Mitt humör har svängt ganska mycket under veckan. I ena stunden har allt känts jättebra, barnen är de underbaraste som finns och maten har aldrig smakat bättre. I nästa stund är jag deppig, frustrerad över att inte kunna prata ordentligt och göra mig förstådd, känt mig dum när jag inte förstått vad folk säger, hungrig för att vi äter på så konstiga tider (middag kl 20.00 är inget jag är van vid) och längtat sjukt mycket efter en hårdbrömacka med skinka och ost. Dessutom har jag inte haft så mycket att göra på dagarna i och med att jag inte har känt någon annan au pair här, så det har varit ganska ensamt.

Nu har jag i alla fall lärt känna några andra au pairer. I fredags träffade jag tre nederländska tjejer på en restaurang/bar som heter Le Cosy. Vi satt där en stund och pratade om våra "nya familjer" och det var underbart att äntligen få prata engelska, ett språk som jag faktiskt behärskar. Tjejerna var väldigt trevliga. Två av dem var nya precis som jag, de hade varit här i ca två veckor. Den tredje tjejen hade varit här sedan januari och skulle stanna till december. På lördagen följde jag med dem in till Paris där vi gick på Musée d'Orsay. Gratis inträde för EU-medborgare mellan 18 och 25, perfekt! Museet var jättefint, det låg i en byggnad som tidigare hade varit en tågstation. Vi såg tavlor av bland andra Henri Toulouse-Lautrec, van Gogh och Monet. Tyvärr hade jag fått skavsår av mina nya skor, och hade så klart inget skavsårsplåster, så jag hade vikt ihop en pappersnäsduk mellan hälen och skon och haltade på bäst jag kunde. Efteråt skulle de till en picknick vi Eiffeltornet med några andra au pairer och frågade om jag ville hänga med. Det ville jag såklart, det var ju ett jättebra tillfälle att lära känna lite fler, tänkte jag.

När vi kom fram till Eiffeltornet hade mitt provisoriska näsduks-plåster lossnat och jag gick på tå med bara halva foten nerstoppad i skon för att undvika att skavsåre blev än värre. Då, mitt under Eiffeltornet hör jag någon bakom mig som ropar: "Excuse me! Hello, excuse me!" Tillslut fattar jag att det är mig den 50-åriga kvinnan ropar på, så jag stannar och kollar på marken om jag har tappat något, jag tror att det är därför hon ropar på mig. Men icke! Hon går fram till mig och frågar på engelska om jag behöver ett plåster till min häl, visst har jag ett skavsår där? Jag har sådana här plåster speciellt för skavsår, fortsätter kvinnan. "Yes, please", svarar jag förvånat och ser hur hon ur sin handväska plockar fram en ask med compeed-plåster och ger ett till mig. "Jag har alltid de här i väskan", säger hon. Allt jag kan säga är "Oh my God! Thank you so much! This is so kind of you" om och om igen. Kvinnan ler, säger varsågod och går därifrån. Jag går ikapp mina nederländska vänner och tänker att jag måste ha träffat en ängel, eller åtminstone den snällaste människan i Paris. Hon räddade verkligen min dag.

Väl framme vid picknicken visade det sig att alla au pairerna där kom från Nederländerna. "Vi har med oss en svensk tjej idag, så vi får prata lite engelska", sa Puck (en av au pairerna från Maison-Laffitte). Det blev inte så mycket engelska, mest nederländska. Jag satt där och log och nickade, förstod ingenting och vågade inte riktigt ta för mig av bagetterna och kakorna som låg framme i gräset, jag kände mig lite som en snyltgäst eftersom jag inte hade tagit med mig något ätbart. När jag väl kom hem strax efter sex-tiden var jag vrålhungrig. Det enda jag hade ätit sedan frukosten var ett äpple. Ingen var hemma och jag visste inte riktigt vad jag fick ta för mat. Jag tog i alla fall en frukt som jag satte i mig på rekordtid. Sedan loggade jag in på facebook och chattade med en annan svensk au pair som sa åt mig: "Ta vad du vill ha! Du bor ju där, de vet att du måste äta." Det slutade med att jag kokade ett par potatisar som jag åt med lite grönsaker och en macka . Den potatisen var nog den godaste potatis jag någonsin ätit. Tyvärr har de knappt något kött i kylen i min familj, och de äter väldigt lite kött överhuvudtaget, så jag får inte samma mättnadkänsla efter middagarna som jag är van vid. Jag pratade med Corinne (mamman i familjen) senare på kvällen och då sa hon att om ingen var hemma så var det bara att jag öppnade kylen och tog vad jag ville ha. Det var bra att hon sa det, eftersom det är lite svårt ibland att veta vad man får och inte får göra i vissa situationer. Jag ska ju vara som en del av familjen samtidigt som jag jobbar åt dem. Det blir lite svårt ibland att veta var gränsen går, hur mycket frihet respektive ansvar jag har i huset. Men jag börjar känna mig mer och mer hemma här, och Corinne sa igår att barnen hade "adopterat" mig på en gång, vilket var jättekul att höra.

Idag träffade jag den första svensken sedan jag kom till Frankrike; en au pair som heter Amanda och som också bor här i Maison-Laffitte. Vi åkte in till Paris tillsammans och mötte upp en annan svensk tjej på vägen. Väl i Paris började vi leta efter Amandas skola. Hon skulle dit och anmäla sig på måndag och ville veta var den låg. Tyvärr hann vi inte dit, vi hamnade på avvägar på Rue de Leonard de Vinci, och därifrån fick vi skynda oss tillbaka till metron för att åka till église suédoise - svenska kyrkan i Paris. De skulle ha höstens första träff för svenska ungdomar i Paris. Korvgrillning stod på programmet. Tyvärr hade någon stulit slangen mellan gasbehållaren och grillen så det blev varma mackor och muffins istället. Vi var 28 unga svenskar där, de flesta au pairer men också några studenter. Vi åt gott och efter det blev det lite lekar med jongleringsbollar, visslande samt lite tillitsövningar. Det var faktiskt jättekul och jag träffade några väldigt trevliga människor. Vi åkte hem strax efter 18 och ikväll har jag bara tagit det lugnt på mitt rum. Jag åt middag med familjen, dagens efterrätt: äppelmos. Eller de kallade det kompott tror jag, men det såg ut och smakade väldigt likt äppelmos.

Nu känns livet väldigt bra, humöret på topp. Att få prata lite svenska och få några nya vänner var precis vad jag behövde. Jag har aldrig tidigare förstått hur jobbigt det kan vara när man inte känner någon, men efter en vecka utan att känna en enda kotte höll jag på att få fnatt. Jag ska hålla hårt i mina nya bekantskaper!

Men nu ropar min säng på mig, jag behöver sova och samla lite krafter inför min andra arbetsvecka.

Bonne nuit!