laga maten där, jag hamnade i diskgruppen. Kanske inte det roligaste, men någon ska göra det också. Det var inte så jobbigt egentligen, bara ställa tallrikarna i backen och sedan köra in den i diskmaskinen à la skolmatsal.
Jag hade egentligen tänkt skriva mer och berätta om hela lovet, men jag orkar inte skriva med ikväll. Det kommer ett till inlägg om inte alltför länge. Då ska jag berätta vad jag gjorde resten av lovet. Det kommer nog lite fler bilder då också.
Nu blir det sängen för mig. Ska nog läsa lite först bara.
Bonne nuit! :)
Salut valet!
Skrivet 2011-10-20 Klockan 15:19:53
Veckorna går så fruktansvärt snabbt tycker jag. Nu är det redan torsdag, vilket i princip innebär att det är helg. Bara en kvälls barnvaktande och så lite skola imorgon och sen är jag ledig igen. Jag förstår inte hur tiden kan rinna iväg så snabbt.
Den här veckan har varit en bra vecka. Jag och 6-åringen har kommit ovanligt bra överens. Inte så att vi brukar bråka mycket annars, men han är ofta rätt så irriterad och arg på mig efter skolan när han är hungrig, och när jag försöker få honom att gå och duscha eller göra sina läxor. Men den här veckan har vi inte alls haft så många konflikter. Han har snällt gått och duschat när jag har bett honom om det och han har klagat ovanligt lite när det är dags för att läsa läxor. Vi har ritat mycket på kvällarna, jag och yngsten. Han tycker att det är jättekul och producerar teckningar i massor. Jag tycker också att det är kul, det var bara så länge sen jag hade tid att bara sätta mig ner och rita. När vi ritar slutar det ändå oftast med att han ritar på mitt papper. Jag börjar rita något och då vill han hjälpa mig och börjar rita på mitt papper också, och sen slutar det med att jag har ritat ett litet hus, och han har fyllt resten av papperet med bilar, flygplan, moln, träd och en sol. Han är så söt när han är på sådär bra humör och det är jättekul att sitta och se på när han ritar. Här är en teckning han gjorde i tisdags. Jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle rita så då frågade han om han fick rita något till mig. Teckningen är ritad i blyerts så det syns tyvärr inte så jätteskarpt, men jag tycker ändå att man tydligt kan se vad den förställer.
Som ni ser föreställer teckningen Eiffeltornet med strålkastaren tänd, träd, en bil med öppen bagagelucka, ett trafikljus, en övergångsställe-skylt och en måne. Visst är han duktig på att rita?
I måndags bakade jag grahamsbullar. Enligt receptet skulle det bli 20 bröd så det gjorde jag. Dock blev de lite väl små, så nästa gång gör jag nog bara 15 bullar av samma deg så blir det nog lagom. Och ja, det blir en nästan gång, barnen tycket nämligen om dem. Bröden tog slut redan på tisdagen. Jag frågade yngsten vad han tyckte om dem och om jag han ville att jag skulle baka dem någon fler gång. Han svarade att de var jättegoda och att jag fick baka des tonnes (=flera ton)!
Utan att jag märkte hur det gick till blev bakning mitt nya intresse, jag tycker att det är jättekul att baka bröd och kakor! Jag tycker även att det är roligt att laga mat och ser fram emot torsdagar då jag lagar middag. Oj, oj, vad har hänt med mig? Tack vare mitt nya intresse åt vi i alla fall en citronsockerkaka till efterrätt på tisdagen. Den blev riktigt god, om jag får säga det själv.
Grahamsbullar, det här fotografiet var det faktiskt yngsten som tog. När han såg att jag tog fram kameran sprang han till mig direkt och frågade om han fick fota, "s'il te plaît, s'il te plaît Lina!" sa han och tittade på mig med bedjande ögon. Vem kan säga nej till ett sådan söt liten en?
Andra bilden är alltså min citronsockerkaka. När jag hade stjälpt upp kakan på en tallrik såg jag att den var lite väl platt och tänkte att den nog skulle ha fått vara inne i ugnen lite till. Men det var inget fel på varken smaken eller konsistensen, så det var nog inne lagom länge ändå.
Igår lärde jag barnen att spela "Hej Knekt!" på franska. Jag översatte bara fraserna man ska säga rakt av och sedan satt vi den eftermiddagen och ropade "Salut valet!" och "Bonjour Reine!", vi hade riktigt roligt. Efter några omgångar la vi till att man skulle vissla när någon la en 10:a. Ni kan tänka er hur mycket det skrattades då när alla försökte slappna av i ansiktsmusklerna för att kunna vissla.
Ikväll ska jag laga korvstroganoff och ris till middag. Jag hoppas att barnen kommer att tycka om det. Köttfärssåsen förra veckan gjorde ju succé, men jag tror att stroganoffen kanske får möta lite mer motsstånd. Ni får veta hur det gick i nästa uppdatering.
Nu kommer tvillingarna snart hem, då ska jag stänga av datorn och cykla iväg till Casino för att köpa korv till middagen.
Allt gott!
Au revoir :)
Förresten, det var svinkallt ute i morse, 5 grader! Ja, ni ser hur fort man acklimatiseras. Att det är fem plusgrader den 20 oktober skulle jag inte tyckt var något konstigt för ett år sen. Men ni får tänka på att vi hade 27 plusgrader för mindre än tre veckor sedan. Hur som helst ångade det ur munnen när man andades imorse. Brukar det göra det när det fortfarande är plusgrader? Brukar inte det bara vara när det är minus? Ja ja, nu är det i alla fall behagliga 13 grader och sol ute.
Veckorna går så fruktansvärt snabbt tycker jag. Nu är det redan torsdag, vilket i princip innebär att det är helg. Bara en kvälls barnvaktande och så lite skola imorgon och sen är jag ledig igen. Jag förstår inte hur tiden kan rinna iväg så snabbt.
Den här veckan har varit en bra vecka. Jag och 6-åringen har kommit ovanligt bra överens. Inte så att vi brukar bråka mycket annars, men han är ofta rätt så irriterad och arg på mig efter skolan när han är hungrig, och när jag försöker få honom att gå och duscha eller göra sina läxor. Men den här veckan har vi inte alls haft så många konflikter. Han har snällt gått och duschat när jag har bett honom om det och han har klagat ovanligt lite när det är dags för att läsa läxor. Vi har ritat mycket på kvällarna, jag och yngsten. Han tycker att det är jättekul och producerar teckningar i massor. Jag tycker också att det är kul, det var bara så länge sen jag hade tid att bara sätta mig ner och rita. När vi ritar slutar det ändå oftast med att han ritar på mitt papper. Jag börjar rita något och då vill han hjälpa mig och börjar rita på mitt papper också, och sen slutar det med att jag har ritat ett litet hus, och han har fyllt resten av papperet med bilar, flygplan, moln, träd och en sol. Han är så söt när han är på sådär bra humör och det är jättekul att sitta och se på när han ritar. Här är en teckning han gjorde i tisdags. Jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle rita så då frågade han om han fick rita något till mig. Teckningen är ritad i blyerts så det syns tyvärr inte så jätteskarpt, men jag tycker ändå att man tydligt kan se vad den förställer.
Som ni ser föreställer teckningen Eiffeltornet med strålkastaren tänd, träd, en bil med öppen bagagelucka, ett trafikljus, en övergångsställe-skylt och en måne. Visst är han duktig på att rita?
I måndags bakade jag grahamsbullar. Enligt receptet skulle det bli 20 bröd så det gjorde jag. Dock blev de lite väl små, så nästa gång gör jag nog bara 15 bullar av samma deg så blir det nog lagom. Och ja, det blir en nästan gång, barnen tycket nämligen om dem. Bröden tog slut redan på tisdagen. Jag frågade yngsten vad han tyckte om dem och om jag han ville att jag skulle baka dem någon fler gång. Han svarade att de var jättegoda och att jag fick baka des tonnes (=flera ton)!
Utan att jag märkte hur det gick till blev bakning mitt nya intresse, jag tycker att det är jättekul att baka bröd och kakor! Jag tycker även att det är roligt att laga mat och ser fram emot torsdagar då jag lagar middag. Oj, oj, vad har hänt med mig? Tack vare mitt nya intresse åt vi i alla fall en citronsockerkaka till efterrätt på tisdagen. Den blev riktigt god, om jag får säga det själv.
Grahamsbullar, det här fotografiet var det faktiskt yngsten som tog. När han såg att jag tog fram kameran sprang han till mig direkt och frågade om han fick fota, "s'il te plaît, s'il te plaît Lina!" sa han och tittade på mig med bedjande ögon. Vem kan säga nej till ett sådan söt liten en?
Andra bilden är alltså min citronsockerkaka. När jag hade stjälpt upp kakan på en tallrik såg jag att den var lite väl platt och tänkte att den nog skulle ha fått vara inne i ugnen lite till. Men det var inget fel på varken smaken eller konsistensen, så det var nog inne lagom länge ändå.
Igår lärde jag barnen att spela "Hej Knekt!" på franska. Jag översatte bara fraserna man ska säga rakt av och sedan satt vi den eftermiddagen och ropade "Salut valet!" och "Bonjour Reine!", vi hade riktigt roligt. Efter några omgångar la vi till att man skulle vissla när någon la en 10:a. Ni kan tänka er hur mycket det skrattades då när alla försökte slappna av i ansiktsmusklerna för att kunna vissla.
Ikväll ska jag laga korvstroganoff och ris till middag. Jag hoppas att barnen kommer att tycka om det. Köttfärssåsen förra veckan gjorde ju succé, men jag tror att stroganoffen kanske får möta lite mer motsstånd. Ni får veta hur det gick i nästa uppdatering.
Nu kommer tvillingarna snart hem, då ska jag stänga av datorn och cykla iväg till Casino för att köpa korv till middagen.
Allt gott!
Au revoir :)
Förresten, det var svinkallt ute i morse, 5 grader! Ja, ni ser hur fort man acklimatiseras. Att det är fem plusgrader den 20 oktober skulle jag inte tyckt var något konstigt för ett år sen. Men ni får tänka på att vi hade 27 plusgrader för mindre än tre veckor sedan. Hur som helst ångade det ur munnen när man andades imorse. Brukar det göra det när det fortfarande är plusgrader? Brukar inte det bara vara när det är minus? Ja ja, nu är det i alla fall behagliga 13 grader och sol ute.
En påse lycka
Skrivet 2011-10-15 Klockan 22:21:23
Nu ska jag berätta lite mer om veckorna som har varit. Det blir lite huller om buller, jag skriver bara allt eftersom jag kommer ihåg. Ni får försöka klura ut kronologin själva.
Först och främst måste jag skriva att jag trivs här. Så här i efterhand tycker jag att låter lite gnällig och jämt och ständigt tycks klaga på att barnen är så kräsna och att vi äter så lite kött. Det får det att verka som att jag jämt går hungrig och att barnen är alldeles odrägliga. Så är det inte alls. Barnen är hur snälla som helst för det mesta. Hittills har de tyckt om allt som jag har bakat, och även det mesta av den mat jag har lagat. Vad det gäller middagarna här har jag än så länge gillat allt de har bjudit på. I onsdags åt vi till exempel en jättegod grönsakssoppa med lite riven ost och bröd till. Efter middagen tittade vi i fotoalbum från när barnen var små. Det var foton från 2004, tvillingarna var 4 år och yngsten var nyfödd. De var hur söta som helst! Det var en riktigt mysig kväll.
Jag tänkte fortsätta på mat-temat och berätta att jag lagade spagetti och köttfärssås till middag i torsdags. Jag satt nämligen barnvakt och då bestämde jag mig för att bjuda på det, det kändes som en rätt som barnen kunde tänkas tycka om. Och det passade ju bra att det bara var jag och barnen som skulle äta eftersom Corinne i princip är vegetarian. Jag var lite nervös för jag hade inte gjort köttfärssås tidigare, men det gick faktiskt väldigt bra. Det blev riktigt gott och barnen älskade det! Alla tre skrapade rent sina tallrikar och båda tvillingarna tog en till portion var. Minstingen sa att det var jättegott. Jag blev så glad när jag hörde det, för det har jag aldrig hört honom säga tidigare.
I måndags hade jag ingen skola så då städade jag mitt rum och ägnade sedan restan av dagen åt att stryka kläder, lakan och handdukar.
Min påse med lycka.
Förutom grammatikboken fick jag bland annt en almanacka. Om någon som läser det här har gått skola med mig vet ni att jag alltid hade med mig min lilla kalender där jag skrev ner läxor, prov, födelsedagar och händelser av alla de slag. Jag hade inte med mig någon kalender till Paris. Det gick väl bra till en början, men sen började jag skolan och då kände jag verkligen att jag behövde en almenacka, både för att skriva upp mina läxor, men också för att få lite perspektiv på tiden. Jag tycker att det är så svårt att planera annars. Andra grejer som följde med var ett litet syskrin, några pennor och lite kläder. Dessutom hade Madde stoppat ner ett paket vaniljsocker, något som jag hade bett mamma göra men som hon hade glömt. Tusen tack Madde, både för sockret och för att du tog med grejerna hit. Jag fick en till glad överraskning när jag tittade i påsen; mamma hade skickat med två pocketböcker. Underbara mamma som vet vad jag behöver! Jag hade bara med mig en bok hemifrån, "Män som hatar kvinnor" (pocket den också såklart, annars hade den inte fått följa med i min väska) och den har jag läst långsamt, så långsamt som jag aldrig annars läser, för att den inte skulle ta slut. För vad skulle jag göra när den tog slut? Som tur var har svenska kyrkan ett litet bibliotek där man kan köpa böcker billigt, så jag inhandlade en bok där förra veckan. Men nu är den nästan slut så mammas böcker kom väldigt lägligt.
Igår kväll åkte min familj iväg för att tillbringa helgen vid havet. Det innebär att jag har huset för mig själv. Ganska skönt att få vara ensam hemma och verkligen kunna göra precis som jag vill. Jag får visserligen göra i princip vad jag vill när familjen är hemma också. Men det är ändå annorlunda att vara själv och inte behöva ta hjänsyn till att det bor fler i huset.
Efter middagen igår åkte jag in till Paris för att träffa Lina. Tyvärr råkade jag kliva på fel tåg och satte mig på tåget istället för RER:en. Jag hade träffat en annan au pair på stationen i Maisons-Laffitte så vi gick och pratade och steg bara på tåget utan att kolla om det var rätt. Sen när vi hade åkt en bit stannade vi på en station som jag inte kände igen. "Är vi verkligen på rätt tåg?" frågade jag. Det var vi alltså inte. Som tur är gick tåget också in till Paris, men till en annan station. Jag fick åka metro sista biten, men till slut, 30 minuter försenad, var jag äntligen framme vid min och Linas mötesplats. Vi åkte in till Champs-Élysée, där alla affärer har öppet till sent på kvällen, och köpte köpte lite godis och chips. Sedan åkte vi till Eiffeltornet och promenerade runt där lite. Det är väldigt fint på kvällen när det är upplyst. Dock frös både jag och Lina så vi bestämde oss för att åka hem ganska tidigt. Väl hemma hade vi myskväll med te, godis, chips och film. Dock var det svinkalt inomhus (typ 16 grader!) och jag vet inte hur man slår på värme här, så vi hade koftor, sockar och täcken på oss för att inte frysa. Lina höll dessutom på att bli förkyld så hon sov med halsduk och dubbla filtar hela natten. Trots kylan hade vi en väldigt mysig kväll.
Idag tog en välbehövd sovmorgon. Efter frukosten åkte vi in till La Défense där vi gick en kort sväng i Les 4 temps, Paris största köpcentrum. Vi stannade inte så länge, Linas förkylning satte stopp för det. Men innan dess hann jag i alla fall köpa ett paraply och en ny handväska som jag rymmer mina skolböcker i.
Ja, nu är jag framme i nutid igen. Det är fortfarande tusen saker som jag inte har berättat, men jag kommer inte ihåg allt som hänt. Jag har tänkt skriva dagbok under mina 10 månader här, för att jag ska minnas mitt liv i Paris. Jag har börjat skriva lite också, men det är ytterst sporadiskt. Ska dock försöka skärpa mig och skriva lite grann varje dag. Bara några rader om hur dagen har varit och så. Det skulle vara så kul att ha sen för att kunna läsa igenom och minnas vad jag gjorde här.
Jag har hittat en fransk artist som jag gillar. Mina barn spelade en av hans skivor i torsdags och jag fastnade direkt. Det är så kul för jag märker att jag faktiskt förstår ganska mycket av det han sjunger. Mina två favoritlåtar hittills:
Lyssna och njut! Bonne nuit :)
Nu ska jag berätta lite mer om veckorna som har varit. Det blir lite huller om buller, jag skriver bara allt eftersom jag kommer ihåg. Ni får försöka klura ut kronologin själva.
Först och främst måste jag skriva att jag trivs här. Så här i efterhand tycker jag att låter lite gnällig och jämt och ständigt tycks klaga på att barnen är så kräsna och att vi äter så lite kött. Det får det att verka som att jag jämt går hungrig och att barnen är alldeles odrägliga. Så är det inte alls. Barnen är hur snälla som helst för det mesta. Hittills har de tyckt om allt som jag har bakat, och även det mesta av den mat jag har lagat. Vad det gäller middagarna här har jag än så länge gillat allt de har bjudit på. I onsdags åt vi till exempel en jättegod grönsakssoppa med lite riven ost och bröd till. Efter middagen tittade vi i fotoalbum från när barnen var små. Det var foton från 2004, tvillingarna var 4 år och yngsten var nyfödd. De var hur söta som helst! Det var en riktigt mysig kväll.
Jag tänkte fortsätta på mat-temat och berätta att jag lagade spagetti och köttfärssås till middag i torsdags. Jag satt nämligen barnvakt och då bestämde jag mig för att bjuda på det, det kändes som en rätt som barnen kunde tänkas tycka om. Och det passade ju bra att det bara var jag och barnen som skulle äta eftersom Corinne i princip är vegetarian. Jag var lite nervös för jag hade inte gjort köttfärssås tidigare, men det gick faktiskt väldigt bra. Det blev riktigt gott och barnen älskade det! Alla tre skrapade rent sina tallrikar och båda tvillingarna tog en till portion var. Minstingen sa att det var jättegott. Jag blev så glad när jag hörde det, för det har jag aldrig hört honom säga tidigare.
I måndags hade jag ingen skola så då städade jag mitt rum och ägnade sedan restan av dagen åt att stryka kläder, lakan och handdukar.
Mitt måndagsnöje som sagt. Man ser knappt tvättkorgen under...
I fredags träffade jag Madde, min lillebrors flickväns mamma (försök förklara det där på franska! Skulle berätta för en klasskompis vem jag skulle träffa, jag vet inte riktigt om hon förstod. Det slutade med att vi båda bara sa la femme = kvinnan). Hon hade med sig en påse hemifrån med diverse saker jag behövde. Bland annat min grammatikbok, den har jag saknat otroligt mycket.
Inser nu att "i fredags" faktiskt var igår. Jag tycker att tiden går så konstigt här, på samma gång snabbt och långsamt. Veckorna är över innan jag hinner blinka. Just nu känns det som att det var jättelänge sedan det var fredag och samtidigt kan jag inte riktigt förstå att det är söndag imorgon igen. Konstigt som sagt.
I fredags träffade jag Madde, min lillebrors flickväns mamma (försök förklara det där på franska! Skulle berätta för en klasskompis vem jag skulle träffa, jag vet inte riktigt om hon förstod. Det slutade med att vi båda bara sa la femme = kvinnan). Hon hade med sig en påse hemifrån med diverse saker jag behövde. Bland annat min grammatikbok, den har jag saknat otroligt mycket.
Inser nu att "i fredags" faktiskt var igår. Jag tycker att tiden går så konstigt här, på samma gång snabbt och långsamt. Veckorna är över innan jag hinner blinka. Just nu känns det som att det var jättelänge sedan det var fredag och samtidigt kan jag inte riktigt förstå att det är söndag imorgon igen. Konstigt som sagt.
Min påse med lycka.
Förutom grammatikboken fick jag bland annt en almanacka. Om någon som läser det här har gått skola med mig vet ni att jag alltid hade med mig min lilla kalender där jag skrev ner läxor, prov, födelsedagar och händelser av alla de slag. Jag hade inte med mig någon kalender till Paris. Det gick väl bra till en början, men sen började jag skolan och då kände jag verkligen att jag behövde en almenacka, både för att skriva upp mina läxor, men också för att få lite perspektiv på tiden. Jag tycker att det är så svårt att planera annars. Andra grejer som följde med var ett litet syskrin, några pennor och lite kläder. Dessutom hade Madde stoppat ner ett paket vaniljsocker, något som jag hade bett mamma göra men som hon hade glömt. Tusen tack Madde, både för sockret och för att du tog med grejerna hit. Jag fick en till glad överraskning när jag tittade i påsen; mamma hade skickat med två pocketböcker. Underbara mamma som vet vad jag behöver! Jag hade bara med mig en bok hemifrån, "Män som hatar kvinnor" (pocket den också såklart, annars hade den inte fått följa med i min väska) och den har jag läst långsamt, så långsamt som jag aldrig annars läser, för att den inte skulle ta slut. För vad skulle jag göra när den tog slut? Som tur var har svenska kyrkan ett litet bibliotek där man kan köpa böcker billigt, så jag inhandlade en bok där förra veckan. Men nu är den nästan slut så mammas böcker kom väldigt lägligt.
Igår kväll åkte min familj iväg för att tillbringa helgen vid havet. Det innebär att jag har huset för mig själv. Ganska skönt att få vara ensam hemma och verkligen kunna göra precis som jag vill. Jag får visserligen göra i princip vad jag vill när familjen är hemma också. Men det är ändå annorlunda att vara själv och inte behöva ta hjänsyn till att det bor fler i huset.
Efter middagen igår åkte jag in till Paris för att träffa Lina. Tyvärr råkade jag kliva på fel tåg och satte mig på tåget istället för RER:en. Jag hade träffat en annan au pair på stationen i Maisons-Laffitte så vi gick och pratade och steg bara på tåget utan att kolla om det var rätt. Sen när vi hade åkt en bit stannade vi på en station som jag inte kände igen. "Är vi verkligen på rätt tåg?" frågade jag. Det var vi alltså inte. Som tur är gick tåget också in till Paris, men till en annan station. Jag fick åka metro sista biten, men till slut, 30 minuter försenad, var jag äntligen framme vid min och Linas mötesplats. Vi åkte in till Champs-Élysée, där alla affärer har öppet till sent på kvällen, och köpte köpte lite godis och chips. Sedan åkte vi till Eiffeltornet och promenerade runt där lite. Det är väldigt fint på kvällen när det är upplyst. Dock frös både jag och Lina så vi bestämde oss för att åka hem ganska tidigt. Väl hemma hade vi myskväll med te, godis, chips och film. Dock var det svinkalt inomhus (typ 16 grader!) och jag vet inte hur man slår på värme här, så vi hade koftor, sockar och täcken på oss för att inte frysa. Lina höll dessutom på att bli förkyld så hon sov med halsduk och dubbla filtar hela natten. Trots kylan hade vi en väldigt mysig kväll.
Idag tog en välbehövd sovmorgon. Efter frukosten åkte vi in till La Défense där vi gick en kort sväng i Les 4 temps, Paris största köpcentrum. Vi stannade inte så länge, Linas förkylning satte stopp för det. Men innan dess hann jag i alla fall köpa ett paraply och en ny handväska som jag rymmer mina skolböcker i.
Ja, nu är jag framme i nutid igen. Det är fortfarande tusen saker som jag inte har berättat, men jag kommer inte ihåg allt som hänt. Jag har tänkt skriva dagbok under mina 10 månader här, för att jag ska minnas mitt liv i Paris. Jag har börjat skriva lite också, men det är ytterst sporadiskt. Ska dock försöka skärpa mig och skriva lite grann varje dag. Bara några rader om hur dagen har varit och så. Det skulle vara så kul att ha sen för att kunna läsa igenom och minnas vad jag gjorde här.
Jag har hittat en fransk artist som jag gillar. Mina barn spelade en av hans skivor i torsdags och jag fastnade direkt. Det är så kul för jag märker att jag faktiskt förstår ganska mycket av det han sjunger. Mina två favoritlåtar hittills:
Lyssna och njut! Bonne nuit :)
Plättar och hjortronsylt
Skrivet 2011-10-12 Klockan 22:28:13
Efter lite påtryckningar från min kära kusin har jag nu tagit mig i kragen och satt mig ner för att skriva ett nytt inlägg. Jag är ensam hemma just nu. Corinne och barnen har åkt iväg för att handla skor, men borde komma hem snart. Därför får det lov att bli ett kort inlägg idag. Vi får väl se hur det går...
Det är inte så smart att låta det gå så lång tid mellan gångerna upptäcker jag nu, för jag vet inte vad jag ska skriva om eller var jag ska börja. Det hinner hända så mycket på 2 veckor. För två veckor sedan hade vi sommarväder här i Paris och Maisons-Laffitte. Det fortsatte även en bit in i oktober. Den 3 oktober hade vi 27 grader i skuggan. Jag hade på mig shorts och linne och tyckte ändå att det var tokvarmt. I oktober! Sedan dess har det blivit lite svalare och mer "normalt" höstväder. Temperaturen har hunnit krypa ner till ungefär 10 grader (brr, kallt), men den senaste veckan har den legat ganska stadigt på omkring 16 grader. Dock kan det blåsa riktigt kallt vissa dagar. Det är tur att mormor har stickat vantar och tv-sockar till mig, som mamma skickade ner med snigelposten.
På cykeltur med pojkarna.
Förra måndagen bakade jag muffins, vanliga muffins med rivet citronskal. Barnen fullkomligt älskade dem. 11-åriga flickan såg ut som om det var det godaste hon ätit. Vad jag har sett under mina första veckor här äter de inte så mycket hembakat fika, därför är det nog lite lyx när det bjuds på hemmagjorda muffins. Jag har inte tänkt på det tidigare, men jag är nog ganska bortskämd som har vuxit upp med hembakat fika som en självklar del i kostcirkeln. Det är hur som helst jätteroligt att barnen tycker om det jag har bakat, eftersom maten inte alltid går hem hos dem. I torsdags lyckades jag i alla fall med middagen. Då lagades det plättar, eller för att använda det lokala namnet; crêpes. Det var ett ganska säkert kort, vilka barn gillar inte plättar liksom? Jag var ändå nervös för hur det skulle gå, om jag skulle lyckas steka plättarna utan att bränna dem, eller trasa sönder dem när jag skulle vända dem. Och så klart oroade jag mig för vad barnen skulle tycka. Jag hade mailat pappa och fått receptet han brukade använda. 11-åriga flickan hjälpte mig att vispa ihop smeten och sen stekte jag medan barnen duschade och såg på tv. Till plättarna serverades det hjortronsylt (som mamma gjort) och nutella. Jag kände mig tvungen att ta seden dit jag kom och åt en plätta med nutella. Supergott! Dock kändes det inte riktigt som middag, det blir mer matigt med sylt. Och det är så himla gott med hjortron! Det tyckte även Corinne och 11-åriga flickan. De åt alla sina plättar med sylt och rörde inte ens nutellaburken. Den 11-åriga pojken smakade pyttelite sylt på en bit plätta, sa att det smakade okej och åt sedan resten med nutella. Yngsten tror jag bara åt en med socker på.
Plättarna vi åt i torsdags. (Ja, jag är en jättebra fotograf....)
Efter lite påtryckningar från min kära kusin har jag nu tagit mig i kragen och satt mig ner för att skriva ett nytt inlägg. Jag är ensam hemma just nu. Corinne och barnen har åkt iväg för att handla skor, men borde komma hem snart. Därför får det lov att bli ett kort inlägg idag. Vi får väl se hur det går...
Det är inte så smart att låta det gå så lång tid mellan gångerna upptäcker jag nu, för jag vet inte vad jag ska skriva om eller var jag ska börja. Det hinner hända så mycket på 2 veckor. För två veckor sedan hade vi sommarväder här i Paris och Maisons-Laffitte. Det fortsatte även en bit in i oktober. Den 3 oktober hade vi 27 grader i skuggan. Jag hade på mig shorts och linne och tyckte ändå att det var tokvarmt. I oktober! Sedan dess har det blivit lite svalare och mer "normalt" höstväder. Temperaturen har hunnit krypa ner till ungefär 10 grader (brr, kallt), men den senaste veckan har den legat ganska stadigt på omkring 16 grader. Dock kan det blåsa riktigt kallt vissa dagar. Det är tur att mormor har stickat vantar och tv-sockar till mig, som mamma skickade ner med snigelposten.
På cykeltur med pojkarna.
Förra måndagen bakade jag muffins, vanliga muffins med rivet citronskal. Barnen fullkomligt älskade dem. 11-åriga flickan såg ut som om det var det godaste hon ätit. Vad jag har sett under mina första veckor här äter de inte så mycket hembakat fika, därför är det nog lite lyx när det bjuds på hemmagjorda muffins. Jag har inte tänkt på det tidigare, men jag är nog ganska bortskämd som har vuxit upp med hembakat fika som en självklar del i kostcirkeln. Det är hur som helst jätteroligt att barnen tycker om det jag har bakat, eftersom maten inte alltid går hem hos dem. I torsdags lyckades jag i alla fall med middagen. Då lagades det plättar, eller för att använda det lokala namnet; crêpes. Det var ett ganska säkert kort, vilka barn gillar inte plättar liksom? Jag var ändå nervös för hur det skulle gå, om jag skulle lyckas steka plättarna utan att bränna dem, eller trasa sönder dem när jag skulle vända dem. Och så klart oroade jag mig för vad barnen skulle tycka. Jag hade mailat pappa och fått receptet han brukade använda. 11-åriga flickan hjälpte mig att vispa ihop smeten och sen stekte jag medan barnen duschade och såg på tv. Till plättarna serverades det hjortronsylt (som mamma gjort) och nutella. Jag kände mig tvungen att ta seden dit jag kom och åt en plätta med nutella. Supergott! Dock kändes det inte riktigt som middag, det blir mer matigt med sylt. Och det är så himla gott med hjortron! Det tyckte även Corinne och 11-åriga flickan. De åt alla sina plättar med sylt och rörde inte ens nutellaburken. Den 11-åriga pojken smakade pyttelite sylt på en bit plätta, sa att det smakade okej och åt sedan resten med nutella. Yngsten tror jag bara åt en med socker på.
Plättarna vi åt i torsdags. (Ja, jag är en jättebra fotograf....)
På torsdagen efter skolan gjorde jag en liten utflykt till Pigalle, närmare bestämt till Affären. Det finns nämligen en liten affär i Paris som bara säljer svenska saker, främst svenska matvaror. Denna affär heter alltså Affären. Där inhandlade jag ett paket Bregott extrasaltat (de hade inga vanliga gröna) och 1,5 kg grahamsmjöl. Det är superdyrt där, jag vågar inte berätta hur mycket ett paket bregott kostar, men dyrt var det vill jag lova. Men man får ju tänka på att allt har fraktats hela vägen från Sverige. Det är ju trots allt en bra bit. Sedan köpte jag knäckebröd på Casino i Maisons-Laffitte (betydligt rimligare pris på brödet). Till fika den torsdagseftermiddagen åt jag nog en av mitt livs godaste hårdbrödmacka med smör. Grahamsmjölet kom också till användning den torsdagen, i de ovannämnda plättarna. Och som ni nu vet blev det ju en succé.
Barnen var hos sin pappa helgen som var, så då var det barnfritt här. Ganska skönt att få vila upp sig ordentligt under helgen. Nu till helgen ska Corinne och barnen åka med Jean-Philippe till hans stuga vid havet. Det innebär att jag är hemma själv i helgen. Lina ska komma hit och sova över från fredag till lördag, det ska bli jättemysigt! Sen är barnen hos sin pappa igen nästa helg. Tre barnfria helger på rad, riktigt lyxigt för mig med andra ord.
I söndags gick jag och Lina en guidad tur i Paris. Vädret var inte det bästa: mulet, regn och blåst var inte riktigt vad vi hade önskat oss. Trots detta hade vi riktigt trevligt, det var en intressant tur med både lite av Paris historia och sevärdheter samt lite praktiska tips. Dessutom gick vi förbi caféet där Angelina Jolie sitter och fikar i börjam av The Tourist! Eller, jag är typ nästan helt säkert på att det var det. Jag googlade på det sen när jag kom hem; caféet där de filmade den scenen ligger nära Louvren där vi gick, så jag är nästan hundra på att det var det vi såg.
Efter vår 3,5 timmar långa promenad i Paris styrde vi stegen (=åkte metro) till Svenska kyrkan. Där väntade middag och teater. En mycket trevlig avslutning på veckan. Dessutom köpte jag en pocketbok för 1 euro från deras lilla svenska bokhylla nere i källaren. Så nu läser jag "Kronprinsessan" av Hanne-Vibeke Holst. Jag har hunnit 154 sidor in i boken och jag är fast, en väl spenderade euro om ni frågar mig. Om det är någon som inte har något att läsa för tillfället så rekommenderar jag "Kronprinsessan".
Det var alltså mitt korta inlägg. Jag skrev det inte på den kvart jag hade på mig innan familjen kom tillbaka, då hade jag knappt skrivit hälften av allt det här. Och jag kunde inte förmå mig att publicera det då, det var ju så mycket som jag ville berätta. Ja ja, nu har jag i alla fall skrivit något. Jag ska sluta haka upp mig på längden, det är ju inte så viktigt.
Just det, för de av er som läser min blogg och inte har facebook (eller regelbunden kontakt med min mamma), kan jag berätta att jag kommer hem till jul. Jag hade egentligen tänkt stanna i Paris hela året, men känner nu att det känns bättre att åka hem över jul, få ett riktigt lov och träffa mina föräldrar och bröder. Det ska bli riktigt mysigt att få komma hem till Skellefteå, till familjen, snö, tomtegröt och allt annat som hör julen till. Men än så ligger det långt fram i tiden. Fram till dess ska jag se till att roa mig ordenligt här i Paris!
Barnen var hos sin pappa helgen som var, så då var det barnfritt här. Ganska skönt att få vila upp sig ordentligt under helgen. Nu till helgen ska Corinne och barnen åka med Jean-Philippe till hans stuga vid havet. Det innebär att jag är hemma själv i helgen. Lina ska komma hit och sova över från fredag till lördag, det ska bli jättemysigt! Sen är barnen hos sin pappa igen nästa helg. Tre barnfria helger på rad, riktigt lyxigt för mig med andra ord.
I söndags gick jag och Lina en guidad tur i Paris. Vädret var inte det bästa: mulet, regn och blåst var inte riktigt vad vi hade önskat oss. Trots detta hade vi riktigt trevligt, det var en intressant tur med både lite av Paris historia och sevärdheter samt lite praktiska tips. Dessutom gick vi förbi caféet där Angelina Jolie sitter och fikar i börjam av The Tourist! Eller, jag är typ nästan helt säkert på att det var det. Jag googlade på det sen när jag kom hem; caféet där de filmade den scenen ligger nära Louvren där vi gick, så jag är nästan hundra på att det var det vi såg.
Efter vår 3,5 timmar långa promenad i Paris styrde vi stegen (=åkte metro) till Svenska kyrkan. Där väntade middag och teater. En mycket trevlig avslutning på veckan. Dessutom köpte jag en pocketbok för 1 euro från deras lilla svenska bokhylla nere i källaren. Så nu läser jag "Kronprinsessan" av Hanne-Vibeke Holst. Jag har hunnit 154 sidor in i boken och jag är fast, en väl spenderade euro om ni frågar mig. Om det är någon som inte har något att läsa för tillfället så rekommenderar jag "Kronprinsessan".
Det var alltså mitt korta inlägg. Jag skrev det inte på den kvart jag hade på mig innan familjen kom tillbaka, då hade jag knappt skrivit hälften av allt det här. Och jag kunde inte förmå mig att publicera det då, det var ju så mycket som jag ville berätta. Ja ja, nu har jag i alla fall skrivit något. Jag ska sluta haka upp mig på längden, det är ju inte så viktigt.
Just det, för de av er som läser min blogg och inte har facebook (eller regelbunden kontakt med min mamma), kan jag berätta att jag kommer hem till jul. Jag hade egentligen tänkt stanna i Paris hela året, men känner nu att det känns bättre att åka hem över jul, få ett riktigt lov och träffa mina föräldrar och bröder. Det ska bli riktigt mysigt att få komma hem till Skellefteå, till familjen, snö, tomtegröt och allt annat som hör julen till. Men än så ligger det långt fram i tiden. Fram till dess ska jag se till att roa mig ordenligt här i Paris!
Det är massor av saker som jag har glömt att skriva och berätta om. Kanske skriver ett nytt inlägg snart och berättar mer om veckorna som varit. Eller inte. Hur som helst orkar jag inte skriva mer nu. Jag ska stänga av datorn och lägga mig och läsa min bok istället.
Bonne nuit tout le monde!
Bonne nuit tout le monde!
Onsdag i Maisons-Laffitte
Skrivet 2011-09-28 Klockan 09:39:19
På fredagen var de väldigt snälla och beskedliga, och jag kunde knappt tro att de var samma barn som kvällen innan. Barnen var hos sin pappa under helgen, och blev hämtade vid 18-tiden, så efter det var jag ledig, underbart! Men innan min helg började fick jag en lektion i hur-man-säger-åt-barn-att-sluta-på-bästa-sätt av Jean-Philippe, Corinnes pojkvän/sambo (vet inte riktigt vad jag ska kalla honom).
"Corinne sa att du hade haft lite problem med barnen igår", sa han när vi stod i vardagsrummet och kollade på barnen som hoppade studsmatta ute. Ja, de var lite bråkiga igår, höll jag med. Hur gör du när du säger till de att sluta, om de till exempel bråkar vid middagsbordet? ville han veta. Jag sa att jag väl började med att säga till "snällt", säger "s'il te plaît" och så.
"Men tänkt dig att de här kuddarna är Stanislas och Thibault som bråkar, vad skulle du säga då?" Sen fick jag stå där och låtsas säga till kuddarna att sluta bråka medan han kom med råd, så som "tänk på att tala lite långsammare, barnen märker om du är stressad", "lite mer styrka i rösten, men skrik inte" och "tänk på hållningen, så att du ser självsäker ut". Jag kände mig jättefånig. Till slut kom barnens pappa för att hämta barnen och jag blev ledig.
Jag bytte kläder och gjorde mig i ordning, för på kvällen åkte jag in till Paris och träffade Lina (från Sverige) och Nina (från Slovenien). De åker samma RER som jag, men bor på precis andra sidan om Paris. Vi åt middag på en mysig liten restaurang och promenerade sedan lite längs Seine. Det hände mycket spännande i Paris om nätterna, vi blev bland annat omåkta av en massa (jag menar verkligen jättemånga!) personer på rullskridskor. De åkte på gatan i en jättestor klunga, de tog aldrig slut med folk, de var säkert flera hundra. Det var ganska kul att se, vissa var utklädda och jag tror jag såg två personer som hade någon sorts lampor eller "ljusslangar" på sig.
Förutom alla människor på rullskridskor var det också mycket annat folk i rörelse. Jag förstår dem, Paris är verkligen vackert om natten.
På lördagen åkte jag in till Paris igen för att träffa Lina och shoppa. Det blev dock inte så mycket shopping för min del, jag köpte två böcker till skolan och skavsårsplåster till mina fötter (jag hade fåttskavsår på fredagskvällen). Det blev mycket promenerande på lördagen. Vi gick fram och tillbaka på gatorna vid Châtelet för att försöka hitta några secondhand-affärer som skulle finnas där. Vi hittade tyvärr inga, men det är ju många helger kvar så vi ska nog hitta dem så småning om...
Nu är det mer än tre veckor sedan jag åkte hemifrån. Jag har aldrig varit ifrån min familj så här länge förut, men titta vad bra det går! Jag lever och mår bra. Självklart har jag hemlängtan ibland, men det går bättre och bättre, särskilt nu när jag har lärt känna lite folk och kommit in i livet och rutinerna här.
Ja, vad har då hänt sen jag skrev sist? I torsdags var jag barnvakt på kvällen. Barnen bestämde sig för att det var ett utmärkt tillfälle att testa sin nya au pair, och höll på att driva mig till vansinne. Först var det bråk när de skulle duscha, det lät som om de genomled all världens plågor i badrummet. Sedan var de helt hysteriska vid middagsbordet. De kunde inte sitta still, sprang hela tiden upp från bordet, knuffade i varandra, skrek och hade sig. Jag hade lagat makaronipudding till middag, för den förra au pairen sa att de tyckte om det. Men vi använde nog inte samma recept, för barnen var inte alls så förtjusta i min makaronipudding. Det var bara makaroner, lök, skinka och ost i, och så en äggstanning som jag hällt över, så jag trodde att de skulle gilla det. De älskar pasta i vanliga fall. Men den här maträtten föll dem inte alls i smaken. Jag tror att det var äggstanningen de inte gillade. Tvillingarna åt i alla fall varsin liten portion, men den yngsta åt bara en makaron och sa sedan att han inte tyckte om det. Jag fick dem att äta varsin frukt så att de i alla fall skulle få något i magen (att de var så bråkiga innan middagen tror jag berodde på att de var hungriga). Till efterrätt åt vi en tigerkaka som jag hade bakat. Den var jättegod, och det tyckte barnen också, så där fick jag lite uppskattning. Resten av kvällen var ganska lugn och de gick till sängs utan att bråka allt för mycket. På fredagen var de väldigt snälla och beskedliga, och jag kunde knappt tro att de var samma barn som kvällen innan. Barnen var hos sin pappa under helgen, och blev hämtade vid 18-tiden, så efter det var jag ledig, underbart! Men innan min helg började fick jag en lektion i hur-man-säger-åt-barn-att-sluta-på-bästa-sätt av Jean-Philippe, Corinnes pojkvän/sambo (vet inte riktigt vad jag ska kalla honom).
"Corinne sa att du hade haft lite problem med barnen igår", sa han när vi stod i vardagsrummet och kollade på barnen som hoppade studsmatta ute. Ja, de var lite bråkiga igår, höll jag med. Hur gör du när du säger till de att sluta, om de till exempel bråkar vid middagsbordet? ville han veta. Jag sa att jag väl började med att säga till "snällt", säger "s'il te plaît" och så.
"Men tänkt dig att de här kuddarna är Stanislas och Thibault som bråkar, vad skulle du säga då?" Sen fick jag stå där och låtsas säga till kuddarna att sluta bråka medan han kom med råd, så som "tänk på att tala lite långsammare, barnen märker om du är stressad", "lite mer styrka i rösten, men skrik inte" och "tänk på hållningen, så att du ser självsäker ut". Jag kände mig jättefånig. Till slut kom barnens pappa för att hämta barnen och jag blev ledig.
Jag bytte kläder och gjorde mig i ordning, för på kvällen åkte jag in till Paris och träffade Lina (från Sverige) och Nina (från Slovenien). De åker samma RER som jag, men bor på precis andra sidan om Paris. Vi åt middag på en mysig liten restaurang och promenerade sedan lite längs Seine. Det hände mycket spännande i Paris om nätterna, vi blev bland annat omåkta av en massa (jag menar verkligen jättemånga!) personer på rullskridskor. De åkte på gatan i en jättestor klunga, de tog aldrig slut med folk, de var säkert flera hundra. Det var ganska kul att se, vissa var utklädda och jag tror jag såg två personer som hade någon sorts lampor eller "ljusslangar" på sig.
Förutom alla människor på rullskridskor var det också mycket annat folk i rörelse. Jag förstår dem, Paris är verkligen vackert om natten.
På lördagen åkte jag in till Paris igen för att träffa Lina och shoppa. Det blev dock inte så mycket shopping för min del, jag köpte två böcker till skolan och skavsårsplåster till mina fötter (jag hade fåttskavsår på fredagskvällen). Det blev mycket promenerande på lördagen. Vi gick fram och tillbaka på gatorna vid Châtelet för att försöka hitta några secondhand-affärer som skulle finnas där. Vi hittade tyvärr inga, men det är ju många helger kvar så vi ska nog hitta dem så småning om...
I söndags blev det sovmorgon och sedan en sväng till svenska kyrkan. Det var ett informationsmöte kl 15 om kyrkan och dess verksamhet för oss unga svenska i Paris. Tyvärr hade jag inte riktigt koll på när min RER gick, så jag cyklade till min station i god tid innan, men fick vänta där ett tag på ett tåg och kom därför nästan 20 minuter försent. Därmed missade jag också i princip all info om svenska kyrkan, och fick istället höra om norska kyrkan och friskis&svettis i Paris. Men jag pratade med några andra tjejer där så de berättade för mig vad som hade sagts. Sedan köpte vi lite fika och sat och pratade till kl 18, det var väldigt trevligt.
Ja, det var min helg alltså. Jag hade väldigt trevligt, det skönt att ha helgerna lediga och kunna göra precis vad jag vill. Paris är en jättefin stad och jag kan knappt förstå att jag ska bor här i nio månader till!
Ja, det var min helg alltså. Jag hade väldigt trevligt, det skönt att ha helgerna lediga och kunna göra precis vad jag vill. Paris är en jättefin stad och jag kan knappt förstå att jag ska bor här i nio månader till!
Igår var första dagen i skolan för mig, alltså första dagen på min franskakurs. Jag känner mig jättenöjd efter första lektionen. Vi är en liten klass, vilket känns bra för då kan man få den hjälp man behöver. Läraren verkar riktigt bra. Vi har redan fått läxa, lite verb- och ordkunskapsövnigar till på fredag och en liten skrivuppgift till nästa vecka. Efter skolan gick jag och fikade med två tjejer från min klass, en kommer från Tyskland och den andra från England. De var jättetrevliga. Vi pratade franska med varandra, det var lite svårt men det gick. Vi förstod vad de andra sa och det är ju huvudsaken. Det var kul att få prata franska med någon som är på samma "nivå" som en själv, man behövde inte känna sig dum när man böjde verben fel eller var tvungen att stanna upp för att hitta rätt ord.
Efter skolan hämtade jag barnen, fikade och sen gick vi hem till barnens kompis tvärs över gatan. Barnen lekte med varandra och jag drack te och pratade med mamman i huset. Hon kommer från Skottland så jag kunde prata engelska med henne. Hon var väldigt snäll och sa jag självklart var välkommen tillbaka och om jag någon gång behövde en kram kunde jag komma till henne.
Idag (och alla andra onsdagar också) är 6-åringen ledig och 11-åringarna går bara i skolan på förmiddagen, därför jobbar jag hela dagen. Corinne är också ledig idag så jag behöver inte vara själv med barnen hela dagen. Oroa er inte, jag sitter inte vid datorn på arbetstid. Just nu är Corinne borta på ett ärende och Stanislas följer med henne så jag är ensam hemma och har lite tid för mig själv.
Efter skolan hämtade jag barnen, fikade och sen gick vi hem till barnens kompis tvärs över gatan. Barnen lekte med varandra och jag drack te och pratade med mamman i huset. Hon kommer från Skottland så jag kunde prata engelska med henne. Hon var väldigt snäll och sa jag självklart var välkommen tillbaka och om jag någon gång behövde en kram kunde jag komma till henne.
Idag (och alla andra onsdagar också) är 6-åringen ledig och 11-åringarna går bara i skolan på förmiddagen, därför jobbar jag hela dagen. Corinne är också ledig idag så jag behöver inte vara själv med barnen hela dagen. Oroa er inte, jag sitter inte vid datorn på arbetstid. Just nu är Corinne borta på ett ärende och Stanislas följer med henne så jag är ensam hemma och har lite tid för mig själv.
Det var väl en ganska bra sammanfattning av vad som har hänt sedan förra veckan. Nu ska jag bara ta det lugnt tills de andra kommer tillbaka.
Au revoir!
Au revoir!
Välkommen till Frankrike!
Skrivet 2011-09-20 Klockan 22:17:35
Idag fick jag mitt åttonde "Välkommen till Frankrike!"-sms från Priceinfo. Jag och min mobil har varit här i över två veckor nu, jag förstår inte varför jag fortfarande får de här sms:en. Men nu har jag i alla fall stenkoll på priserna för sms och samtal till och från min svenska mobil.
Igår hann jag både med att städa övervåningen, där jag och barnen har våra rum och badrum, och baka bröd. Jag kände mig jätteduktig. Dammfria sovrum, ett skinande rent badrum och tre påsar morotsbröd med solrosfrön och honung blev resultatet av mitt slit.
Bonne nuit!
Idag fick jag mitt åttonde "Välkommen till Frankrike!"-sms från Priceinfo. Jag och min mobil har varit här i över två veckor nu, jag förstår inte varför jag fortfarande får de här sms:en. Men nu har jag i alla fall stenkoll på priserna för sms och samtal till och från min svenska mobil.
Igår hann jag både med att städa övervåningen, där jag och barnen har våra rum och badrum, och baka bröd. Jag kände mig jätteduktig. Dammfria sovrum, ett skinande rent badrum och tre påsar morotsbröd med solrosfrön och honung blev resultatet av mitt slit.
Bröden smakade faktiskt riktigt gott, lite sötare än det bröd jag är van vid. Barnen tyckte i alla fall om dem och det är huvudsaken. Jag var lite rädd att de skulle äta bröden med nutella, då skulle det ju bli ett nästan lika onyttigt och sockerfyllt mellanmål som vanligt. Mina farhågor blev delvis besannade. 11-årige pojken åt brödet med mängder av nutella, 11-åriga flickan åt med smör (som man ska!) och 6-årige pojken doppade det i mjölk och åt det som det var.
Jag har känt mig väldigt duktig på sistone. Sängen är bäddad så fort jag har stigit upp på morgonen, (nästan) inga kläder på stolen i mitt rum , bortdet alltid avtorkat efter frukost/lunch/fika, plockar undan i köket direkt efter att jag har använt något i köket, lagar lunch nästan alla dagar i veckan och stryker kläder och lakan. Oj, vad mamma och pappa skulle vara stolta om de såg mig nu.
Här är förresten den utlovade bilden på Deluxe-strykjärnet. Som ni ser står den i en slags ställning, där man också fyller på vatten. Den rymmer 1,8 liter så man slipper springa och fylla på vatten flera gånger medan man stryker, vilket är jätteskönt när det är så pass mycket som ska strykas. Jag stryker i princip alla slags kläder, lakan, örngott och handdukar. Har till och med börjat stryka mina egna t-shirtar, jag som aldrig brukar stryka mina kläder (bara skjortor, och knappt det egentligen).
Jag har känt mig väldigt duktig på sistone. Sängen är bäddad så fort jag har stigit upp på morgonen, (nästan) inga kläder på stolen i mitt rum , bortdet alltid avtorkat efter frukost/lunch/fika, plockar undan i köket direkt efter att jag har använt något i köket, lagar lunch nästan alla dagar i veckan och stryker kläder och lakan. Oj, vad mamma och pappa skulle vara stolta om de såg mig nu.
Här är förresten den utlovade bilden på Deluxe-strykjärnet. Som ni ser står den i en slags ställning, där man också fyller på vatten. Den rymmer 1,8 liter så man slipper springa och fylla på vatten flera gånger medan man stryker, vilket är jätteskönt när det är så pass mycket som ska strykas. Jag stryker i princip alla slags kläder, lakan, örngott och handdukar. Har till och med börjat stryka mina egna t-shirtar, jag som aldrig brukar stryka mina kläder (bara skjortor, och knappt det egentligen).
Idag åt vi räkor till middag. Mums! tänkte jag när jag så dem. Det var oskalade räkor, så man fick jobba lite för brödfödan. När jag väl hade skalat mina räkor och kunde började äta blev jag lite besviken, de smakade inte så mycket. De kändes inte som att de var kryddade eller något, utan bara kalla och ja, lite tråkiga i smaken. Som tur var bjöds det också på zucchini som hade gratinerats i ugnen med ost av något slag. Det var jättegott! Till efterrätt åt jag citronsockerkaka och en bit mörk choklad med apelsinsmak.
Imorgon ska jag och Corinne till banken på morgonen för att öppna ett bankkonto till mig, där jag kommer att få min lön. Corinne är verkligen toppen! Hon är jättesnäll och jag kan alltid fråga henne om det är något jag undrar över.
Jag har bett att få laga lunchen imorgon, så då bjuds det på tomat- och lökpaj. Jag har suttit och kollat runt på lite olika recept på internet idag och blivit riktigt hungrig när jag har sett alla läckra bilder på pajer av alla de slag. I slutändan blev jag ändå tvungen att fråga mamma på facebook om receptet på pajen som jag brukar göra, nästan alla pajer innehöll gräddfil eller crème fraiche, och det har vi inte hemma. På torsdag ska jag cykla till centrum och handla lite grann, jag har tänkt göra makaronipudding till lunch på torsdag och behöver lite skinka eller kassler till den (receptet innehöll egentligen falukorv, men jag tvivlar på att jag kommer att hitta det här). Jag vet inte om jag har nämnt det, men min familj har knappt något kött i varken kylen eller frysen, de äter mest grönsaker. Lite fiskpinnar har jag hittat, men jag tror inte att de gör sig så bra i makaronipudding.
Jag ska snart gå och lägga mig men först ska jag läsa lite i reseguide-boken om Paris som den förre au pairen lämnade kvar här. Jag måste göra en lista på allt jag vill hinna se och göra i Paris under mina 10 månader här.
Imorgon ska jag och Corinne till banken på morgonen för att öppna ett bankkonto till mig, där jag kommer att få min lön. Corinne är verkligen toppen! Hon är jättesnäll och jag kan alltid fråga henne om det är något jag undrar över.
Jag har bett att få laga lunchen imorgon, så då bjuds det på tomat- och lökpaj. Jag har suttit och kollat runt på lite olika recept på internet idag och blivit riktigt hungrig när jag har sett alla läckra bilder på pajer av alla de slag. I slutändan blev jag ändå tvungen att fråga mamma på facebook om receptet på pajen som jag brukar göra, nästan alla pajer innehöll gräddfil eller crème fraiche, och det har vi inte hemma. På torsdag ska jag cykla till centrum och handla lite grann, jag har tänkt göra makaronipudding till lunch på torsdag och behöver lite skinka eller kassler till den (receptet innehöll egentligen falukorv, men jag tvivlar på att jag kommer att hitta det här). Jag vet inte om jag har nämnt det, men min familj har knappt något kött i varken kylen eller frysen, de äter mest grönsaker. Lite fiskpinnar har jag hittat, men jag tror inte att de gör sig så bra i makaronipudding.
Jag ska snart gå och lägga mig men först ska jag läsa lite i reseguide-boken om Paris som den förre au pairen lämnade kvar här. Jag måste göra en lista på allt jag vill hinna se och göra i Paris under mina 10 månader här.
Bonne nuit!
Söndag i Paris
Skrivet 2011-09-18 Klockan 22:16:16
Oj, oj, ett nytt inlägg redan? Ja, jag skrev ju att jag skulle försöka uppdatera oftare, och inte skriva så långt, så här kommer ett lite kortare inlägg om min helg.
Nästa helg ser jag i alla fall framemot, då blir det Paris för hela slanten! Shopping med Lina på lördag och gratis(!) 3-timmars guidad tur i Paris på söndag. Turen är till fots så vill lär vara ganska trötta efter den, men då har vi nog sett ganska mycket och förhoppningsvis lärt oss lite mer om Paris geografi, så att vi hittar lite bättre.
Nu är det dags för mig att sova så att jag är pigg imorgon! På schemat står brödbakning (önska mig lycka till, har aldrig gjort dessa bröd tidigare), städning och strykning.
Oj, oj, ett nytt inlägg redan? Ja, jag skrev ju att jag skulle försöka uppdatera oftare, och inte skriva så långt, så här kommer ett lite kortare inlägg om min helg.
Igår var jag en sväng till Maisons-Laffittes lilla centrum och träffade Amanda. Vi gick först till Casino och köpte godis och chokladbröd och sedan till ett chocolaterie där jag köpte höstpraliner till Corinne (hon fyller år idag). Vi satte oss i en park och fikade lite (jag har börjat bli lite förfranskad; bröd och choklad till fika..) och gick sedan en liten promanad innan Amanda var tvungen att gå hem och förbereda sig inför kvällen.
På lördagskvällen satt jag barnvakt. Barnen testade verkligen mitt tålamod den kvällen vid middagen. Efter att ha sagt till dem 1000 gånger att sitta ner, äta sin mat och sluta knuffa i varandra utan något vidare resultat, blev jag till slut less och röt ifrån ordentligt. Då lugnade de sig lite. Pojkarna hade redan ätit klart så de gick från bordet, flickan satt kvar och åt, och var plötsligt hur snäll och beskedlig som helst. Jag var ganska nöjd med mig själv, att jag hade lyckats säga ifrån och satt mig i respekt hos dem. Tyvärr höll det inte i sig så länge. En halvtimme senare var det hysteriska busandet igång igen, en våning upp. Men nu lyssnade de på mig när jag sa till första gången, jag behövde inte tjata. När det sedan var dags för dem att lägga sig vid 10, var de jättesnälla. Borstade tänderna och la sig utan krångel och bråk. Nu lät det som att barnen här har varit jättesnälla alla andra dagar, men så är det väl inte riktigt. 6-åringen har skrikit och bråkat med mig massor med gånger under veckan, när han inte vill göra sina läxor eller inte vill duscha. Jag försöker lirka och kompromissa och han skriker tillbaka något som jag inte förstår. "Jag förstår inte, kan du förklara? Vad betyder det här eller det där?" har jag frågat om och om igen under veckan som har gått. Han är lika frustrerad som jag över att jag inte kan språket. "NEJ! Du förstår ju ingenting!" har han skrikit till mig ett antal gånger. Vilken tur att han inte är långsint i alla fall. Han kan vara hur arg som helst på mig efter fikat (vid 17-tiden) och sen är det helt bortglömt vid middagen och han är glad och tycker om mig igen.
Jag kom visst bort från ämnet lite grann. Min helg. Just det. Jag var alltså barnvakt på lördagen och middagen var väl det mest spännande som hände den kvällen. Idag, söndag, har jag gjort en massa känns de som. Corinne fyller som sagt år idag. Efter att jag hade ätit frukost (jag har börjat göra gröt, som jag äter tillsammans med lingonsylt från Ikea) gav jag min present till Corinne. Jag hade lite svårt att komma på vad jag skulle ge henne, jag har ju bara känt henne i 2 veckor. Det enda jag vet om henne är typ att hon gillar opera och choklad, och nästan aldrig äter kött. Jag chattade med Lina, en annan au pair som bor på andra sidan Paris, och hon föreslog att jag skulle lära mig sjunga opera till hennes födelsedag. Men jag kände att det nog inte skulle bli så uppskattat om jag ställde mig upp och sjöng opera vid middagsbordet. Eftersom jag gärna vill bo kvar här i 9 och en halv månad till bestämde jag mig för att köpa choklad istället. Corinne blev glad över pralinerna så det var nog ett bra val.
Strax efter 11 mötte jag Amanda och Mathilda för att gå och kolla på marknaden i Maisons-Laffitte. Det var en jättestor marknad, typ som en loppis. Det hade stängt av för trafik på flera gator och det stod bord uppställda överallt. Det såldes kläder, spel, filmer, böcker, möbler och katter (ja faktiskt! Vi såg kattungar till salu på ett ställe). Dessutom fanns det många stånd med mat, alltså crêpes och baguetter. När vi sett oss mätta på marknaden åkte vi in till Paris. På metrostationen Charles de Gaulle Étoile köpte vi varsin baguette med kyckling och satte oss på en bänk vid Triumfbågen och åt medan vi väntade på Lina. När hon kom gick vi till Svenska kyrkan. Vi var dock en timme tidiga, och därför gick vi en sväng i 17:e arrondissementet (hur skriver man "arrondissement" på svenska?) för att fördriva tiden. Det finns tydligen en svenska affär som heter "Affären" i 17:e så vi höll ögonen öppna efter den, men tyvärr såg vi den inte. Klockan 15 fikade vi på svenska kyrkan och pratade lite med de andra ungdomarna där. Det var inte lika mycket folk som förra veckan eftersom det inte var någon arrangerad aktivitet. Jag träffade i alla fall en väldigt trevlig tjej som också skulle läsa franska på Institut Parisien, så henne kommer jag nog att se mycket av veckorna framöver. Efter ca en timme bestämde vi oss för att gå till Avenue des Champs Élyssées eftersom det verkade vara det enda stället där affärerna hade öppet på söndagar. Paris är helt dött på söndagar annars, ingenting är öppet. Vem hade trott det? Vi vandrade i alla fall runt där i någon timme innan alla började bege sig hemåt.
Hemma åt vi födelsedagsmiddag (bulgursallad med tomat. Det var jättegott, men det bestod verkligen bara av bulgur och tomat) och sen efterrätt: rabarberpaj och persikopaj. Barnen tyckte att det var jättekul att tända ljusen på tårtan, och 6-åring sprang runt och släckte alla lampor så att ljusen på pajerna verkligen skulle synas.
Imorgon är min sista arbetsvecka innan min skola börjar. Jag menar inte att jag inte ska jobba sen, men jag kommer att läsa franska mellan 11.15 och 13.15 tre dagar i veckan, vilket innebär att jag inte behöver göra lunch åt yngsten. Skolan ligger inne i Paris och före och efter lektionerna kommer jag att ha tid att bekanta mig med staden. Det hinner jag inte nu eftersom jag jobbar mitt på dagen, jag skulle bara hinna vara i Paris knappt en timme innnan jag skulle vara tvungen att åka tillbaka.
Nästa helg ser jag i alla fall framemot, då blir det Paris för hela slanten! Shopping med Lina på lördag och gratis(!) 3-timmars guidad tur i Paris på söndag. Turen är till fots så vill lär vara ganska trötta efter den, men då har vi nog sett ganska mycket och förhoppningsvis lärt oss lite mer om Paris geografi, så att vi hittar lite bättre.
Nu blev det ett långt inlägg i alla fall. Så mycket för att skriva ofta och kort... Ja ja. Jag ska inte säga någonting om frekvensen eller längden på mina inlägg, så behöver jag inte känna någon press. Jag skriver när jag har något intressant att berätta. Här kommer två bilder i alla fall.
Blommor som 6-åringen plockade i trädgården och gav mig i tisdags. En och en halv timme tidigare hade han skrikit och gråtit och varit jättearg på mig. Som sagt, tur att han inte är långsint.
Det syns inte så jättebra på bilden, men det här är i alla fall två bilar som står parkerade i bredd i en korsning. Jag trodde att båda bilarna var på väg att svänga in på gatan som vi gick över, men sen såg jag att det inte satt någon i bilarna. Jag tror inte att de har några regler för hur man får parkera i Paris...
Nu är det dags för mig att sova så att jag är pigg imorgon! På schemat står brödbakning (önska mig lycka till, har aldrig gjort dessa bröd tidigare), städning och strykning.
Kramar från Maisons-Laffitte!
14 dagar från Skellefteå
Skrivet 2011-09-16 Klockan 21:31:44
Idag är det precis två veckor sedan jag lämnade Skellefteå (eller det var det när jag började skriva det här inlägget i alla fall). 14 dagar kanske inte är så lång tid, men jag tycker att det känns som att jag har varit här bra mycket längre än så. Det är så mycket som har hunnit hända på den tiden. Första veckan har jag väl lyckats beskriva ganska bra i förra inlägget (ber om ursäkt för att det blev ett sådant monsterinlägg. Jag hade inte tänkt skriva så långt, men när jag väl hade börjat skriva fanns det så mycket jag ville berätta) men jag ska i alla fall tillägga en sak. Förra onsdagen åkte jag in till Paris med Corinne (mamman) för att skriva in mig på Institut Parisien, skolan där jag ska läsa franska. Först fick jag göra ett skriftligt prov för att se på vilken nivå mina franskakunskaper låg och därefter lite muntliga övningar med en av lärarna (?) där. De rättade mitt prov på en gång för att jag skulle veta vilken grupp jag skulle hamna i och vilka böcker jag skulle köpa. Tisdag den 27 september, det vill säga om drygt en vecka, börjar kursen. Jag kommer att läsa franska på tisdagar och fredagar, 2 timmar per dag. På torsdagar kommer jag att läsa 2 timmar av något som kallas "civilisation". Jag är inte helt säker på vad det är, men så vitt jag förstår är det den franska kulturen vi ska studera då.
Idag är det precis två veckor sedan jag lämnade Skellefteå (eller det var det när jag började skriva det här inlägget i alla fall). 14 dagar kanske inte är så lång tid, men jag tycker att det känns som att jag har varit här bra mycket längre än så. Det är så mycket som har hunnit hända på den tiden. Första veckan har jag väl lyckats beskriva ganska bra i förra inlägget (ber om ursäkt för att det blev ett sådant monsterinlägg. Jag hade inte tänkt skriva så långt, men när jag väl hade börjat skriva fanns det så mycket jag ville berätta) men jag ska i alla fall tillägga en sak. Förra onsdagen åkte jag in till Paris med Corinne (mamman) för att skriva in mig på Institut Parisien, skolan där jag ska läsa franska. Först fick jag göra ett skriftligt prov för att se på vilken nivå mina franskakunskaper låg och därefter lite muntliga övningar med en av lärarna (?) där. De rättade mitt prov på en gång för att jag skulle veta vilken grupp jag skulle hamna i och vilka böcker jag skulle köpa. Tisdag den 27 september, det vill säga om drygt en vecka, börjar kursen. Jag kommer att läsa franska på tisdagar och fredagar, 2 timmar per dag. På torsdagar kommer jag att läsa 2 timmar av något som kallas "civilisation". Jag är inte helt säker på vad det är, men så vitt jag förstår är det den franska kulturen vi ska studera då.
Min andra vecka har varit lite lugnare, nu vet jag i förväg ungefär vad som kommer att hända på dagarna och vad jag förväntas göra. Jag har börjat stryka familjens kläder nu också, för att tjäna mig en extra slant. Deras strykjärn är typ Strykjärn deluxe! Har aldrig sett något liknande tidigare, vårat strykjärn där hemma skulle få komplex om det såg det här... Okej, det var kanske inte så jättespeciellt när man väl kollade närmare på det, men vid första anblicken. Strykjärnet står som i en ställning eller docka, där man tar loss en "låda" för att fylla på vatten. Ja, det är lite svårt att förklara. Jag kan lägga upp en bild någon dag istället.
Det går bättre och bättre med franskan. I början var det så ovant att höra franska, och jag var tvungen att tänka länge och väl för att försöka säga det jag tänkte och översätta vad barnen sa till mig. Jag kan inte påstå att jag tänker på franska redan, men det går snabbare och snabbare att säga det jag vill och förstå vad andra säger till mig. Jag har också lärt mig många använda bara fraser, t.ex.; "Sluta!", "Vänta!", "Sätt dig ner!" och "Nu kan vi cykla över vägen". Det går också lättare att förklara på olika sätt när jag inte vet vad något heter på franska. Jag pratade med 11-åriga flickan igår, vi pratade om skillnaden mellan skolor i Frankrike och Sverige. Det var väldigt intressant att jämföra, det fanns så många olikheter. Hon blev väldigt förvånad när jag berättade att vi gick i skola på onsdagar. "Men inte på eftermiddagrna, väl?" frågade hon. Jag frågade varför de inte går i skola på onsdagar ("lågstadiet" är helt lediga och "högstadiet" går bara förmiddag), och då sa hon att det bara var så.
Det går bättre och bättre med franskan. I början var det så ovant att höra franska, och jag var tvungen att tänka länge och väl för att försöka säga det jag tänkte och översätta vad barnen sa till mig. Jag kan inte påstå att jag tänker på franska redan, men det går snabbare och snabbare att säga det jag vill och förstå vad andra säger till mig. Jag har också lärt mig många använda bara fraser, t.ex.; "Sluta!", "Vänta!", "Sätt dig ner!" och "Nu kan vi cykla över vägen". Det går också lättare att förklara på olika sätt när jag inte vet vad något heter på franska. Jag pratade med 11-åriga flickan igår, vi pratade om skillnaden mellan skolor i Frankrike och Sverige. Det var väldigt intressant att jämföra, det fanns så många olikheter. Hon blev väldigt förvånad när jag berättade att vi gick i skola på onsdagar. "Men inte på eftermiddagrna, väl?" frågade hon. Jag frågade varför de inte går i skola på onsdagar ("lågstadiet" är helt lediga och "högstadiet" går bara förmiddag), och då sa hon att det bara var så.
Det kändes i alla fall jättebra att ha ett riktigt samtal på franska, som inte bara handlade om vems tur det var i monopol eller varför de måste duscha.
Igår afton gjorde jag och 11-åriga flickan en äppelsmulpaj med hemmagjord(!) vaniljsås. Det blev jättegott! (De är verkligen inte vana vid deciliter-, matsked- och teskedsmått här i Frankrike. När jag sa att vi skulle ha 1 dl socker, sa hon "det går inte. Det finns inte en dl socker, det är inte flytande". Vilken tur att jag hade tagi med en uppsättning mått till dem. Jag vet inte hur jag skulle klara av att göra någonting i köket annars...)
Vi skulle egentligen göra chokladbollar, men jag blev less på mitt icke-smör som aldrig blev rumsvarmt så jag skulle bara tvärvärma det några sekunder i micron. Det blev såklart några sekunder förlänge och så stod jag där med hundra gram smält smör och svor inombords. Så då fick det bli äppelsmulpaj med kokos istället. Hade köpt kokos i fredags och resten (äpplen, citron, mjöl mm) hade de redan hemma.
Vi skulle egentligen göra chokladbollar, men jag blev less på mitt icke-smör som aldrig blev rumsvarmt så jag skulle bara tvärvärma det några sekunder i micron. Det blev såklart några sekunder förlänge och så stod jag där med hundra gram smält smör och svor inombords. Så då fick det bli äppelsmulpaj med kokos istället. Hade köpt kokos i fredags och resten (äpplen, citron, mjöl mm) hade de redan hemma.
Historien bakom icke-smöret var förrsten att jag gick till affären för att köpa smör och efter mycktet spring mellan hyllorna gick jag ut ur affären i tron att jag hade köpt smör. När jag kom hem och läste på innehållsförteckningen insåg jag dock att det inte innehöll något smör alls... Till slut lyckades jag i alla fall lista ut att det var margarin jag hade köpt. Det gick bra att använda det, även om det hade en annan konsisten och var vitare än margarinet jag är van vid. Plus att det smakade... ingenting. Jag smakade en liten bit för att se vad det var, innan jag visste att det var margarin, och det smakade verkligen ingenting. Mysko.
Idag blev det ytterligare en lite tur till Casino, mataffären här i Maisons-Laffitte. Vet ni vad jag hittade där? Bakpulver!! I pyttesmå 5x11-gramsförpackningar, men ändå! Har köpt hem en förpackning och ska prova baka med den och se hur det går, jag har tänkt göra en tigerkaka någon dag nästa vecka. På min lilla tur i centrum gick jag även förbi ett boulangeri (ungefär som ett bageri där fransmännen köper sina baguetter) och köpte jäst. På måndag ska jag nämligen baka morotsbröd! Jag har fått av en annan au pair ett recept som verkar gott och enkelt, jag hoppas att det blir bra.
Corinne fyller år på söndag, så jag ska köpa några praliner till henne imorgon. Jag såg något de kallade "höstpraliner" i ett skyltfönster idag. Tyvärr var det lunchstängt (varför har så många ställen lunchstängt så länge? Typ 2 timmar, mellan 13 och 15) så jag ska gå tillbaka dit imorgon.
Corinne fyller år på söndag, så jag ska köpa några praliner till henne imorgon. Jag såg något de kallade "höstpraliner" i ett skyltfönster idag. Tyvärr var det lunchstängt (varför har så många ställen lunchstängt så länge? Typ 2 timmar, mellan 13 och 15) så jag ska gå tillbaka dit imorgon.
Nu håller det här på att bli ett jättelångt inlägg igen, det är bäst att jag slutar skriva nu. Jag kanske skulle försöka uppdatera lite oftare och skriva lite kortare varje gång? Ja ja, vi får se hur det blir med det.
Nu är det i alla fall dags för mig att sova.
Bonne nuit tout le monde!
Bonne nuit tout le monde!
Första veckan och en ängel under Eiffeltornet
Skrivet 2011-09-11 Klockan 22:50:41
Nu har jag bott i Maison-Laffitte i drygt en vecka och har börjat komma in i rutinerna här. De första dagarna kändes som ett enda långt Med andra ord-spelande på franska. Barnen har sagt något till mig som jag inte har förstått, så de har fått förklara om och om igen. Sen har jag sagt något till barnen, som de inte har förstått på grund av mitt allt för magra ordförråd. Då var plötsligt det min tur att försöka förklara på ett annat sätt. Men med mycket pekande och mycket kroppsspråk har det gått ganska bra ändå.
Nu har jag bott i Maison-Laffitte i drygt en vecka och har börjat komma in i rutinerna här. De första dagarna kändes som ett enda långt Med andra ord-spelande på franska. Barnen har sagt något till mig som jag inte har förstått, så de har fått förklara om och om igen. Sen har jag sagt något till barnen, som de inte har förstått på grund av mitt allt för magra ordförråd. Då var plötsligt det min tur att försöka förklara på ett annat sätt. Men med mycket pekande och mycket kroppsspråk har det gått ganska bra ändå.
Mitt humör har svängt ganska mycket under veckan. I ena stunden har allt känts jättebra, barnen är de underbaraste som finns och maten har aldrig smakat bättre. I nästa stund är jag deppig, frustrerad över att inte kunna prata ordentligt och göra mig förstådd, känt mig dum när jag inte förstått vad folk säger, hungrig för att vi äter på så konstiga tider (middag kl 20.00 är inget jag är van vid) och längtat sjukt mycket efter en hårdbrömacka med skinka och ost. Dessutom har jag inte haft så mycket att göra på dagarna i och med att jag inte har känt någon annan au pair här, så det har varit ganska ensamt.
Nu har jag i alla fall lärt känna några andra au pairer. I fredags träffade jag tre nederländska tjejer på en restaurang/bar som heter Le Cosy. Vi satt där en stund och pratade om våra "nya familjer" och det var underbart att äntligen få prata engelska, ett språk som jag faktiskt behärskar. Tjejerna var väldigt trevliga. Två av dem var nya precis som jag, de hade varit här i ca två veckor. Den tredje tjejen hade varit här sedan januari och skulle stanna till december. På lördagen följde jag med dem in till Paris där vi gick på Musée d'Orsay. Gratis inträde för EU-medborgare mellan 18 och 25, perfekt! Museet var jättefint, det låg i en byggnad som tidigare hade varit en tågstation. Vi såg tavlor av bland andra Henri Toulouse-Lautrec, van Gogh och Monet. Tyvärr hade jag fått skavsår av mina nya skor, och hade så klart inget skavsårsplåster, så jag hade vikt ihop en pappersnäsduk mellan hälen och skon och haltade på bäst jag kunde. Efteråt skulle de till en picknick vi Eiffeltornet med några andra au pairer och frågade om jag ville hänga med. Det ville jag såklart, det var ju ett jättebra tillfälle att lära känna lite fler, tänkte jag.
När vi kom fram till Eiffeltornet hade mitt provisoriska näsduks-plåster lossnat och jag gick på tå med bara halva foten nerstoppad i skon för att undvika att skavsåre blev än värre. Då, mitt under Eiffeltornet hör jag någon bakom mig som ropar: "Excuse me! Hello, excuse me!" Tillslut fattar jag att det är mig den 50-åriga kvinnan ropar på, så jag stannar och kollar på marken om jag har tappat något, jag tror att det är därför hon ropar på mig. Men icke! Hon går fram till mig och frågar på engelska om jag behöver ett plåster till min häl, visst har jag ett skavsår där? Jag har sådana här plåster speciellt för skavsår, fortsätter kvinnan. "Yes, please", svarar jag förvånat och ser hur hon ur sin handväska plockar fram en ask med compeed-plåster och ger ett till mig. "Jag har alltid de här i väskan", säger hon. Allt jag kan säga är "Oh my God! Thank you so much! This is so kind of you" om och om igen. Kvinnan ler, säger varsågod och går därifrån. Jag går ikapp mina nederländska vänner och tänker att jag måste ha träffat en ängel, eller åtminstone den snällaste människan i Paris. Hon räddade verkligen min dag.
Väl framme vid picknicken visade det sig att alla au pairerna där kom från Nederländerna. "Vi har med oss en svensk tjej idag, så vi får prata lite engelska", sa Puck (en av au pairerna från Maison-Laffitte). Det blev inte så mycket engelska, mest nederländska. Jag satt där och log och nickade, förstod ingenting och vågade inte riktigt ta för mig av bagetterna och kakorna som låg framme i gräset, jag kände mig lite som en snyltgäst eftersom jag inte hade tagit med mig något ätbart. När jag väl kom hem strax efter sex-tiden var jag vrålhungrig. Det enda jag hade ätit sedan frukosten var ett äpple. Ingen var hemma och jag visste inte riktigt vad jag fick ta för mat. Jag tog i alla fall en frukt som jag satte i mig på rekordtid. Sedan loggade jag in på facebook och chattade med en annan svensk au pair som sa åt mig: "Ta vad du vill ha! Du bor ju där, de vet att du måste äta." Det slutade med att jag kokade ett par potatisar som jag åt med lite grönsaker och en macka . Den potatisen var nog den godaste potatis jag någonsin ätit. Tyvärr har de knappt något kött i kylen i min familj, och de äter väldigt lite kött överhuvudtaget, så jag får inte samma mättnadkänsla efter middagarna som jag är van vid. Jag pratade med Corinne (mamman i familjen) senare på kvällen och då sa hon att om ingen var hemma så var det bara att jag öppnade kylen och tog vad jag ville ha. Det var bra att hon sa det, eftersom det är lite svårt ibland att veta vad man får och inte får göra i vissa situationer. Jag ska ju vara som en del av familjen samtidigt som jag jobbar åt dem. Det blir lite svårt ibland att veta var gränsen går, hur mycket frihet respektive ansvar jag har i huset. Men jag börjar känna mig mer och mer hemma här, och Corinne sa igår att barnen hade "adopterat" mig på en gång, vilket var jättekul att höra.
Idag träffade jag den första svensken sedan jag kom till Frankrike; en au pair som heter Amanda och som också bor här i Maison-Laffitte. Vi åkte in till Paris tillsammans och mötte upp en annan svensk tjej på vägen. Väl i Paris började vi leta efter Amandas skola. Hon skulle dit och anmäla sig på måndag och ville veta var den låg. Tyvärr hann vi inte dit, vi hamnade på avvägar på Rue de Leonard de Vinci, och därifrån fick vi skynda oss tillbaka till metron för att åka till église suédoise - svenska kyrkan i Paris. De skulle ha höstens första träff för svenska ungdomar i Paris. Korvgrillning stod på programmet. Tyvärr hade någon stulit slangen mellan gasbehållaren och grillen så det blev varma mackor och muffins istället. Vi var 28 unga svenskar där, de flesta au pairer men också några studenter. Vi åt gott och efter det blev det lite lekar med jongleringsbollar, visslande samt lite tillitsövningar. Det var faktiskt jättekul och jag träffade några väldigt trevliga människor. Vi åkte hem strax efter 18 och ikväll har jag bara tagit det lugnt på mitt rum. Jag åt middag med familjen, dagens efterrätt: äppelmos. Eller de kallade det kompott tror jag, men det såg ut och smakade väldigt likt äppelmos.
Nu känns livet väldigt bra, humöret på topp. Att få prata lite svenska och få några nya vänner var precis vad jag behövde. Jag har aldrig tidigare förstått hur jobbigt det kan vara när man inte känner någon, men efter en vecka utan att känna en enda kotte höll jag på att få fnatt. Jag ska hålla hårt i mina nya bekantskaper!
Men nu ropar min säng på mig, jag behöver sova och samla lite krafter inför min andra arbetsvecka.
Bonne nuit!
à moi?
Skrivet 2011-09-06 Klockan 10:18:37
Första inlägget från Frankrike! Jag kan ju börja med att skriva att allt är bra och att allt bagage har kommit rätt. Men jag fick vänta så länge vid bagagebandet på Charles de Gaulle att jag hann bli orolig och började undra om väskan kanske hade hamnat i Mexiko i alla fall...
Familjen jag bor hos är snäll och barnen är jättegulliga, men lite busiga, så där som barn brukar vara. Mitt sovrum ligger på övervåningen, där också alla barn har sina sovrum. Mitt rum är ganska litet men väldigt fint och från mitt fönster har jag utsikt över några träd och ett stall. Just det, Maisons-Laffitte ("förorten" som jag bor i) kallas också Hästarnas stad "Le cité de Cheval", vilket märks eftersom det finns stall och hästar överallt. Nästan varje gång man är ut ser man en eller flera hästar med tillhörande ryttare.
Första inlägget från Frankrike! Jag kan ju börja med att skriva att allt är bra och att allt bagage har kommit rätt. Men jag fick vänta så länge vid bagagebandet på Charles de Gaulle att jag hann bli orolig och började undra om väskan kanske hade hamnat i Mexiko i alla fall...
Familjen jag bor hos är snäll och barnen är jättegulliga, men lite busiga, så där som barn brukar vara. Mitt sovrum ligger på övervåningen, där också alla barn har sina sovrum. Mitt rum är ganska litet men väldigt fint och från mitt fönster har jag utsikt över några träd och ett stall. Just det, Maisons-Laffitte ("förorten" som jag bor i) kallas också Hästarnas stad "Le cité de Cheval", vilket märks eftersom det finns stall och hästar överallt. Nästan varje gång man är ut ser man en eller flera hästar med tillhörande ryttare.
Under mina två första dagar här, lördag och söndag, spelade jag monopol och uno med barnen i flera timmar. Därav titeln till detta inlägg. När vi spelade var de ord jag sa mest: "à moi?" (i frågande ton, med höjda ögonbryn och pekandes på mig själv) för att fråga om det var min tur att slå tärningen eller lägga ett kort.
Franskan är svår, men det går. Barnen, särskilt 11-åringarna, är bra på att prata långsamt så att jag ska förstå vad de säger. Om jag inte fattar förklarar de på ett annat sätt, så för det mesta fungerar kommunikationen åt ena hållet. Svårare är det när jag ska försöka berätta något för dem. Det är fel tempus på verben och fel uttal, men barnen verkar vara vana vid au pairer som inte behärskar språket och lyckas trots allt förstå det mesta jag säger till dem.
Igår var första skoldagen för yngsten och idag är första skoldagen för tvillingarna. Just nu är jag ensam hemma och tar det bara lugnt. Vid halv tolv ska jag hämta 6-åringen på skolan och laga (värma) lunchen till barnen. De har en lunchrast som är nästan 2 timmar, så de kommer hem och äter lunch med mig nu när jag är hemma. Den 26 september börjar min franskakurs, då kommer de bara äta lunch hemma en dag i veckan och de andra dagarna på skolan.
I eftermiddag ska jag ta mig en cykeltur till Maisons-Laffittes lilla centrum och köpa shampoo och balsam och sånt, samt se mig omkring. Corinne har visat mig runt lite grann, så jag hittar till matvaruaffären och tunnelbanan. Barnen går inte i skola på onsdagar och Corinne är också ledig då, så imorgon ska vi åka in till Paris för att anmäla mig till franskakursen.
Det var allt jag hade att berätta idag. Jag ska försöka skriva ett nytt inlägg nästa vecka, men till dess får ni hålla till godo med det här.
Kramar från Frankrike! :)
Jag fick en teckning av yngsten i söndags. "Pour Lina" = till Lina. Jag tyckte att den var jättefin, och han berättade att han hade ritat en kanin, en militärhelikopter, berg och en vulkan. Jag frågade vad de orange sakerna bredvid kaninen var och han svarade att det var "des carottes". Hmm, karotter, typ kastruller, tänke jag. Det var inte förrän senare på kvällen som jag insåg att "carotte" betyder morot... (Det syns ju förresten tydligt på bilden att de orange sakerna är morötter, eller hur? Det är bara jag som är lite trög för tillfället.)
Mitt sovrum.
Stress och chokladtårta
Skrivet 2011-09-02 Klockan 12:01:24
Okej, det här blir bara ett superkort inlägg om att jag snart är på väg till Frankrike. Jag är alldeles för nervös och resfebern är alldeles för hög för att jag ska kunna skriva något vettigt. Under morgonen har jag gjort de sista justeringarna i min packning. Jag har flyttat mellan väskorna, lagt till och tagit bort saker flera gånger om och nu sista gången visade vågen 22 kg. Seger! (T är 23 kg för er som inte visste det.)
Okej, det här blir bara ett superkort inlägg om att jag snart är på väg till Frankrike. Jag är alldeles för nervös och resfebern är alldeles för hög för att jag ska kunna skriva något vettigt. Under morgonen har jag gjort de sista justeringarna i min packning. Jag har flyttat mellan väskorna, lagt till och tagit bort saker flera gånger om och nu sista gången visade vågen 22 kg. Seger! (T är 23 kg för er som inte visste det.)
Hur som helst, om ca 4 timmar lyfter planet som ska ta mig från Falmark till Arlanda. Sedan får jag sova en natt hos min snälla kusin och hans tjej innan jag stiger på planet till Paris på lördag förmiddag.
Det är allt min stressade hjärna kan få ur sig nu. Nästa inlägg kommer att skrivas i Paris.
Och om ni undrar; Ja, jag är jätteglad och förväntasfull och tycker att det ska bli jättespännande att bo i Paris. Det låter inte riktigt så i det här inlägget har märker jag nu. Men jag är det i alla fall. Glad alltså. Och förväntansfull.
För att fylla ut inlägget kommer här en bild på en chokladtårta som jag bakade i onsdags.
Välkommen till min nya blogg!
Skrivet 2011-08-30 Klockan 15:42:16
